Kung Carl XVI Gustaf inledde igår ett fyra dagars stadsbesök i Italien där han bl a skall hälsa på Silvio Berlusconi. Inför resan kostade han på sig att ge inbjudna italienska journalister sin syn på finanskrisens lösning: ”Nu är det dags att spendera, det är så man löser krisen!” (È ora di spendere, così si batte la crisi) uppges han ha sagt till il Giornale.

Vår monark brukar förvisso ofta kritiseras för mindre välbetänkta uttalanden. Men denna gång är det inte osannolikt att han klarar sig från klander, och kanske istället framstår som en överdängare på ekonomi.

Men i själva verket är detta ett uttalande som skulle kunna åsamka betydligt större skada än t ex det naiva omdömet om Sultanen av Brunei häromåret.

Problemet är att Kungen denna gång är i mycket, om inte gott, så i alla fall, stort, sällskap. Många lever i den felaktiga tron att slöseri i stor skala drar igång hjulen och är den bästa medicinen mot recession.

Men hur klokt är detta finansiella råd egentligen? Om alla sätter igång att slösa, kommer då ”stekta sparvar” att automatiskt flyga in i allas våra munnar?

(Faktum är att det kritiserade uttalandet från Kungens jultal 2006: “det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig om att göra ditt bästa” [Non sarà battenti passeri fritti se non si cerca di fare del tuo meglio], nog vore betydligt klokare ord på vägen för Italiens folk.)

Det är inte känt om Kungen läser Börstjänaren, där vi ju har ett Orakel som gärna talar om hur landet ligger i frågor som rör den fria och friska ekonomin, men han hade dock kunnat hämta hjälp i sin finansiella analys också genom att gå tillbaka till sina rötter.


Skinka eller sås? Claude Frédéric Bastiat och Jean Baptiste Bernadotte.

I Bayonne, i sydvästra Frankrike (känt bl a för sin utsökta Bayonneskinka) – inte långt ifrån Béarn (känt bl a för sin förnämliga Sauce Béarnaise), där Kungens anfader Jean Baptiste Bernadotte (1763-1844), första gången såg dagens ljus – föddes nämligen några årtionden senare den blivande nationalekonomen Claude Frédéric Bastiat (1801–1850), vars klokskaper än idag kämpar för att ta sig in i folkmedvetandet, trots att de var så formidabelt pedagogiskt presenterade.

I frågan: ”Spara eller slösa sig ur en finanskris?” tog Bastiat ett berömt exempel om två bröder: den slösaktige Alvin och den sparsamme Benjamin, som fick dela på ett arv.

Alvin lydde den framtida Kungens ord: ”È ora di spendere”, gick på krogen varje dag och ”spenderade”, på luxuösa middagar, (Bayonneskinka med Béarnaisesås, rentav?), diamanter, pälsar, segelbåtar etc. På så sätt bidrog han till att ekonomin i området kom igång ordentligt. Juvelhandlare, krogägare, chaufförer och servitörer fick rikligt med arbete och dricks och kunde försörja sina familjer och i sin tur köpa varor och tjänster som bidrog till ett allmänt uppsving.

Benjamin å sin sin sida tog bara på sig de kungliga spenderbyxorna till hälften, då han till menighetens förtrytelse valde att spara halva den summa han tilldelades varje år. ”På så sätt undanhåller ju denne snåljåp hälften av pengarna från den så välsignelsebringande ruljangsen!”, löd domen bland kuskar, rockvaktmästare och andra självutnämnda finansexperter.

“But what happens in the long run?” frågar sig dock Bastiat, fast på förnäm franska förstås! (Mais qu´est-ce qui se passe dans le long terme?)

Jo, vad som händer är att spenderbyxan Alain så småningom tvingas börja gröpa ur sitt sparkapital, för att kunna upprätthålla sin livsstil, och med tiden händelsevis blir ruinerad. Och inte heller får han låna några pengar, trots att han tidigare setts som bygdens store välgörare. Ingen mer rundhänt dricks och inga fler luxuösa partaj!

I slutänden tvingas den utblottade Alvin, som nu ses med medlidsamma ögon i bygden, gå till broder Benjamin och be om finansiellt bistånd. (En ”bail-out” kanske, eller åtminstone ett litet ”stödpaket”, om inte annat för att ”rädda jobben” åt alla droskägare och Moulin Rouge-dansöser med flera.)

Frågan som Bastiat intresserar sig för är dock vad som hände med skötsamme Benjamins andra halva av förmögenheten, den som han inte spenderade på ett iögonfallande sätt, som alla och envar (lekmän såväl som experter, i slott såväl som i kojor) kunde se med sina blotta ögon och förstå. Vad hände med den del som Benjamin snålt bara ”lät sitta till ingen nytta” på något bankkonto?

Jo, kruxet var förstås att dessa pengar, de som sparades, ju antingen investerades av honom själv (i aktier kanske?), eller lånades ut till andra människor som investerade dem – i t ex hus, fabriker, maskiner, fartyg etc. Dessa sparade pengar cirkulerade således också, och gjorde följaktligen precis lika mycket omedelbar nytta för samhället, som de spenderade pengarna!

Men dessutom byggde de sparade pengarna kapital och ökade produktionen (och antalet ”real jobs”) i landet. Förutom alltså, att de ju fanns kvar och till och med hade vuxit till sig och kunde fortsätta att bidra till kommersen och välståndet och spridas som ringar på vattnet.

Bastiats poäng är således att sparande är en annan form av spenderande, med alla spenderandets fördelar men utan den nackdelen att kapitalet förbrukas.

Vi har också sett att denna finanskris i grunden är en finansIERINGSkris; många företag har kunder men saknar likvida medel. Kungens allra bästa råd till italienarna vore förstås därför: "Nu är det dags att låna ut dina pengar till någon med förstånd att bruka dem väl. Det är SÅ man löser krisen!"

Vad detta heter på italienska, kanske vår statschef kan få veta av Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, när de två möts – precis i skrivande stund – för att luncha tillsammans.

Kungen och Berlusconi, ja: en annan man känd för mindre välbetänkta uttalanden, man kan just undra vad de snillena spekulerar om på sin lunch och vad som kan tänkas stå på menyn?

Man kan nog misstänka att det tuggas betydligt mera Béarnaise än Bayonne. Dessvärre.

•
Thomas Sandström
thomas.sandstrom@borstjanaren.se