Shiller P/E (CAPE-kvoten) mäter hur dyr börsen är genom att jämföra dagens pris med genomsnittliga vinster över tio år, justerat för inflation. 

Just nu ligger den på 40,21 – nästan lika högt som under IT-bubblan år 2000, då den toppade på 44,19. 

Bakom kvoten står Robert Shiller, amerikansk ekonom och professor vid Yale University, som belönades med Nobelpriset i ekonomi 2013. 

Han utvecklade CAPE-kvoten (Cyclically Adjusted Price-to-Earnings) för att ge en mer långsiktig och realistisk bild av börsens värdering än det vanliga P/E-talet, som ofta påverkas kraftigt av tillfälliga vinster eller förluster.

En varningsklocka 
Shiller P/E är särskilt intressant eftersom det historiskt har haft ett tydligt samband med den framtida avkastningen på aktiemarknaden. 

Ju högre värdering, desto lägre har den långsiktiga avkastningen tenderat att bli. 

När kvoten närmar sig nivåer som under tidigare bubblor, som 1929 eller 2000, brukar det ses som en varningssignal om överhettning och spekulativ optimism. 

Nobelpriset i skilda världar
Robert Shiller fick Nobelpriset (tillsammans med Eugene Fama och Lars Peter Hansen) för sitt arbete med empirisk analys av tillgångspriser – särskilt hur tillgångspriser kan avvika från fundamentala värden under långa perioder.  

Han visade att marknader inte alltid är rationella, utan starkt påverkade av psykologi, berättelser och flockbeteende. 

Fama, däremot, är upphovsman till Efficient Market Hypothesis (EMH) – teorin om att all tillgänglig information redan är inprisad i marknadens värden, vilket gör det omöjligt att konsekvent slå marknaden. 

Enligt Fama är marknaden i grunden rationell och självreglerande. 

Att Shiller och Fama fick dela priset var ingen motsägelse, utan snarare en symbol för ekonomins två sidor, den rationella och den irrationella, den matematiska och den mänskliga. 

Tillsammans visade de att verkligheten är mer komplex än någon enskild teori: marknader kan vara effektiva, men samtidigt djupt irrationella. 

Keynes och Mises
Till skillnad från den österrikiska skolan, som betonar marknadens självreglerande krafter, tillhör Shiller den Keynesianska traditionen. 

Han anser att staten ibland måste ingripa för att dämpa kriser och stabilisera ekonomin.  

Shiller har ofta betonat vikten av offentliga program, försäkringar och regleringar för att skydda samhället mot finansiella bubblor och krascher. 

Han var också en av de ekonomer som tidigt varnade för fastighetsbubblan i USA före 2008, och han följde utvecklingen kring Long-Term Capital Management (LTCM) – hedgefonden som kollapsade 1998 efter att ha tagit enorma risker baserat på tron på rationella marknader. 

Shiller använde fallet som ett varnande exempel på hur även de mest sofistikerade investerare kan underskatta marknadens psykologi och överskatta sina modeller. 

Politisk korrekt
Även om Robert Shiller på många sätt låter som en österrikisk ekonom – med sin skepsis mot modeller och sin förståelse för marknadens mänskliga sida – är han i grunden Keynesian. 

Skillnaden ligger i slutsatserna, där österrikarna ser statliga ingripanden och centralbankernas penningpolitik som orsaken till bubblor och kriser, ser Shiller dem som lösningen. 

Han tror att staten kan och bör mildra de värsta följderna av marknadens överdrifter, medan österrikarna menar att just dessa ingripanden skapar nästa bubbla. 

Shiller förstår marknadens mänskliga natur – rädslan, girigheten, berättelserna – men han litar fortfarande på att staten ska kunna tygla den. 

Man skulle kunna säga att Shiller är psykologiskt österrikisk – men politiskt keynesiansk.

Och kanske är det just det som gör honom politiskt korrekt – han förstår sanningen om marknaden, men väljer ändå den lösning som är mest accepterad i akademins och politikens salonger.

Robert Shiller tar emot Nobelpriset i ekonomi år 2013, tillsammans med Eugene Fama och Lars Peter Hansen, för sina studier av tillgångspriser och marknadsbeteende. 

Till skillnad från de ursprungliga Nobelprisen instiftade av Alfred Nobel, skapades ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” först 1968 – mer än 70 år efter Nobels död. Det var alltså inte Alfred Nobels eget pris, utan ett senare tillägg från Riksbanken (vilket möjligen förklarar varför teorier som ifrågasätter centralbankens roll sällan premieras). 

Många menar att Nobel, som var uppfinnare och humanist snarare än ekonom, aldrig hade godkänt att hans namn användes för att legitimera ekonomiska teorier eller politiska skolor. Priset bär hans namn, men knappast hans anda.

Artikeln publicerades först i VM Update!

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com