Elaka rektorn
Aktuellt i torsdags (3/9): först nyheten att en förskolechef i Årsta, som köpt fyra förskolor av Stockholms stad för 600.000 efter ett år tog ut en vinst på 3,2 miljoner. Upprörande? Ja självklart!

Sedan två inbjudna debattörer: riksdagsmän från rött respektive blått håll. Guschelov, nu skulle vi, svenska folket, få frågan utredd av ansvariga experter på bästa sändningstid!

Men någon utredning fick vi inte se röken av, delvis kanske på grund av att ”frågan var fel ställd” (som Carl Bildt alltid beslogs med att säga förr i tiden): ”Är det rätt att tjäna pengar på barn?” undrade Aktuellts Karin Hübinette.

Till moderatens försvar kan sägas att han inte generellt motsade sig höga vinstuttag, så länge kvalitén på förskolan bibehålls och folk är villiga att betala.

Och socialdemokraten? Tja, hon var ärtig, vilket inte skall föraktas i dylika röstfiskesammanhang, och förmälde att hon nog inte var emot en lagstiftning mot höga vinster.

Vem som eventuellt ”vann” minidebatten i folkmedvetandet vete Tusan (Debattledaren förmanade att ingen av dem kunde ge ordentligt besked – Som man ropar får man svar, Karin!). Men beklämmande var att ingen av dem ens nuddade vid den aningslösa idioti som de ansvariga i Stockholm stad visade prov på i samband med försäljningen. Eller om vi kallar det vid dess rätta namn: ansvarslöshet, stöld, häleri.

Good Will Hunting
SvD i fredags (4/9): ” Svenska förvaltningsdomstolar har kritiserat kommuner som sålt institutioner, skolor och förskolor och bara tagit betalt för inventarier, men inte för goodwill, kompetens och ett säkert kundunderlag. Den saken är anmäld till Europakommissionen.”

Det är ett problem när/att makthavare inte lever i verkligheten, dvs den värld som styrs av ekonomiska realiteter. ” Goodwill, kompetens, kundunderlag” – hur mycket arbete ligger det inte bakom sådant? Hur många år tar det inte att bygga upp en fungerande, vinstdrivande verksamhet? Investeringar som skattebetalarna gjort kastas nu bara bort. Det borde klassas som kriminellt och det är en god sak om det hamnar i domstol.

Det kan för all del vara så att goodwill, kompetens och kundunderlag i kommunala institutioner inte har så fasligt stort värde och att huvuddelen av vinsten kommer från den ständigt ökande grundschablonen, som staden betalar ut för varje förskolebarn. Då är problemet lite intrikatare, eftersom det pekar direkt mot ineffektiviteten i systemet: att vi betalar skatt och sedan får den tillbakaportionerad i form av bidrag – som det slösas med.

Att de öronmärkta skattepengarna inte går till barnen utan rätt ner i skolägarens fickor görs i en evig skendebatt till en moralisk fråga istället för en ekonomisk. För – självklart är det rätt att tjäna pengar på barn! Enda sättet att ge barnen en verkligt god omsorg och service är att göra det möjligt för entreprenörer att tjäna pengar på att tillhandahålla sådan service.

Aktuellts fråga borde istället lytt: ”Är det rätt av våra politiker att ge barnens pengar till rektorn och sedan stå som fågelholkar: ’Åfan, kunde di göra på detta viset, det hade vi ingen aaaning om!’ när pengarna inte kommer barnen till godo, eftersom rektorn hellre stoppar dem i egen ficka?”

Moderatens argument: att folk ändå tycks vara villiga att betala för servicen på de aktuella förskolorna håller inte heller, eftersom skolornas rykte och värde kan köras i botten i en klassisk rovdrift, som när Sovjetstaten privatiserades (läs: föll sönder) och den som råkade stå närmast en nationell tillgång fick en chance of a lifetime-möjlighet att suga ut det göttaste och sedan lämna resterna att förfalla – eftersom de aldrig tränats som kapitalister i att äga och vårda.

Det bästa ur hushållningssynpunkt: att sänka skatten och privatisera hela offentliga sektorn, lär knappast bli politiskt möjligt på den här sidan om tredje världskriget, men det näst bästa: att åtminstone sälja ut verksamheten till marknadspris – hur svårt kan det vara?

Absolut Vodka
Som av en händelse kom i torsdags också helårsrapporten från den franska spritjätten Pernod Ricard, som svenska staten förra året sålde på Vin & Sprit inkl. varumärket Absolut Vodka, för 55 miljarder kr. (Så ska en slipsten dras! Bra gjort Mats Odell, även om sprit är en lättsåld liquid assett!)

