Förnuft och känsla
Mario Vargas Llosa bär syn för den gamla utsagan: "Den som inte är revolutionär vid tjugo, har inget hjärta; den som är det efter trettio har inget huvud." Ursprungligen kläckt av den franske statsmannen François Guizot (1787-1874), fast han talade förstås om republikaner – kanske var det samma sak på den tiden?: “N’etre pas republicain a vingt ans est preuve d’un manque de coeur; l’etre apres trente ans est preuve d’un manque de tete.”

Ty vår nyblivnaste litteraturpristagare började ju sin bana som kommunist och beskrivs nu vid 74 års ålder av DN som "högerliberal", vad nu det är för något? Kanske vill man antyda att han någonstans på vägen förlorat sitt hjärta? (Det tyckte nog hans tidigare svenska översättare 1979-89, Jens Nordenhök, som huvudlöst hoppade av i förskräckelse under resans gång, då han insåg att Vargas Llosa hellre umgicks med järnladyn Margaret Thatcher än med betongröven Hugo Chaves.) Eller kanske betyder det bara att man har en liberal samhällssyn och inte väjer för att dra dess yttersta konsekvenser? Hans liberala syn på drogproblematiken ger i alla fall intryck av en radikal omvälvare som ännu står på barrikaderna, med både hjärta och hjärna i behåll.

Man kan ju alltid hoppas att priset kan medverka till att sprida lite upplysning och förstånd i denna infekterade fråga.


Uppknäppt. Mario Vargas Llosa brukar ha rosor med sig när han besöker sin vän Margaret Thatcher i London.

Nya Finans-Monopol: Tjuv och polis
Det är ingen hemlighet att Latinamerika mer eller mindre håller på att ruttna inifrån, då knarkpengarna vandrar allt djupare in i staternas rättsapparater. Men att lägga ihop ett och ett och våga säga ”två” högt och tydligt, är ännu alltför farligt – för väljarunderstödet, affärerna, upplagan, tittarsiffrorna, ryktet och tja – "moralen".

En parentes: Med ordet ”moralen” – omgivet av »pratkvarnar« (citattecken) – avses ”den allmänna moralen”. Och så fort någon tar ordet ”allmänna” i sin mun bör man vara på sin vakt. ”Allmän” betyder nämligen ofta ”ingens”, det vill säga: "första bästa roffares". Utan tvekan är det för det allmännas bästa vi kriminaliserar den smutsiga narkotikahanteringen! Gott så. Men skrapa bort fernissan från en dylik politiskt korrekt utsaga, så återstår föga mer än: För första bästa roffares bästa smutsar vi ner narkotikahanteringen genom att kriminalisera den. Nåväl. Slut parentes.

Vi sticker huvudet i sanden och låter knarkmaffior och terroristorganisationer fortsätta att växa sig allt starkare. Vi låter människor fortsätta att döda varandra över rätten till de lukrativa monopoliserade leveranserna. För naturligtvis är det så att vi ur ett Fria marknaden-perspektiv måste se narkotikahandeln som inget annat än ett statligt administrerat och reglerat monopol.

Det enda sättet att tjäna stora pengar snabbt är via monopol. Monopolet gör att du såsom enda leverantör kan sätta dina egna priser, eftersom kunden inte har något val utan måste acceptera dem, så länge han vill ha din vara. Detta kommer att höja priserna till den nivå som kunden är villig att betala – vilket är extra olyckligt i detta fall, då narkotika är starkt beroendeframkallande och ersättningsprodukter därmed är närmast obefintliga. Priset på narkotika kommer därigenom att bli extremt högt – och naturligtvis de möjliga vinsterna likaså.

(Jämför t. ex. med ett spannmål som vete: det är inte beroendeframkallande men om det likväl kniper och man bara ”måste” ha mjöl, så kan man kanske nöja sig med majs eller korn om vetet är för dyrt. På grund av denna substitution kan vetepriset aldrig bli hur högt som helst. Tillgången säkerställs av en fri, utbredd produktionsskedja där vi är fria att välja så väl alternativa produkter som producenter. Dessutom kan vi i detaljistledet välja inte bara bland Konsum och ICA utan numera, lyckligtvis, även en massa andra leverantörer!)

Då narkotika således är förbjudet och polisen ”för krig” mot knarkförsäljarna (ända tills de tappra konstaplarna inser att de kämpar för snuspengar på fattiglappssidan och byter sida, eller blir ihjälslagna av någon kollega som var snabbare med sidbytet), kommer bara de mest förslagna och brutala affärsmännen att ägna sig åt denna affärsverksamhet. Och polisen står på dessa knarkbaroners sida; dels är de avlönade av staten för att hindra nyetableringen i branschen och på så sätt hålla konkurrenterna borta, och dels är allt fler av dem ju on the take och skyddar baronen från lagens, inte längre särskilt långa, utan därigenom snarare rätt så korta, arm.

