Riskpankens ekonomibris
Årets val av mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne är intressant ur den fria marknadens synvinkel – som bekräftelse på dess överlägsenhet såväl som på dess obefintlighet.

Riksbanken är en institution vars syfte är att garantera penningvärdet, upprätthålla prisstabilitet, samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsende, ett syfte som huvudsakligen uppnås genom manipulation av finansmarknaderna.

Riksbanken är en hämsko på den fria marknaden, som i själva verket gör mer skada än nytta, genom att stå som garant för affärsbankernas befrielse från en sund konkurrens: går det bra tjänar bankerna pengar, går det dåligt får skattebetalarna stå för fiolerna – och de i båda fallen tämligen feta bankbonusarna.

Riksbanken delar således sedan 40 år ut ovanstående ”Nobelpris i ekonomi”. Varför gör man det? Har man kanske dåligt samvete för sina smutsiga händer precis som Alfred Nobel hade?

Tja, då är det väl inte så dumt instifta ett pris för att belöna rättrogna forskningsinsatser, som kan sprida de gosigaste godnattsagorna om den ekonomiska vetenskapen och kanske rent av bidra till att stärka Riksbanken legitimitet?

Kungliga riddare
Vi skall här skärskåda priset och dess motivering lite närmare ur den fria marknadens perspektiv.

”Ekonomiska transaktioner äger rum inte bara på marknader utan också inom företag, föreningar, hushåll och myndigheter. Medan ekonomisk teori ger en god belysning av marknadens förtjänster och begränsningar, har den hittills ägnat mindre utrymme åt andra institutionella arrangemang. Elinor Ostroms och Oliver Williamsons forskning visar att ekonomisk analys kan hjälpa oss att förstå vitt skilda organisationsformer”, heter det i motiveringen.



Pristagarna utses av Kungliga Vetenskapsakademin, alldeles säkert en opartisk samling gentlemän, som efter 40 år nu för första gången ger priset till en kvinna. Priskommitténs (sex män, noll kvinnor) ordförande Professor Bertil Holmlund försäkrade f.ö. i samband med tillkännagivandet att Elinor Ostrom alls inte prisades på grund av sitt kön, vilket väl var trevligt att få bekräftat – men var det inte också lite oroväckande att detta över huvud taget ansågs behöva påpekas?

Och hur fria är egentligen dessa kungliga riddare? Vad har de för befogenhet, mandat och agenda? Har de kanske platser och positioner att försvara? Är de beroende på något sätt? Varför har vi en ”Kunglig” vetenskapsakademi? Är kungen känd för några vetenskapliga meriter? Ja, varför har vi förresten en kung? Om vi höll de vetenskapliga idealen högt – framåtskridande, frihet, oväld – så skulle vi naturligtvis inte ha någon kung! Åtminstone inte någon arvkonung, möjligen en folkvald.

Men vi lämnar detta åt sidan. Vi har ett pris, låt oss titta på detta och i möjligaste mån bortse från dess ”småborgerliga” omständigheter! Låt oss tänka bort prisets politiska slagsida och se det för vad det är.

”Ekonomiska transaktioner”
Vi återvänder till prismotiveringen ovan: ”Ekonomiska transaktioner äger rum inte bara på marknader utan också inom företag, föreningar, hushåll och myndigheter.”

Redan här börjar komprometteringen. Ty om detta påstående stämmer måste man fråga sig vad som avses med begreppet ”ekonomiska transaktioner”.

Rena ekonomiska transaktioner äger endast rum på fria marknader. Men formuleringen ovan luddar till begreppen. De ekonomiska transaktioner som äger rum ”inom företag, föreningar, hushåll och myndigheter” är inte rena och det finns fog för påståendet att årets pris innebär ett avsteg från tidigare norm och en utvidgning av ämnes-/upptagningsområdet för priset.

Inte nödvändigtvis något fel i detta; valet av pristagare utgör åtminstone en återgång till den ekonomiska verklighetens grundval: mänskligt handlande. Kanske kan den ekonomiska vetenskapen härigenom komma på rätt köl igen? Tillbaka till studiet av den fria marknaden och – med den österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises (1881-1973) ord – synen på ekonomi som ett specialfall av praxeologin: läran om just mänskligt handlande.

