Grafen ovan visar inflationstakten i USA från 1913 fram till idag, mätt som årlig förändring i KPI. Det första man lägger märke till är att inflationen nästan alltid är positiv.

De få gånger den varit negativ (deflation – markerat i rött) är undantag snarare än regel, och nästan alltid i samband med stora kriser.

Det här är inte en slump. Inflation är i praktiken en dold skatt – en överföring av köpkraft från den som sparar eller lever på fasta inkomster till den som trycker pengar eller sitter nära pengaflödet.

Precis som kungar och furstar förr i tiden tog ett mynt, stämplade om det och blandade ut silvret med billigare metaller, fungerar dagens system på samma sätt: man minskar värdet på valutan bit för bit.

Skillnaden är att det idag sker “osynligt” via sedelpressen och centralbankens digitala skapande av pengar.

Som ekonomen John Maynard Keynes, fadern till modern makroteori, en gång skrev: “Genom en process av kontinuerlig inflation kan staten i hemlighet och obemärkt konfiskera en betydande del av medborgarnas rikedom. … Endast en på miljonen kommer att förstå det.”

(Keynes bok The Economic Consequences of the Peace, 1919)

Före 1913 behövde staten folket för att kriga
För att förstå varför inflation blivit en permanent följeslagare i moderna ekonomier måste vi backa till tiden före 1913. Då fanns ingen Federal Reserve. USA hade en mer decentraliserad bankstruktur, där guld och silver fortfarande spelade en avgörande roll som pengar.

Om en regering ville starta ett krig var den tvungen att finansiera det genom att sälja så kallade war bonds – krigsobligationer – direkt till folket.

Det innebar att kriget bara kunde pågå så länge befolkningen var villig att låna ut sina besparingar till staten. Ingen kunde tvingas på samma sätt som idag att betala via inflation. Krig var alltså beroende av folkets aktiva medgivande.

Det här skapade en inbyggd broms. Krig var dyrt, men krig kunde bara föras om det fanns en direkt vilja bland medborgarna att finansiera det. Ett system där statsmakten var tvungen att argumentera för sina projekt och övertyga folket. Det var långt ifrån perfekt, men det innebar ändå att de ekonomiska kostnaderna var tydliga, inte dolda.

En av de mest skrämmande konsekvenserna av centralbanksystemet är att krig inte längre behöver finansieras av frivilliga obligationer.

Staten kan idag starta krig och betala genom att trycka pengar. Kostnaden sprids sedan ut över hela befolkningen via inflation. 

Det är alltså inte längre folket som bestämmer om man vill finansiera ett krig eller inte – det sker automatiskt, genom att din köpkraft urholkas.

Systemet gör krig enklare, längre och mer destruktiva än tidigare. Som den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter en gång skrev: “Inflation är det medel genom vilket staten kan finansiera krig utan att folket märker det förrän långt senare.”

Federal Reserve – ett möte i smyg
Allt förändrades 1913. Då skapades Federal Reserve, USA:s centralbank, under omständigheter som än idag omges av mystik och hemlighetsmakeri.

Lagförslaget som ledde fram till Fed skrevs till stor del av en liten grupp bankirer och politiker som i hemlighet möttes på Jekyll Island, en privat ö utanför Georgias kust.

Där, under största sekretess, ritades planerna upp för ett nytt banksystem som skulle ge staten – och de banker som stod nära makten – kontrollen över penningmängden.

Officiellt såldes idén som ett sätt att stabilisera ekonomin och förhindra framtida finanskriser. I praktiken blev det en maskin för att skapa obegränsade mängder kredit, och därmed möjligheten att finansiera krig och statliga projekt utan att behöva gå till folket för att be om pengar.

En central aktör i bakgrunden var J.P. Morgan. Han var en av USA:s mäktigaste finansmän och stark förespråkare för en centralbank – inte minst eftersom den skulle socialisera riskerna för bankerna och garantera likviditet vid kriser.

Morgan ägde dessutom rederiet White Star Line, som ägde Titanic. Han hade själv planerat att åka med jungfruresan i april 1912, men avbokade i sista stund, officiellt av hälsoskäl.

Ombord på Titanic fanns däremot flera av hans inflytelserika motståndare: Benjamin Guggenheim, Isidor Straus (ägare av Macy’s) och John Jacob Astor IV – tre av de rikaste och mest välkända affärsmännen i USA, kända för sin kritik mot en centralbank som skulle gynna bankeliten. Ingen av dem överlevde resan.

