VECKA 32
Lördag
08
Augusti
BT-annons
2011-01-08
photo


Ayn Rand – en introduktion
Börstjänarens Thomas Sandström tycker sig sakna en litterär introduktion till den rysk-amerikanska författaren-filosofen Ayn Rand på svenska. Och gör som denna själv skulle gjort: skriver en alldeles egen, "självisk" version.

Jag har studerat både filosofi och skönlitteratur vid svenska universitetsinstitutioner men aldrig att jag därstädes kommit att ens höra talas om den rysk-amerikanska författaren och filosofen Ayn Rand (1905-1982).

Jag går för säkerhets skull till bokhyllan och kollar att jag inte missat något, men icke! Varken i Svante Nordins Filosofins Historia (650 sidor – 350 pluringar) eller i Ohlsson-Algulins Litteraturens Historia i Världen (630 sidor – 355 bagare) finns hon omnämnd.

När man tänker efter (efter att ha läst hennes verk), så är det inte särskilt förvånande – men desto mera beklämmande. Att Ayn Rand är så pass okänd i vårt avlånga land är förstås en måttstock på det intellektuella klimatet i detsamma.

Klimatsmart eller miljöskadad: fisken i vattnet vet inte om att den är törstig – förrän den kommer upp på land. Man läser Ayn Rand och ser på sitt land med nya ögon. Stumma fiskögon rent av.

Ayn Rand är
ohyggligt välkänd i USA, och det mesta som kommer fram där brukar ju nå oss så småningom. (”If I can make it here, I can make it anywhere. It's up to you, New York, New York”, som Frank Sinatra och Liza Minelli m fl intygar.)

Men just i fallet Ayn Rand verkar det som om överföringsmaskineriet inte fungerat riktigt som det skall. Ayn Rand har varit persona non grata, hennes åsikter idea non grata. Hon har inte släppts igenom den intellektuella gränskontrollens finmaskiga nät.

Om inte förr så slås man här av insikten att varje kultursfär är omgärdad av barriärer, bevakad av väktare – och för all del: inkastare. Vad vi skall tycka och tänka, läsa, lyssna på, konsumera – är förutbestämt, utvalt, kvantiserat och sorterat – uppdelat i små enheter av munsbitars storlek: v, fp, OLW etc.



Nåväl, 2010 blev
ett riktigt Ayn Rand-år – inte bara för min egen, personliga del. Ute i stora världen, i Hollywood, spelades äntligen filmen Atlas Shrugged in, 53 år efter utgivningen av hennes roman med samma namn, och efter ett otal strandade filmprojekt genom åren. (Filmpremiär 15 april 2011!)

Detta är väl egentligen i skrivande stund en ganska intressant kulturnyhet men jag har inte sett detta publicerat på svenska någonstans (trots att filmen sköts redan i somras), så egentligen levererar man ju härmed ett prima scoop! Om det bara inte vore för det trista faktum att det är skillnad på intressanta nyheter och stora nyheter.

 För egen del tog jag mig under året dock från noll till hundra på Ayn Rand-skalan, då jag gick all in med båda hennes romaner, ett par-tre filmer, filosofiböcker samt youtube-klipp.

En trevlig introduktion till Ayn Rand kan förresten vara följande liveintervju av Mike Wallace från 1959:


| Del-2 | Del-3 |

En lustig tidsmarkör: intervjuaren Wallace röker precis lika mycket och ogenerat som alla gör i Rands böcker, eller, för all del: som det röks i teveserien Mad Men – som ju tar sin början vid samma tid, och där förresten glädjande nog Ayn Rand och hennes böcker figurerar. (Just så slinker man igenom nätmaskorna: genom produktplacering direkt i de konstnärliga verken!)

Den paranta, 54-åriga författarinnan/filosofen kommer till tals med Thore Skogman-gluggar både här och där och stundom hypnotiskt flackande REM-blick. Men det hon säger ger ett så avväpnande tidlöst intryck.

Och Wallace, knubbande bland rökångorna, ser ut som en överårig 50-talsraggare, en hamnsjåare som gått in genom fel dörr, men skenet bedrar: så pålästa och sakliga intervjuare ser man sällan nu för tiden.  


