Marknaden är inte fri
En fri marknad är i teorin ett självreglerande system där priser, räntor och vinster styrs av miljoner individuella beslut. I praktiken har vi rört oss långt bort från den idén. I dag är marknaden inte längre fri, utan administrerad.

Räntor sätts inte av sparare och låntagare utan av centralbanker. Kreditexpansion styrs inte av sunda riskbedömningar, utan av politiska signaler. Kapital flödar inte dit det gör mest nytta, utan dit staten garanterar att förluster inte behöver tas.

Den klassiska idén om marknaden som en decentraliserad process, där konkurrens och risk leder till effektivitet, har ersatts av något som snarare liknar en tyst planekonomi. Men inte i retoriken, utan i praktiken.

När banker räddas, när centralbanker styr priset på pengar, när staten avgör vilka industrier som är “strategiska”, då har vi lämnat kapitalismen bakom oss. Det vi har kvar är en hybrid – en blandekonomi där marknaden får bära ansvaret för misstagen och staten tar över kontrollen när det brister.

Från frihetsrepublik till reglerad ekonomi
Det är lätt att glömma att USA en gång byggdes på en helt annan grund. Den amerikanska konstitutionen var inte bara ett juridiskt dokument – den var en filosofisk deklaration om individuell frihet, äganderätt och begränsad statsmakt.

Grundarnas idé var att staten skulle skydda individens rätt att skapa, äga och byta, inte att delta i ekonomin själv. Det var denna anda som gjorde USA till världens främsta tillväxtekonomi.

En republik byggd på arbete och produktion, inte på transfereringar och politiska räddningsaktioner.

Ayn Rand, filosof och grundare av objektivismen, skrev:

”USA var det första moraliska samhället i historien.
Dess moraliska kod byggde inte på tro, utan på förnuft.
Den byggde inte på uppoffring, utan på produktion.
Den byggde inte på plundring, utan på handel.”

Det moraliska fundamentet har förskjutits. Idealen har bytts ut: där skaparen en gång hyllades, hyllas nu konsumenten. Där arbete och produktion en gång sågs som dygder, premieras i dag förbrukning.

Rand kallade detta för ”the looters’ economy” (”plundrarnas ekonomi”), ett system där de som producerar beskattas, regleras och misstänkliggörs, medan de som lever på systemet belönas.

Det var, som hon skrev i Atlas Shrugged, början på den moraliska upplösning där staten inte längre försvarar friheten – utan fördelar bytet av andras arbete.

I dag skulle de amerikanska grundarna knappast känna igen den ekonomi de en gång lade grunden till. En republik som skapades för att skydda medborgarnas rätt till liv, frihet och egendom har blivit en stat som omfördelar, stimulerar och reglerar, allt i frihetens namn.

Den fria marknaden har ersatts av en marknad under ständig förvaltning. Frihet har blivit ett ord i retoriken – men inte i praktiken.

”Vi anser dessa sanningar vara självklara: att alla människor är skapade som jämlikar, att de av sin Skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter, bland vilka finns rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.”
— USA:s självständighetsförklaring (1776), huvudsakligen författad av Thomas Jefferson

Socialism för de rika
Få begrepp sammanfattar vår tids paradox bättre än detta: socialism för de rika.

En motsägelse på ytan, men en exakt beskrivning av verkligheten.

När vanliga hushåll gör fel ekonomiska val – köper för dyr bostad, belånar sig för mycket, eller startar ett misslyckat företag – får de stå sitt kast.

Men när stora banker, energibolag eller investmentfonder missbedömer risk, då kallas det för “systemhot”. Plötsligt öppnas statens kassakista, centralbanken sänker räntan och förlusterna socialiseras.

Under finanskrisen 2008 pumpades över 700 miljarder dollar in i det amerikanska banksystemet via TARP-programmet. Europeiska regeringar följde efter.

Resultatet?

Bankerna räddades. De som orsakade krisen fick bonusar. Och notan skickades till allmänheten, genom inflation, nya skatter och fallande köpkraft. Ekonomer i den österrikiska traditionen, som Ludwig von Mises och Friedrich Hayek, varnade tidigt för detta. De kallade det moral hazard – den moraliska risk som uppstår när någon kan ta risk utan att bära konsekvensen.

Ett system där vinster privatiseras och förluster socialiseras är inte kapitalism. Det är feodalism i ny tappning, där staten fungerar som feodalherre och bankerna som dess vasaller.