Att J.P. Morgan klarade sig, samtidigt som flera av de tyngsta nejsägarna till Federal Reserve försvann, har gett upphov till seglivade spekulationer.

Historiker ser det som ett sammanträffande, men i efterhand blev det symboliskt: året efter Titanics förlisning kunde Federal Reserve-lagen drivas igenom utan de starkaste kritiska rösterna.

Många ekonomer från den österrikiska skolan – som Ludwig von Mises och Murray Rothbard – har pekat på 1913 som en historisk vändpunkt. När staten väl fått makten att skapa pengar ur tomma intet, försvann varje verklig begränsning av dess makt.

Ständig inflation
Ser man till grafen ovan blir sambandet tydligt.

• Efter första världskriget: kraftig inflation när statens skulder skulle betalas av, följt av deflation under depressionen på 1920-talet.

• 1930-talet: Depressionen förde tillfälligt med sig deflation, men det var undantaget som bekräftade regeln.

• 1970- och 80-talet: ett inflationskaos som kulminerade i nästan 15 % årlig inflation – här syns det tydligt hur pengar snabbt tappar värde. Det sammanföll med att USA bröt helt med guldmyntfoten 1971.

• 2000-talet: officiellt låg inflation, men varje år gröps köpkraften ändå ur.

Och 2020-talet? Coronapandemin och de gigantiska stödpaketen visade att centralbanken idag kan trolla fram biljoner dollar ur tomma luften, med ett knapptryck.

Resultatet såg vi 2021–2022: den högsta inflationen på 40 år.

Inflation som maktmedel
Inflation är därför inte bara ett ekonomiskt mått – det är en maktfråga.

När pengarna du tjänat på ditt arbete urholkas utan att du ens märker det, sker samma sak som när kungen stämplade hål i mynten: värdet försvinner, men makthavarna påstår att det är för ditt eget bästa.

Det är organiserad konfiskation – en “laglig stöld” där staten och centralbanken alltid vinner. Sparande i kontanter blir i praktiken en garanterad förlust.

För att legitimera detta har centralbankerna infört ett ”inflationsmål” på 2 procent. Officiellt sägs det vara ”bra för ekonomin”, för att skapa stabilitet och uppmuntra konsumtion.

Men tänk efter: 2 procent inflation innebär att värdet på dina pengar halveras på ungefär 35 år. Det som säljs in som ”stabilitet” är alltså en inbyggd mekanism för att ständigt minska din köpkraft.

Och det är just det som är poängen. I ett inflationssystem tvingas du placera dina pengar i tillgångar – aktier, fastigheter, obligationer – vilket skapar ett beroende av de finansiella marknaderna.

Staten och bankerna vinner dubbelt: först när de trycker nya pengar, och sedan när kapitalet söker skydd i de marknader som de själva kontrollerar.

De som ropar högst
Vi har alltså inte rört oss särskilt långt från medeltidens kungar som slog hål i mynten eller blandade ut ädelmetallerna.

Skillnaden är att manipulationen idag är sofistikerad och osynlig. På 1300-talet kunde vem som helst se att mynten blivit lättare och av sämre kvalitet.

Idag sker samma process via centralbankens datorer och statistikrapporter.

När Federal Reserve bildades 1913 var guldpriset cirka 20 dollar per ounce. Idag kostar ett ounce guld runt 3 700 dollar. Det betyder att en dollar från 1913 i praktiken har tappat mer än 99 procent av sitt värde räknat i guld.

Det du kunde köpa för en dollar 1913 kräver i dag omkring 179 dollar. Och ändå säger man att vi lever i en tid av “låg inflation”.

Hur kan det vara positivt för dig, när dina pengar ständigt blir mindre värda? Vem tjänar egentligen på att inflation säljs in som något önskvärt?

Det enkla svaret är att det alltid är de som ropar högst om inflationens fördelar som också drar störst nytta av den. Staten, som får sina skulder urvattnade. Banker och finanssektorn, som lever på att ditt kapital tvingas in på marknaderna.

Och du? Du får lära dig att 2 procent inflation är “bra för ekonomin” – fast du egentligen vet att det betyder att dina besparingar försvinner år för år.

Vem säger vad och varför?

Milei – en modern kamp mot centralbanken
Det som hände i USA 1913 med skapandet av Federal Reserve har på många sätt fått sin spegelbild i dagens Argentina. Landet har i decennier lidit av hyperinflation, skuldkriser och politiskt missbruk av sedelpressen.

För den nytillträdde presidenten Javier Milei är centralbanken därför inte en del av lösningen – utan själva roten till problemet.