Liv och verk
Ayn Rand, född Alisa Zinovjevna Rosenbaum 1905 i Sankt Petersburg, död 1982 i New York, upplevde ryska revolutionen och levde nio år i Sovjet, innan hon vid 21 års ålder, efter avslutad skolgång (med toppbetyg), flydde till USA, där hon kom att arbeta som manusförfattare inom filmindustrin och så småningom att som författare skapa en filosofisk rörelse. Namnet Rand tog hon efter märket på sin skrivmaskin.

När man läser hennes genombrottsroman The Fountainhead (1943, sv. Urkällan) kan man ibland få för sig att den är skriven av en litterär mästare i världsklass, fullt i rang med andra Petersburgskribenter som Pusjkin, Dostojevskij och Gogol. Och än idag kan jag inte riktigt avgöra om så är fallet. I vissa passager lever och myllrar boken, som Dostojevskijs Brott och straff och Idioten.

Men Rand har ett ärende – eller en agenda, som det så dramatiskt brukar heta nu för tiden – kanske ger hon ibland avkall på den suggestiva gestaltningen till förmån för de idéer hon så flyhänt väver in och förmedlar i sina verk.
 



En märklig upplevelse var sedan att se filmen The Fountainhead (sv. Pionjären) från 1949, med forna tiders megastjärna Gary Cooper i titelrollen. Där blir det tydligt hur svårt det är att göra romaner rättvisa på film – och kanske särskilt idéromaner. Men det är åtminstone författarinnan själv som står för manuset. Och Coopers slutplädering i rättssalen är ett märkligt starkt individualistiskt credo, som går genom rutan än idag.

 

 

Detta försvarstal klockar in på närmare sex minuter och är enligt uppgift en av filmhistoriens längsta monologer. Ändå kom Rand på kant med Warner Brothers (och vägrade att  någonsin mera arbeta med dem), då hela anförandet från romanen inte kom med i the final cut.

Överlag får man nog säga att Rands romaner befolkas av tämligen filosofiskt lagda karaktärer. I Atlas shrugged kan en luggsliten lösdrivare på ett fik plötsligt utbrista i långa livsfilosofiska litanior, och huvudfigurerna under en cocktailkonversation utan vidare ge sig ut på oratoriska odysséer omfattande femton minuter eller mer.

Vill man vara njugg kan man säga att författarskapet har slagsida åt en övertro på ordets makt och förmåga att, åtminstone med omedelbar verkan, frigöra människor. Något som kanske märks i filmklippet ovan, där övriga huvudpersoner, såväl vänner som fiender, sitter på åhörarbänken och till synes låter sig imponeras och förföras av Gary Coopers talekonst. (Eller kanske var det bara Patricia Neal, som lät sig förföras?) Men tror man inte på  ordets makt så blir man väl knappast varken författare eller filosof.

Medan vi är inne på rörliga bilder: naturligtvis tog jag även tillfället i akt att beglutta filmen The Passion of Ayn Rand från 1999 med favoriten Helen Mirren (”Kommissarie Tennison” i  I mördarens spår) i rollen som ”Miss Rand”. (Intervjuaren Wallace kallar henne ”Miss Rand”, trots att hon var gift med konstnären Frank O´Connor sedan trettio år – och skulle fortsätta att vara det i ytterligare tjugo, fram till dennes död 1979.)

Det snällaste som kan sägas om den filmen är väl att Mirren lärt sig flasha med ögonen som Ayn. I övrigt liknar det väl mest en tredje klassens p-rulle. Man får intrycket att filmmakarna satsat på sex för att åtminstone få någon slags uppmärksamhet runt sitt alster. Kanske skulle man tagit steget fullt ut och gjort sexscenerna ännu mer explicita, för att få mera stake och sprutt (bildlikt talat, förstås!) i filmen.



Filmen skildrar bl a hur författarinnan i slutfasen av arbetet med Atlas Shrugged inleder ett förhållande med den 25 år yngre Nathaniel Branden. (Manuset bygger på en bok av Brandens hustru Barbara – kanske är det det som är felet?)

Man får lite nyckelhålsinblick i Rands liv men huvudintrycket är allmänt sjaskigt. Den utomäktenskapliga relationen skedde tydligen – uppfriskande nog – (till skillnad från i t ex Mad Men) helt öppet, med de äkta hälfternas motvilliga godkännande.