”Om man vill bota en kris genom att skapa mer kredit, är det som att försöka bota en baksmälla med mer sprit.”
— Ludwig von Mises

”De som ropar efter statliga stimulanser för att rädda ekonomin inser inte att det är just dessa stimulanser som skapat obalanserna från början.”
— Friedrich A. Hayek

Livsuppehållande åtgärder
Sedan 2008 har världsekonomin levt på en ständig dropp av likviditet.
Kvantitativa lättnader, nollräntor, och massiva obligationsköp har skapat en artificiell stabilitet. Centralbankerna har i praktiken tagit över prissättningen av kapital – något som i en genuint fri marknad sker genom konkurrens och sparande.

När priset på pengar inte längre är marknadens pris, utan ett politiskt pris, urholkas hela den ekonomiska informationsprocessen.

Räntan är inte bara ett “pris på lån”, den är ett signalsystem som berättar för entreprenörer och investerare hur knapp kapitalet är.

Om räntan är låg, signalerar det att det finns gott om sparande. Men när räntan pressas ner av centralbanker, inte av sparare, uppstår en illusion av kapital.

Detta är kärnan i den österrikiska konjunkturcykelteorin:
artificiellt billigt kapital leder till felinvesteringar.

Företag expanderar i projekt som inte är långsiktigt hållbara. När den verkliga bristen på kapital och produktiva resurser till slut blir synlig, spricker bubblan. Och då kräver samma system som skapade krisen – ytterligare stöd från staten.

Det är därför dagens kapitalism inte längre påminner om 1800-talets entreprenörsanda. Den är beroende av statlig intervention för att fungera, som en patient som inte längre kan andas utan respirator.

Det kallas för crony capitalism – ett system där politiska kontakter och statliga subventioner har ersatt innovation, risktagande och verklig marknadsekonomi. På svenska blir det kompiskapitalism eller vänskapskapitalism.

Socialism utan retorik
De flesta moderna företag lever i dag i någon form av symbios med staten.

- Energibolag får subventioner.
- Banker får kreditlinor.
- Techbolag lever på statliga kontrakt eller räntestyrd kapitaltillgång.

Den största illusionen i vår tid är att detta fortfarande kallas “fri marknad”. Men i verkligheten är det en statligt stödd korporativism – ett system där privata aktörer opererar under statens skydd och kontroll.

När en industri blir “för viktig för att misslyckas” har den i praktiken redan nationaliserats, utan att byta ägare!

Det är nationalisering utan expropriation, socialism utan retorik. Den sker inte genom revolution, utan genom räddningspaket, regleringar och garantier.

Resultatet är en marknad där risk inte längre är marknadens språk. När man vet att staten ändå kommer ingripa, upphör rädslan för förlust.
Och utan rädsla för förlust, upphör också respekten för kapital.

Inflation för resten
Varje gång staten räddar någon, räddas det med någon annans pengar. Det kan vara genom skatter, lån, eller som numera genom sedelpressen.

När centralbankerna under pandemin 2020-2021 skapade biljoner i nya pengar för att “stimulera ekonomin”, var det inte gratis. Inflationen som följde var inte en olycka. Den var priset.

Det är dock viktigt att förstå att inflationen inte kommer omedelbart.
När nya pengar skapas tar det ofta två till fyra år innan de fullt ut påverkar konsumentpriserna.

Först driver de upp tillgångspriser – aktier, fastigheter, råvaror – där kapitalet finns. Sedan sipprar effekten ned i ekonomin, via löner, kostnader och efterfrågan.

Milton Friedman uttryckte det som:
”Inflation är alltid och överallt ett monetärt fenomen – men med långa och varierande fördröjningar.”

Friedman sa också:
”Inflation skapas i Washington – för det är bara Washington som kan skapa pengar.”

Inflationen börjar i samma ögonblick som penningmängden expanderar, men den tar alltså tid att synas i siffrorna. Enligt den österrikiska tolkningen är processen dock omedelbar: den startar redan när pengarna pumpas ut, genom felallokering av kapital, spekulation och artificiellt låga räntor.

De synliga prisstegringarna kommer senare, som en följd av den tidigare förstörelsen av penningvärdet.

Historiskt sett har mönstret varit tydligt.

Efter finanskrisen 2008 tog det nästan ett decennium innan inflationen återkom i konsumentledet men tillgångspriser steg redan samma år.

Efter pandemins massiva stimulanser gick det snabbare: inflationen slog till på bara 18–24 månader. När både penning- och finanspolitiken trycker på samtidigt, förkortas fördröjningen dramatiskt.