Milei har gång på gång kallat Argentinas centralbank för ”världens största bedragare” och lovat att stänga den helt.

Hans vision är radikal i praktisk bemärkelse men enkel i sin logik: om staten inte längre kan trycka pengar ur tomma intet, då kan den inte heller finansiera sina underskott genom inflation.

Precis som kritikerna till Federal Reserve 1913 varnade för, pekar Milei på att centralbankens makt har gjort det möjligt för politiker att köpa röster med nya pengar, och för staten att låna över sina tillgångar genom att trycka nya sedlar.

Resultatet blir att vanligt folk förlorar köpkraft, medan de nära makten alltid hinner före i kedjan.

Hans föreslagna lösning är att avskaffa peson och dollarisera ekonomin. Genom att ersätta den lokala valutan med amerikanska dollar hoppas han ta ifrån staten det främsta verktyget för inflation – och därmed bryta den cykel av kriser som plågat landet i generationer.

Här finns en tydlig parallell till USA:s historia. 1913 skapades centralbanken för att ge staten makten att skapa obegränsad kredit.

I Argentina över hundra år senare försöker Milei göra det motsatta: att avskaffa centralbanken för att återinföra en begränsning på staten.

Bukele – Bitcoin som nytt alternativ
Om Javier Milei i Argentina vill lösa problemet genom att avskaffa centralbanken och dollarisera ekonomin, så har El Salvadors president Nayib Bukele valt en annan väg: att komplettera dollarn med Bitcoin som officiell valuta.

Sedan 2001 har El Salvador ingen egen centralbank i egentlig mening – landet dollariserade redan då.

När Bukele 2021 drev igenom lagen som gjorde Bitcoin till lagligt betalningsmedel blev El Salvador det första landet i världen att ge en kryptovaluta samma status som en nationell valuta.

Tanken var enkel men djärv: genom att använda Bitcoin skulle man stå utanför den amerikanska Federal Reserves sedelpress och erbjuda folket en valuta som inte kan tryckas i obegränsade mängder.

För Bukele blev det både ett sätt att locka investeringar och ett politiskt statement mot den globala finansordningen.

Bukeles mål har inte varit att attakera centralbanker, där skiljer han sig från Milei, utan att förändra valutagrunden och på så vis skapa en parallell struktur där folket i teorin kan välja en icke-inflationär valuta.

Det innebär att det inte längre är en liten krets av politiker och centralbankirer som bestämmer vilken valuta alla måste använda.

Istället blir det folket själva som får avgöra vilket pengar de vill hålla i handen, spara i och handla med.

Och kanske är detta den mest avgörande förändringen: konkurrens.

När människor kan välja mellan en statligt kontrollerad valuta och en decentraliserad, icke-inflationär, uppstår en press som aldrig funnits tidigare.

Precis som på alla andra marknader leder konkurrens till att den som missköter sig riskerar att förlora sina kunder.

I teorin kan detta tvinga fram en helt ny disciplin: staten kan inte längre stjäla köpkraft genom inflation utan att riskera att folket väljer bort dess pengar.

Inflation är systemets hjärtslag
Grafen över inflation sedan 1913 är inte bara en historisk kurva. Den är ett vittnesmål om hur ett nytt system föddes – där staten alltid kan finansiera sina projekt, oavsett kostnad, och där medborgaren betalar genom att pengarnas värde långsamt försvinner.

Inflation är inte ett olycksfall i arbetet, det är själva systemets hjärtslag.

Så länge vi accepterar att centralbankerna har makten att skapa pengar ur tomma intet kommer vi leva med denna dolda skatt.

Våra besparingar kommer fortsätta minska i värde, precis som mynten en gång tunnades ut under kungens hammare.

Skillnaden är bara att idag sker det med siffror på en skärm, och med ett språk som låter vetenskapligt: “prisstabilitet”, “kvantitativa lättnader”, “inflationsmål”.

Men verkligheten är densamma som förr: värdet på ditt arbete försvinner, bit för bit, år för år.

Kongressledamoten och författaren Ron Paul skrev i sin bok End the Fed (2009):

“Det är ingen slump att århundradet av storskaliga krig sammanföll med århundradet av centralbanker.”

För honom är centralbanken inte en garant för stabilitet, utan själva förutsättningen för skuldspiraler, återkommande kriser och de eviga krigen.

Hans slutsats är lika enkel som tydlig: den enda verkliga reformen är att helt enkelt avskaffa centralbanken.

Artikeln publicerades först i VM Update!

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com