Även här gick det dock åt pipsvängen och Nathaniel blev (liksom Warner Brothers) exkommunicerad(e) efter att inte ha levt upp till förväntningarna/förpliktelserna.

För den som filmledes vill få lite mera vederhäftig förtrogenhet med Ayn Rands liv och gärning rekommenderas istället dokumentären Ayn Rand – a sense of life från 1997. Denna biografi, producerad av hennes anhängare (inte sällan intervjuade med författarinnans porträtt diskret hängande på väggen i bakgrunden), ger utan större åthävor en heltäckande skildring (2 h 23 min) av toppar och dalar på hennes resa "från vaggan till graven".

En kuriositet här är här att Rands favoritskådespelerska Greta Garbo fanns med i diskussionen kring rollen som hjältinnan Dominique Francon i The Fountainhead men tackade nej.

Annars slås man mest av hur Rands liv framställs som en enveten kamp för integritet och självbestämmande, först hotad av Lenins lakejer och senare i livet av filmproducenter, regissörer och förläggare m fl – som alla lade näsan i blöt och fingrarna i hennes arbete. Denna kamp för rätten till sig själv och sitt arbete är ju också det stora temat i hennes romaner.

Atlas Shrugged
Ayn Rands Magnum opus är utan tvekan romanen Atlas Shrugged (1957, sv. Och världen skälvde), som tog hela tolv år att färdigställa, vilket märks när man läser den, framför allt på det utdragna slutet.

Den litterära kvalitén är mycket ojämn, från helt makalösa partier, till, mot slutet, ren buskis-action. (Man kan dessvärre föreställa sig vad vårens film kommer att fokusera på.) Allt är dock förlåtet, då boken har ett högre syfte – och ett syfte som författarinnan faktiskt fullgör!

Faktum är att jag aldrig läst någonting liknande, en fiktion med så stark förmåga att levandegöra och förmedla en idé – eller för all del, som de troende ”randianerna” kallar det: en filosofi – som för övrigt till och med har ett namn: objektivismen.

Beståndsdelarna i den märkliga hybridromanen är de klassiska kiosklitterära kvalitéerna: "kärlek, äventyr, romantik, spänning”, kombinerat med teman som business, samhällsekonomi, entreprenörskap, ansvar, individualism, kollektivism, frihet, förnuft, filosofi, motivation, arbete, moral, äganderätt, altruism, statism, totalitarianism etc.

Ayn Rand själv inehållsdeklarerade en gång boken för en journalist med följande ingredienser: "metaphysics, morality, politics, economics and sex."

I långa stycken fungerar Atlas shrugged alldeles utmärkt som en gestaltande roman, i vilken författarinnan förmår utveckla stor kraft och ladda interaktionerna mellan människorna med energi och starka känslor.

Eftersom hon i själva verket på ett närgånget, personligt plan, skildrar små och stora övergrepp, som än idag dagligen och stundligen begås mot individer i vårt samhälle, i kollektivets namn, så blir det märkligt angeläget. En Fanny och Alexander för executives – på ett världsomspännande plan.  

Också om personerna står som representanter för idéer, så lyckas Rand ge dem liv. För det är ju ganska tydligt att hon inte är ute efter att berätta någon historia. Snarare vill hon teckna en bild, beskriva en dystopi.

Själv säger hon lite snärtigt (i föredraget ”Is Atlas Shrugging”, 1964) som svar på en explicit fråga, att hennes ledstjärna under de år hon arbetade med boken var den enkla regeln: ”Syftet med denna bok är att förhindra att boken själv blir profetisk.”

Hennes ärende är att upplysa och uppväcka, att inspirera till nya tänkesätt. Hon vill förmedla insikten om vilka principer vi lever efter och erbjuda nya, bättre livsprinciper, nya grundvalar för hur vi skall leva och hur vi skall ordna vår samvaro i tillvaron. Grundvalar som skall ge oss bättre, rikare och mera harmoniska liv.

Det överraskande är att hon faktiskt går iland med detta projekt. Romanen fungerar som en litterär, filosofisk, existentiell väckarklocka, med massor av olika ingångar. Den kan läsas med behållning av en tjej på fjorton lika väl som av en gubbe på 75.