Motsvarande 2,8 miljarder kr beräknades Absoluts bidrag till vinsten vara. Och om det istället hade varit 280 miljarder, i storlekskordningen fem gånger större än köpeskillingen, som i Årstafallet? Ja då hade Aktuellt förstås frågat ansvariga politiker: ”Är det verkligen rätt att tjäna pengar på sprit?” Och folket hade fått tillfälle att förfasa sig över de giriga Pernoddirektörerna.

Dom, domare, Guillou
Apropå domstolar, så erbjuder förstås inte heller dessa monopolinrättningar någon patentlösning på problem med fusk, kompetensbrist och ineffektivitet. I säsongspremiären av Adaktusson i tisdags(1/9) rapporterades om domare som dömts för allvarliga brott men fortfarande var i tjänst. Och Robert Aschberg reportagade i samma kanal om en domare som åtalats för tjänstefel sjutton gånger och fortfarande fick sitta kvar.

I fotboll får man i alla fall rött kort efter EN varning! (Förutsatt att fotbollsdomaren gör sitt jobb – och det gör han/hon oftast någorlunda, åtminstone på högre nivå, eftersom den verksamheten är konkurrensutsatt.)

Jan Guillous memoarer har kommit ut i veckan och i stort sett fått en friande dom av kritikerna. ”Äntligen”, som någon uttryckte saken, ”skriver han om sitt favoritämne: Jan Guillou!” Men Janne är kung; ingen har väl som han förmågan att alltid osvikligt formulera en åsikt på det allra mest provocerande och retsammast möjliga sättet.

Att han inte alltid vet bäst förstod jag faktiskt inte förrän i våras när han moraliserande lade sig i fildelningsdebatten med argumentet att ”varje nedladdning är en missad försäljning”. Mera självsvåldigt och orent spel är väl i alla fall att ladda bössan och skjuta ned obeväpnade djur? Varje nedläggning är ett missat liv. Men sådant gör ju kungar.

En numera ganska känd kvinna
En som dock fick en fällande dom i veckan var konstfackstudenten Anna Odell: 2 500 kr för oredligt förfarande, vilket tycks mera som ”oredigt förfasande” av tingsrätten. Man får hoppas att hon har kraft att överklaga och antingen se till att frias eller få ett straff värdigt hennes konstverk ”Okänd kvinna 2009-349701”.

En beklämmande detalj är gnället från Konstfackföreträdare, att sponsorer hoppat av pga den negativa publiciteten. Men hallå – är det ingen som talat om för er att vi har ”Dåliga tider”? Att man i Nya Finanskrisen nu bara får räkna den tärnings ögon som visar minst?

För det kan ju också tänkas vara så att avhoppet helt enkelt beror på pengabrist och att ”skandalen” bara används som svepskäl för att kunna kliva ur samarbetet med äran i behåll.

Det vore i så fall inte det första sponsorsavtal som sägs upp på rent materiella grunder under detta krisår. Men den sponsor som hoppar av när en konstskoleelev för ovanlighetens skull når ända in i kaklet: går över gränser och provocerar fram en betydelsefull samhällsdebatt, ja den sponsorn har kanske hamnat i säng med fel partner redan från början?

Förutom att Anna Odell skapat sig själv ett starkt varumärke har hon naturligtvis även höjt Konstfacks – om skolan bara förmår vara situationen vuxen och slutar göra självmål. Heja Anna! Bara den där underbart psykotiska blicken är ju värd sin vikt i guld – och kunde kanske bli en tillgång i hovrättsförhandlingarna, med ett annat försvarsupplägg?

For the record: vad Anna Odell gjort är ju faktiskt att hon utmanat, eller åtminstone problematiserat, ett monopol. Och mest uppfriskande av allt var att Riksförbundet för social och mental hälsa och andra ”missnöjda kunder” till psyksjukvården – just de som enligt bloggar och insändarsidor kränktes av konstverket – utanför rättegångslokalen demonstrerade FÖR den tilltalade!



Ingvars härnadståg i Österled
IKEA firade i veckan tioårsjubileum i Ryssland, tio år kantade av en heroisk kamp mot den ryska byråkratimaffian, som inte tycks sky några medel för att få sin obeskärda dela av kakan. Det är rena rama Vilda Västern där borta i Österled och Ingvar Kamprad är Last man standing, hjälten från vidderna, som kommer in och röjer upp bland dräggen.

I veckan presenterades också (SvD fredag 4.9) den tidigare IKEA-chefen Johan Stenebos ”avslöjande” bok: Sanningen om IKEA, där Kamprad nagelfars på gott och ont. Bland annat omnämns han som ”världens rikaste man” och påstås ljuga om sin förmögenhet.

Men tänk, Karin Hübinette, Aktuellt: så mycket pengar Ingvar Kamprad genom åren har tjänat på barn! Barnstolar, barnsängar, barnportioner i IKEA-restaurangen, barn-vad-du-vill! Kan det verkligen vara så att vi förlåter detta bara därför att han som redig smålänning aldrig tycks ta ut några vinster?