Cowboy Economics
Man kan sålunda fråga sig vad det är för ”ekonomiska transaktioner”, som äger rum inom en och samma ekonomiska enhet. Jag kommer att tänka på en scen i en vilda västern-serietidning jag minns från pojkrummet hemmavid: en främling från vidderna kommer in på saloonen och blir antastad av en lokal buse, varvid han tar upp en dollar ur sin högra bröstficka och stoppar ner den i sin vänstra, med orden: ”Jag slog faktiskt vad med mig själv om att jag skulle stöta på en dumskalle, så snart jag steg in genom svängdörrarna!”

Vad de kungliga klokskallarna ovan menar är förmodligen någonting i stil med: ”Ekonomiska beslut fattas inte bara på marknader utan också inom företag, föreningar, hushåll och myndigheter.”

Själva begreppet ”transaktion” betyder dock ” överskridande handling” och ”inom” någonting sker per definition inga överskridanden! Om en transaktion sker inom exempelvis ett företag, så måste vi dela upp detta företag och se att det i sig består av olika avdelningar med olika intressen. Och innan vi vet ordet av, så har vi därigenom identifierat en inre marknad av lägre dignitet. Vi kommer således inte ifrån att ekonomiska transaktioner alltid sker på en marknad!

För full hals
Agitpropen rullar sedan vidare med följande aningslösa konstaterande: ”ekonomisk teori ger en god belysning av marknadens förtjänster och begränsningar”. Som skattebetalare och därigenom finansiär av både Riksbanken och Kungliga Vetenskapsakademin undrar man ju vad som menas med ”marknadens begränsningar”.

Avser man de regleringar och restriktioner som myndigheter pådyvlar den fria marknaden? Eller vill man egentligen agitera och propagera för åsikten att marknadskrafterna i full frihet i själva verket motarbetar sig själva; att marknaden som institution är ”begränsad” till sin natur, att den innehåller fröet till sin egen undergång, att marknaden för att vara ”obegränsad” måste styras och ställas med av förståsigpåare: byråkrater, professorer och politiker?

Om så är fallet önskar man helst att förståsigpåarna – som ju ytterst har marknaden att tacka för sin brödföda – kunde lämna marknaden i fred, eftersom ingenting kan göras för att förbättra marknaden. Om något kunde göras, så skulle marknaden redan ha gjort det. Marknaden är den direkta demokratin, platsen där alla överallt, gör sin röst hörd, oavbrutet, globalt, twentyfour-seven!

Marknaden är en absolut förutsättning för välstånd. Ja, marknaden är själva arenan där välstånd skapas. Därför är det önskvärt att de ”institutionella arrangemang”, som tagit till sin uppgift att fördela välståndet, i så stor utsträckning som möjligt lämnar marknaden i fred.

Ostrom: privat ansvar
Priset till Elinor Ostrom har sina ljusa sidor även om motiveringen känns som ett febrilt försök knöka in hennes forskning i statuternas bokstav: ”inom ekonomisk vetenskap utfört arbete av framstående betydelse”:

”Elinor Ostrom har utmanat den konventionella uppfattningen att gemensam egendom ofta missköts och därför antingen borde privatiseras eller regleras av centrala myndigheter. Baserat på ett stort antal studier av gemensamt förvaltade fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter finner Ostrom att resultaten ofta är bättre än vad gängse teori förutspår. För att hantera konflikter har brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad av regler, och Ostrom visar vad som utmärker framgångsrika brukarföreningar.”



Hm… så professor Ostrom, eller skall vi säga Elinor, får inte priset för att hon är kvinna? Ja, kanske det, men man får nog ändå konstatera att den första kvinna som får ”Nobelpriset i ekonomi” verkar inom ett forskningsfält med synnerligen kvinnliga konnotationer: samarbete och förvaltning av gemensamma resurser.

Vad som kanske inte är självklart för den oinvigde, är att uttrycken ”den konventionella uppfattningen” och ”gängse teori” syftar specifikt på det av ekologen Garrett Hardin 1968 aktualiserade begreppet allmänningens tragedi: det faktum att samfälligheter helt enkelt ofta missköts av brukarna/allmänheten därför att de flesta tänker på sig själva och få tar ansvar för helheten.

Statsvetaren Ostroms forskning vederlägger på intet sätt denna ”gängse teori”, snarare blir den väl undantaget som bekräftar regeln: hon visar att samarbete runt allmänningar har fungerat ibland, i liten skala, om alla inblandade parter får vara delaktiga i besluten.