Youtube dräller av klipp från människor i alla åldrar, som vittnar om hur boken förändrat deras liv. Wikipedia anger att ”Vid en amerikansk undersökning där läsare ombads välja ut den bok som påverkat dem mest så hamnade Och världen skälvde på en andraplats efter Bibeln.[3]

Kortfattat går handlingen ut på vad som händer om de tänkande, drivande människorna, de som – enligt författarens radikala synsätt – "tvingas slava åt andra just på grund av sin kompetens och arbetsmoral", plötsligt lägger ner sitt arbete – om Atlas, som bär världen på sina axlar, plötsligt rycker på dem.

Arbetsnamnet var Strejken (The Strike). Det var den älskade maken (eller hanrejen, i ett mera konventionellt parti)  Frank O´Connor, som kom på den slående titeln Atlas Shrugged – och som också skapade den klassiska omlagsillustrationen.

Ellsworth Toohey
En svensk googling på Ayn Rand härförleden, gav ett beklämmande klent resultat. Av välkända kulturskribenter tycks det i princip endast vara Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider, som yttrat sig i ämnet – i en "kulturkommentar" i DN.

 Denne avfärdar romanen som ”sektlitteratur” som ”få normala människor kommer att orka läsa” och finner ett antal exempel på mer eller mindre löjeväckande dogmatiska passager utan att med ett ord nämna romanens (och författarskapets) stora, avgörande tema och idé: motsättningen mellan individen och kollektivet.

Så blir Greider en av dessa smakdomare som tar upp författarskapet till avhyvling och avfärdande, så att vi andra, rättrogna svenska kollektivister i fållan, får koll på läget.

Det lustiga är att just Göran Greider finns tydligt porträtterad med ett alldeles eget kapitel i Rands debutroman Urkällan (fast där går han förstås under namnet Ellsworth Toohey och är en silkestungad smakdomare och tidningsskribent, en folkbildare med allas vårt – och särskilt de mindre bemedlades – kollektiva bästa för ögonen).

Kanske har Greider också helt rätt i sitt aningslösa antagande om ”normala människor”. Frågan är bara vilken ”norm” han syftar på. Själva begreppet ”normal” förutsätter ett kollektiv, en statistisk jämförelse.

Just så fungerar den marginaliserande mekanismen: ”Don´t go there!” Greider säljer normalitet, tillhörighet och trygghet till osäkra samhällsvarelser: ”Vill du tillhöra fårskocken, så kliv inte över det där skranket där borta, där man fastnar med klövarna.”

Men Atlas Shrugged riktar sig till individen, söker en resonansbotten i läsaren, bortom pådyvlade normer och jämförelser med andra människor.

Det är en märklig roman; en av dem jag rekommenderade att läsa boken grät sig igenom den, medan en annan gäspande lade den ifrån sig efter blott 50 av de tolvhundra sidorna: ”Det var ju bara en jävla massa tåg!” (Bokens huvudperson, Dagny Taggart, driver en tåglinje, Taggart Transcontinental.)

Själv fann jag boken, trots sina tidigare nämnda brister, nästan oavbrutet fängslande. Kanske är det någonting med Rands uppväxt i Sovjetunionen, som gör henne sällsynt väl skickad att  definiera och utlägga hur detta slag av förtryck i kollektivets namn fungerar.

När man lägger ifrån sig boken har man för länge sedan insett att skillnaden mellan de politiska systemen i USA och Sovjet är hårfin och endast kvantitativ. (Skillnaden mellan 1-gradigt och 99-gradigt vatten är förvisso ganska stor – men likväl är den ju bara en gradskillnad på vägen mellan is och ånga.)

Att vi själva som svenskar mer eller mindre levt i ett sovjetiskt storebrorssamhälle, med kollektivanslutningar, statliga monopol och kontroller etc, kan man kanske känna lite till mans i dessa avregleringens tidevarv, men insikten att även det extrema höklandet USA var så genomsocialistiskt, till och med på femtitalet under den värsta McCharty-eran, kom lite mera överraskande.