Eller är det inte snarare så, att vi inte bryr oss, hur mycket bonusar och vinster han än må ta ut, därför att det är hans egna pengar, som han ärligen förtjänat genom att ge folk vad de vill ha: billiga spånplattemöbler, som de köpt av fri vilja?

Om IKEA någon gång skulle komma på obestånd – vilket inte är helt otroligt att döma av Stenebos kommentarer; man har bl. a. missat att säkra tillgången på den viktiga träråvaran, och Kampradsönerna som skall ta över, har ”visat prov på väldigt dåligt omdöme” och saknar helt faderns ”visioner och ledarskapsförmåga” – så slipper i alla fall vi skjuta till skattemedel!

Det är detta och inget annat som är det fina i den kapitalistiska kråksången och som gör hela skillnaden mellan offentligt och privat. I det privata näringslivet finns en entreprenör som satsar sina egna pengar och tar hela smällen om det går åt skogen. Därför måste entreprenören också tillåtas göra vinst. Annars får vi inga entreprenörer – i alla fall inga, som är villiga att fajtas mot maffian i främmande land för att få förmånen att bidra till dess välståndsutveckling.

Fotbollsoligarkism
I veckan har också f.d. svartabörshajen Roman Abramovich fått sig en näsknäpp, då hans Chelsa Football Club ålagts förbud mot att värva spelare i närmare ett och ett halvt år, p.g.a. tillvägagångssättet när de övertog ”The Black Zidane”, den unge Gaël Kakuta, från franska Lens.

Men tänk om Vladimir Ilich Lenin i sin grav hade fått döma "tillvägagångssättet" när oligarken Abramovich övertog alla sina miljarder från det ryska folket!

Förfarandet skiljer sig inte nämnvärt från förskolechefens i Årsta: stöld, häleri, obeivrad trolöshet mot huvudman – kalla det vid dess rätta namn eller vad du vill, men på något sätt rann allmänhetens tillgångar som sand genom makthavarnas fingrar, för att strös som guld över någon som hade sinnesnärvaro att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Man får dock medge att det skedde något mera storstilat i Abromovichs fall: 150 miljarder istället för tre miljoner!

De stora elefanternas tango
Slutligen måste vi väl också, när vi nu är inne på miljardsvindel, tala om de ständigt aktuella bankbonusarna, som i fredags fick förnyad aktualitet när vår Fredrik den unge hjälte sammankallade till europeiskt toppmöte i frågan. Och borta i USA har ju även Mr President Barack Obama slagit näven i bordet mot bonusarna.

Tänk vad bra det måste bli nu, när all världens makthavare beslutat sig för att lösa problemet det de giriga och omoraliska bankmänniskornas bonussystem! Och vilken dans det hela kommer att gå som!

So you think they can dance? Det kan dom inte. Inte ens till Kajenns: ”Här kommer nådiga luntan tuntan, penger åt alla bom faderalla!”

Eller får vi möjligen kanske se en tango för två? Det skall bli intressant att följa försöken att kringå systemfelet utan varken lösa det eller göra det till en fråga om bankmännens moral.

Den intrikata problematiken i samspelet mellan staten och bankväsendet får vi återkomma till i andra artiklar på Börstjänaren. Låt oss bara kort konstatera att inga stora bankförmögenheter kan skapas utan de enorma ränteintäkter som bankoligopolet, med statens goda minne, tillåts skapa ur tomma intet.

På Börstjänaren dansar vi gärna till ”Staten och kapitalet” (helst i Ebba Gröns version):

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt.
Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.
Fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar.
Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.
(Ur Den ena handen vet va den andra gör. Leif Nylén 1972)

All makt utgår från folket. Och folket blir draget vid näsan. Men folket vill kanske bli draget vid näsan? Det kanske kliade just där? Eller kanske är alternativet bara alltför skrämmande? En fri marknad, där banker tillåts gå omkull och våra pengar inte rinner genom makthavarnas fingrar, ner på några välplacerade lycksaliga mottagare.

Vecka 36 nådens 2009 – en vanlig vecka på jobbet.



PS. Förutom för Zlatan Ibrahimovich då möjligen. Se där en kreativ, konkurrensutsatt entreprenör! Sällan har väl svenska folket fått tillfälle att skrika så i triumf, som i lördags när han åter gjorde det omöjliga när och viljade in 2-1-målet mot Ungern, i övertidens allra sista skälvande sekund. Se där en skattekrona som hittade rätt!

Men – bröd och skådespel – även Zlatan är ju, i sanningens namn normalt sett, avsevärt mera effektiv när han verkar i den privata sektorn: Juve, Inter, Barca, än i den offentliga. Och hur skulle det väl kunnat vara annorlunda? DS.