Och när inflationen väl kommer, kopplar nästan ingen den till de stimulanser som orsakade den flera år tidigare.

Politiker, media och centralbanker hittar alltid en mer omedelbar förklaring: ett krig, en pandemi, en blockad, eller “störningar i leverantörskedjorna”.

Det är bekvämt, för det döljer det faktum att inflationen i själva verket är ett resultat av tidigare politiska beslut, inte av yttre slump eller ödet.

Som Mises skrev:
”Inflation är inte något som bara händer, det är något som skapas.”

Inflation är en tyst skatt, och den drabbar inte alla lika.

De som äger tillgångar som fastigheter, aktier och råvaror skyddas – eller till och med tjänar – på prisuppgången (det är deras röster som hörs och syns mest, de kapitalstarka).

Men löntagare, pensionärer och sparare får se sin köpkraft smälta. Det är en omfördelning uppåt, från de produktiva till de redan kapitalstarka – och det skapar just det klassamhälle som socialismen säger sig vilja bekämpa.

Den österrikiska skolan förklarar detta som konsekvensen av kreditexpansion. När pengar inte längre är ett uttryck för sparande, utan för politiskt beslut, upphör kopplingen mellan arbete, tid och värde.

Pengar blir en signal om makt, inte om produktivitet.

Att centralbankerna ändå fortsätter beror på att systemet blivit beroende av inflation. Utan nya pengar skulle bubblorna spricka, skulderna bli ohanterliga och tillgångspriserna falla. Systemet kräver ständig tillväxt, även om den bara är nominell.

Styrning via räntan
Förr var räntan marknadens mest fundamentala pris. Idag är den en politisk styrspak. När räntan sätts av en centralbankskommitté snarare än av miljoner fria aktörer, blir hela ekonomin en förlängning av deras riskuppfattning. Den fria prissättningen ersätts av makroekonomisk ingenjörskonst.

Varje gång marknaden börjar anpassa sig till verkliga risker, till exempel genom fallande börser eller stigande kreditspreadar, rycker centralbankerna in för att “stabilisera systemet”. Men stabilitet till varje pris är instabilitet i förklädnad. Det är som att dämpa feber med smärtstillande utan att behandla infektionen.

I den österrikiska traditionen är kriser inte något man bör undvika, utan något som rensar ut. Felinvesteringar ska få dö och kapital ska omallokeras – det är så marknaden återfår balans.

Depressionen på 1930-talet visar motsatsen: att det kan ta tio år för ekonomin att ”återhämta sig” när politikerna lyckas stoppa marknadens självläkande processer och hindra den från att fungera som den ska.

Dagens politik har gjort varje lågkonjunktur till ett politiskt hot – därför trycks den bort med ännu mer kredit.

Kapitalismen som kuliss
Kapitalismens yttre form finns kvar: börser, investeringar, vinster. Men under ytan är det inte längre kapitalismen som styr, utan monetär planering. Priset på kapital bestäms inte av tillgång och efterfrågan, utan av centralbankens balansräkning.

Riskkapital finansieras inte av sparande, utan av billiga krediter skapade ur tomma luften. Och bolagens värderingar har mer att göra med räntepolitik än med produktivitet. När Elon Musk kan låna till en mycket fördelaktig ränta för att köpa Twitter, medan småföretagare betalar dubbelt så mycket eller mer för att hålla sin verkstad igång, då är det svårt att tala om fri konkurrens.

Det är inte längre marknaden som belönar innovation, utan kapitaltillgången som belönar närhet till systemet. Det är därför den moderna ekonomin ser ut som den gör: få verkliga entreprenörer, men många förvaltare av andras pengar.

Det österrikiska perspektivet
Den österrikiska ekonomiska skolan är ofta missförstådd som “dogmatisk” eller “ideologisk”. I själva verket är den empirisk i ordets djupaste mening; den utgår från mänskligt handlande, inte från modeller.

För österrikarna är ekonomin inte en maskin som kan styras, utan en process av miljontals beslut. Varje försök att kontrollera den skapar oförutsedda konsekvenser.

När staten manipulerar räntan, snedvrider den inte bara investeringar, den snedvrider hela tidsstrukturen i ekonomin. Människor fattar beslut baserade på falska signaler om framtiden.

Det är därför dagens ekonomier präglas av överkonsumtion, skuld och brist på sparande. Samhällena lever inte längre på produktion, utan på kredit.