Men detta är vad boken ger: den korvspadsklara insikten om att skiljelinjen går mellan individualister och kollektivister och ingen annan stans. Med detta synsätt blir det ingen större skillnad mellan det forna Sovjet och dagens USA (eller dagens Sverige). Höger, vänster, Ohly, Reinfeldt, kommunism, islam, kristendom – allt är bara same same and not even different – kollektivistisk junk.

Omöjligt, säger du? Tja, läs Atlas shrugged och finn ut själv om du är en Stalin eller en Sokrates!

Kärnfrågan är: Har du som människa någon moralisk förpliktelse gentemot andra människor?

”Nej”, svarar Ayn Rand och sågar t ex en sådan som Jesus jäms med de spikgenomstungna fotknölarna. Att offra sig själv för andra människors synder? Höjden av dumhet, ja i den slutliga analysen, till och med: höjden av självgodhet och ondska! Den som bekostar andra människors slöseri, bidrar bara till ökat slöseri. Rands ståndpunkt att ”eget ansvar gagnar bäst” gäller såväl ekonomi som moral.

Kritik och framtid
Jag är övertygad om att Ayn Rands författarskap går en lysande framtid till mötes. Det hon har att säga är oerhört viktigt och hon formulerar det väl, med stor precision. Hon har – delvis med rätta – blivit kritiserad för sin egoism. Och javisst, det må så vara att det finns saker som hon inte begripit fullt ut. Oändligt mycket viktigare är dock att det finns väldigt mycket som hon har begripit och som hon med sin intelligens, känslighet, formuleringskonst och analytiska och gestaltande förmåga är väl skickad att förmedla. 

 Ayn Rand ger en röst åt friheten och individen, som kommer att klinga ihållande och med sin tankeskärpa och elokvens långsamt borra sig in i den så kallade fria världens breda folklager.

Långsamt – därför att hennes budskap är så förbjudet: ”Att tänka på sig själv, hur i all världen kan väl det vara vägen till lycka åt alla och envar?”

Och bestående – därför att budskapet är så enkelt och sant: var och en sköter det som den rimligtvis har bäst chans att styra, behärska och ha koll på – nämligen sig själv.

Ayn Rand hör till dem som tänker innan hon talar. Och hon har dessutom bakat ihop sina tankar i ett fullvärdigt filosofiskt system, med ontologi (vad existerar?) och epistemologi (vad kan vi veta om det som existerar?) och fan och hans moster, efter konstens alla regler.

Därför bör man innan man kritiserar hennes tänkande sätta sig in i det, vilket inte många kritiker tycks ha gjort. Om man gör det kommer man att finna att hon mänskligt, socialt, existentiellt i sitt tänkande har betydligt många flera rätt än fel. Och att hennes budskap i sin enkelhet är så unikt och omvälvande att det förtjänar att spridas och upprepas vitt, brett och länge.

Artonhundratalets två mest inflytelserika filosofer törs man nog säga var Karl Marx och Friedrich Nietzsche, den förres idéer kom att förändra statsskicket (visserligen till det sämre) i halva världen och den senares kom att göra stora avtryck i kulturen (även här delvis till det sämre, jfr t ex nazikulturen). Men ingen av dessa sågs (eller ses) som ”riktiga” filosofer.

Ayn Rand var f.ö. influerad av Nietzsche, till och med så pass att hon till en början planerade att inleda varje kapitel i Atlas shrugged med ett Nietzschecitat. Hon övergav dock denna tanke, då hon insåg att deras åsikter skilde sig alltför mycket. Och en sak är då säker: det går inte att finna stöd för någon nazism eller kollektivistisk rörelse över huvud taget i Rands texter. Alla har rätt att vara fria!

Det kan mycket väl bli så att Ayn Rand på ”räkenskapens dag” kommer att räknas som nittonhundratalets mest inflytelserika filosof. Det vore väl sällsynt passande under detta kvinnans stora frigörelseårhundrade. Inte heller hon ses ju bland filosofer av facket som någon ”riktig” filosof. Men en riktigt riktig filosof måste förstås tänka nytt och kan ju därför dömas först av eftervärlden.

Och jag tror inte eftervärldens dom av Ayn Rand blir så hård – om man säger så.


Fler artiklar finner du här!

 
Thomas Sandström