Scarface
En parallell som ofta dras är hur det amerikanska rusdrycksförbudet 1920-1933 gav gangstern Al ”Scarface” Capone möjlighet att bygga upp sitt imperium. Symptomatiskt är att när denne väl fälldes, så var det för skattebrott och inte för något av de otaliga mord han låg bakom. (Om han råkade ha ihjäl en och annan konkurrent i stridens hetta så var väl inte det hela världen – men då staten ju ändå mer eller mindre hade tilldelat honom monopol på spritförsäljningen, så var väl det minsta den kunde begära att han i gengäld betalade skatt!) Förutom den usla, ofta livsfarliga, kvalitén på spriten, anses förbudet ha bidragit till att hämma den amerikanska bryggerinäringen i femtio år.

En legalisering av narkotika är naturligtvis ett mycket vanskligt företag. Men det finns ingen annan väg att gå, lika lite som det fanns för spritförbudsivrarna.


Vargtassen har talat. Gabriel García Márquez, St. Valentines Day 1976, efter att ha blivit golvad av Mario Vargas Llosa vid en filmpremiär i Mexico City två dagar tidigare. Llosa lossade uppenbarligen sin högerkraft mot den forne vännens vänstersyn. Orsaken lär dock inte ha varit politisk utan att Márques vänstrat med fru Llosa. (Att döma av flinet kan det ha varit värt besväret.) Ännu mer sårad blev Mario kanske sex år senare, när Gabriel fick nobelpriset i litteratur? De lär inte ha talat med varandra sedan "Valentines Day-massakern". Kanske kan detta ändras nu, när Mario än en gång sett till att bli kvitt?

Legalize it AND critizise it
Narkotika skall självklart inte legaliseras på grund av att det skulle vara nyttigt eller hälsofrämjande, för det är det ju inte. Drogromantikerna (inom bl. a. musikbranschen) gör därmed snarast bara saken värre. Opium är naturligtvis inget annat än ”ett opium för folket”! I den slutliga analysen så är och förblir droger ett gissel för kuvade och plågade existenser; en passiviserande flyktväg för ofria offer, människor med förslavade sinnen och mindervärdeskomplex [sorry alla min ungdoms rockhjältar, "dunk alla baktjyvar, sidotjyvar och framtjyvar" – kom fram vi har sett er..! ] ett sätt att temporärt glömma sin misär – och samtidigt fördjupa den.

Att propagera för ett frisläppande av droger är därmed inte någon rekommendation till en mera rock-and-rollig livsstil, till en ”Walk on the wild side”. Snarare är det läge att parafrasera den gamle upplysningsfilosofen Voltaire: Jag är inte av den åsikten att du bör knarka ihjäl dig men jag är beredd att strida för din rätt att leva som du behagar. (Att Voltaire aldrig fällde det heroiska och självuppoffrande yttrande som tillskrivs honom: "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem" – det var han naturligtvis alldeles för självmedveten för – är en annan historia.)

Det enda tungt vägande skälet för en legalisering av narkotika har tidigare varit, att ingen bör ha rätt att förbjuda en myndig person att göra något som inte skadar någon annan (ja, som strängt taget inte angår någon annan). Detta skäl är tillräckligt för den som anser att individens frihet och oavhängighet är människolivets högsta och okränkbara värde. Men nu har det dessutom gått så långt att man måste väga hur mycket skada själva förbudet i sig gör, jämfört med hur mycket skada ett frisläppande av droger skulle medföra.

Resonemanget att det mest är bad guys som slår ihjäl varandra, håller inte i längden, när skaran av bad guys bara blir större och större. Orättmätiga rikedomar – monopolpengar – har en förmåga att äta och fräta sig in. Till slut finns ju inga good guys kvar!

Det är hög tid att se sanningen i vitögat: människan är inte bättre än vad hon är; hon är benägen att berusa sig, att då och då ”ta time out” från elände och ekorrhjul. Au revoir Tristesse! Sen får prästen, politikern och moralens väktare säja vad dom vill (om de nu själva kan tala utan att sluddra). Människan vill berusa sig men samtidigt skall detta rus fördömas och förbjudas, därför att det är "dåligt". "Människa, du är dålig, du är fel!” – så skapar man en klyfta inom individen, man lär henne att fördöma och förbjuda sig själv. Söndra och härska.

Men dessa förbud gör människan onödigtvis sämre än vad hon är: de gör henne till tjuv, mördare, offer – kriminell.