Och eftersom kredit inte är ett uttryck för sparad rikedom, utan för framtida förhoppningar, bygger hela systemet på tro – inte på kapital.

Socialismen ingen kallar vid namn
När staten äger produktionsmedlen kallar vi det socialism. När staten styr kreditflöden, räntor, och reglerar vilka investeringar som ska göras, kallar vi det fortfarande marknad.

Men skillnaden är mest semantisk.

Vi lever i en tid där kapitalismens språk används för att beskriva statlig centralplanering i fin kostym. Det är socialism utan manifest – en långsam nationalisering av risk, ansvar och värdering.

Den sker utan protester, eftersom den gynnar de mäktigaste aktörerna.

Det är bekväm socialism – för de rika.

Och inflation – för resten.

Svensk kapitalism
När räntan styrs av en kommitté, när börsen reagerar på centralbanksprotokoll snarare än vinstrapporter, när företag räddas inte på grund av effektivitet utan på grund av storlek, då är svaret enkelt: marknaden är inte längre fri.

Den är ett administrerat system, där staten och centralbanken agerar som föräldrar för ett barn som inte längre får lära sig stå på egna ben.

Det tragiska är inte att marknaden är ofri, utan att de flesta fortfarande tror att den är det. Att det fortfarande kallas ”kapitalism” när själva kapitalets pris bestäms av politiska beslut säger en del om hur urvattnat begreppet har blivit.

Svenska Moderaterna betraktas av många som ett kapitalistiskt parti – men Ludwig von Mises skulle med stor sannolikhet ha sett dem som ett socialistiskt parti i praktiken.

För honom var socialism inte bara statligt ägande, utan varje form av politisk kontroll över pengar, räntor och investeringar. När räntan styrs av en centralbank i stället för av marknadens sparande och efterfrågan, har den fria kapitalismen i hans ögon redan upphört att existera.

I “Omnipotent Government” och “Human Action” beskriver Mises hur även partier som kallar sig liberala eller konservativa ofta är ”socialistiska i handling, om än inte i namn”, eftersom de accepterar samma planekonomiska logik – bara i mildare form.

Mises menade att även partier som säger sig stå för marknadsekonomi i praktiken upprätthåller ett system där staten styr kapitalflöden, subventionerar förluster och manipulerar penningvärdet.

Moderaternas försvar av välfärdsstaten, hög beskattning och aktiv konjunkturpolitik hade för honom varit tydliga tecken på just detta. Han hade sannolikt avfärdat dem som ännu ett exempel på den ”tredje vägens illusion” – tron att man kan förena marknadsekonomi med statlig styrning utan att långsamt glida mot socialism.

Innebär det att Mises kan klassas in som ”ultrahöger”, svaret är ett tydligt nej.

Den yttersta högern
Ludwig von Mises placeras ofta på ”den yttersta högern” av dem som inte förstått hans filosofi, men i själva verket stod han bortom den politiska höger–vänster-skalan. Han var inte nationalist, inte konservativ och definitivt inte auktoritär.

Mises var radikalt liberal i klassisk mening – han försvarade individens frihet, privat ägande och frivilliga avtal som grunden för ett civiliserat samhälle.

Staten, menade han, borde endast skydda liv, egendom och kontrakt – inte försöka styra ekonomin, moralen eller fördela rikedom.

I “Omnipotent Government” förklarar han hur både fascism och socialism bygger på samma idé: att staten vet bättre än individen.

Mises såg inte politik som en kamp mellan vänster och höger, utan mellan två helt olika principer: frihet och tvång. Det avgörande var inte vem som styrde staten, utan om staten styrde människan.

Den sista illusionen
Den tysta nationaliseringen sker inte genom dekret, utan genom räntemöten.

Inte genom konfiskation, utan genom stimulans.

Inte genom revolution, utan genom räddningspaket.

Och medan marknaden långsamt töms på sitt syre, applåderar medierna centralbankerna för deras “ansvarstagande”.

Men ansvaret har för länge sedan flyttats bort från individen, bort från marknaden, in i händerna på de få som bestämmer priset på pengar.

En dag kommer vi kanske att se tillbaka på vår tid och undra hur de kunde kalla detta för kapitalism. För det vi bevittnar är inte kapitalismens triumf, utan dess förstatligande i realtid.

Vi har fått ett system som är för stort för att misslyckas – och just därför för stort för att lyckas.

Artikeln publicerades först i VM Update!

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com