För den fria marknaden är allmänningen ännu en vit fläck på kartan – ett outforskat, oerövrat område dit civilisationen (dvs marknaden) ännu inte nått – kanske främst beroende på att man inte funnit ett enkelt och politiskt acceptabelt sätt att avgränsa och ta betalt för dess nyttjande.

Det vi söker är ju en god förvaltning av ändliga resurser, och Ostroms forskning visar, glädjande nog, att det får vi, om vi överlåter skötseln och ansvaret åt brukarna själva ute på fältet, istället för att låta en central myndighet långt från den praktiska verkligheten fatta besluten ovanför deras huvuden.

Detta är just den fria marknadens grundval: att mänsklig praxis utvecklar metoder och ”sofistikerade mekanismer” för att lösa praktiska problem, på sätt som distanserade byråkrater och andra enskilda aktörer aldrig kan tänka ut.

Att resursutnyttjandet och konflikthanteringen skulle bli ännu bättre med privatisering och en fri marknad kan inget Nobelpris i världen ändra på. Det är dock effektivare att låta folk betala med pengar istället för att betala med tid och energi, genom att sitta och gaffla på stormöten.

Men ett statligt ekonomipris till en statsvetare, kvinna och t.o.m. svenskättling med samarbete och kompromiss på hjärtat: kan det bli bättre – och mera politiskt korrekt!

Willamson: konkurrens till varje pris!
Williamsons pris är också glädjande men dess motivering har smått komiska passusar:

”Oliver Williamsons huvudtes är att marknader och hierarkiska organisationer såsom företag är två alternativa former för organisering med skilda metoder för konfliktlösning. Nackdelen med marknader är att de medför mer köpslående och konflikt. Nackdelen med företag är att ledningen kan utnyttja sin beslutanderätt för egna syften. Marknader med livlig konkurrens fungerar väl eftersom både köpare och säljare kan finna andra leverantörer och kunder om de inte kommer överens. Är konkurrensen mindre blir dock detta svårare. Williamsons teori innebär därför att ekonomiska aktörer är mer benägna att sköta sina transaktioner inom ett företag ju mer relationsspecifika deras tillgångar är, en hypotes som också fått starkt empiriskt stöd.”



Här försummar man att genast tala om att Williamsons huvudtes endast rör specialfallet marknader med begränsad konkurrens, alltså egentligen: icke-fungerande marknader där marknadskrafterna är försatta ur spel. Istället tillskriver man lite ojuste ”marknader” per se en inneboende ”nackdel” i själva köpslåendet.

När ekonomer i Nobelprissammanhang talar om köpslående som ”Nackdelen med marknaden” vet man inte om man skall skratta eller gråta. Möjligheten att pruta och förhandla är ju marknadens själva väsen, livsluft och existensberättigande!

Man kunde lite renhårigare ha skrivit: ”Fördelen med fria marknader är att de minimerar köpslående som konfliktlösning!” Dvs om man nu ser ”köpslående” som så negativt; en större nackdel i en konflikt är ju annars om man börjar slå på varandra istället för att köpslå med varandra.

Williamsons forskning visar således föga förvånande att marknader utan fri konkurrens fungerar mindre väl. Intressant nog visar den också att där aktörerna är för få för att intressena skall få stötas och blötas på bästa sätt, tar ett och samma företag gärna över både köparens och säljarens roll.

Nyckelbegreppet är här "relationsspecifika tillgångar". Ett exempel: AB Sten äger ett stenbrott på en ö i havet. Detta är en "relationsspecifik tillgång" då det bara finns en köpare av deras produkt, nämligen Stenförädling AB på samma ö, som tillverkar världsberömda dasslock av natursten. Ett ljushuvud kommer då förr eller senare på att en sammanslagning, AB Sten & Stenförädling, är lönsammast för alla parter.

Därigenom slipper prisbildningsprocessen fastna i komplicerade kontraktsförhandlingar med låsta positioner och skyttegravskrig. Istället öppnas den inre marknaden (jfr ovan), varvid konkurrensen tillåts öka igen – för ett bättre och allvisare resursutnyttjande!

Marknaden vet alltid bäst i ekonomiska ting – för marknaden är ju allas vår samlade praktiska – praxeologiska visdom i detta nu.

Och visst är det väl kul att våra ”kloka gubbars pris” går till forskning som visar just detta: att den fria marknaden är överlägsen som resursallokerare. Men ännu roligare hade det förstås varit om man också kunnat erkänna detta faktum.