Lek med tanken
Om vi leker med tanken på en avkriminalisering av droger, bara ser dem utan moralisk laddning och fördömande, som en produkt(grupp) bland andra, som konsumenter fritt kan välja att bruka och efterfråga utan att någon förmyndare lägger sig i – polisen skall ju jaga bovar, sådana som kränker äganderätten, som stjäl andras egendom. Men vad är vitsen med att våra skattemedel går åt till att förfölja hederliga, strävsamma jordbrukare, som för sitt levebröd odlar ”medicinalväxter”, eller de idoga ”transportarbetare” och ”handelsmän” som tillhandahåller varorna, eller de sjukliga, ”självmedicinerande” stackare som inte klarar sig utan sina ”läkemedel”?

Vad är vinsten med att elda upp bondens skörd och fördyra hans produktionskostnader? Vad tjänar vi på att förfölja grossister och leverantörer och driva dem ur marknaden, så att oligopol skapas med extrem prisbildning och därigenom enorma vinstmöjligheter, som i sin tur skapar våld, korruption och krig? Vad tjänar vi på att tvinga brukarna till kriminalitet och prostitution för att kunna betala de höga priser som monopolet framtvingar? Vad tjänar vi på att skapa en situation där vi uppmuntrar och belönar konkurrensmedel som förmåga att utöva våld, hot och mord? (Varför hör vi förresten så sällan talas om vete- eller sojabönsmaffians härjningar? Varför mördas och krigas det så lite i pizzeriakretsar?)

The good, the bad and the ugly
Vilken stark och framgångsrik lobbygrupp är det månntro, som för de kriminella drogkartellernas talan och låter dem med staternas hjälp bibehålla sina stora förmåner? Och vad erbjuds staterna i gengäld? Eller med andra ord: Vad tjänar staterna på att låta drogkarteller, guerillarörelser och terrororganisationer växa sig starka?

Kanske är vinsten att man sopar under mattan och slipper ta tag i ett verkligt och svårlöst problem: att vi skapat ett samhälle där individer inte trivs, där människor – om de gavs ett fritt val – skulle välja att mer eller mindre knarka ihjäl sig? Kanske är vinsten att politikerna framstår som handlingskraftiga? De utkämpar ju gubevars ett ”war on drugs” – ett krig, som de är på god väg att förlora. Kanske är vinsten att man skapar ”bad guys”, som alla kan se och peka finger åt: syndabockar, som låter oss slippa ta ansvar för en svår situation?

Det är ju för övrigt också en ganska talande retorik med ett ”war on drugs”: vad är väl krig om inte det ultimata stadiet av pöbelvälde, värdigt varje Hitler – den ultimata undanflykten från ansvar för ett politiskt misslyckande? När du inte kan lösa eller ens förklara ett problem, förklara krig mot det (eller mot något annat, vad som helst: judar, kapitalister, otrogna), så får du massans odelade uppmärksamhet och mandat. (Krig måste väl vara bra och nödvändigt, varför skulle väl annars våra allvisa ledare tvingar oss ut för att dö?) Aldrig någonsin är politiker så viktiga och mäktiga som under krig: Churchill, Stalin, de Gaulle, Hitler, Mussolini, Roosevelt, Per-Albin Hansson – tänk så bra du kan dessa namn från du vet när! Men vad hette ledaren i respektive land tjugo år senare, trettio år senare, fyrtio år senare?

Jag kommer osökt att tänka på krigskorrespondenten Eric Sevareids (1912-1992) gamla visdomsord: ”The chief cause of problems are solutions”. Krig är den ultimata lösningen på massor av små problem – som politikern har. Det löser förstås inga problem men sopar effektivt in dem under bombmattan.

Till sist
Apropå krafttag mot droger kom jag också osökt att tänka på min gamla kompis Nisse, som visade handlingskraft en gång när han ville sluta röka: han kastade helt enkelt bort alla askkoppar i sin lägenhet! Alla som tror att det fungerade, räck upp en hand!

Om det blev så mycket ”rock 'n' roll” vet jag inte (Legalize it don't critizise it var ju en reaggalåt av Peter Tosh, men Walk on the wild side av Lou Reed rockade väl rätt bra? Han skrev ju f.ö. även låten Heroine). Men det (i rubriken) utlovade sexet kan man nog få sig till livs via Mario Vargas Llosas litterära produktion, som spänner över ett digert fält och är åtkomligt för envar.

Så pass att Svenska akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, i SVT:s litteraturprogram Babel, lite smått bad om ursäkt för Llosas lätttillgänglighet. (Man tog förstås tillfället i akt att låta en skådespelare högläsa ett riktigt smaskigt stycke höglitterär sensualitet; ett utdrag ur Den stygga flickans rackartyg, en pikareskroman, där själva picaron (= skälm, odåga, skurk) är en kvinna, som författaren kärar ner sig i.) Fantastiskt att vi i en så fundamentalistisk värld kommer åt att prisa en så frispråkig och mänskligt livsbejakande författare!

Nobelföreläsningen har alla chanser att bli en höjdare i år.

Thomas Sandström