And the Oscar goes to…
I Norge har man sedan några år haft glamourpolicyn att göra Nobels fredspris till en replik på Oscarsgalan, med inbjudna Hollywoodstjärnor som centralfigurer. I år tar norska Nobelkommittén steget fullt ut och ger priset till Hollywoods och hela världens lilla kelgris Barack Obama, trots att ännu ingen ”sett filmen” som motiverar priset.

Kritiken har förstås inte låtit vänta på sig; bland annat för det ”farsartade” att ge fredspriset till presidenten i ett land som bedriver två krig på främmande mark. Men den som tar av sig lusekoften och går på tur i tanken, kommer kanske fram till att norrmännen likväl gjort ett lysande bra val!

Dynamitgubbens sista vilja
De moraliskt indignerade kritikerna, som talar om en ”urholkning av prisets värde”, har kanske glömt bort att priset redan från början är byggt på människoben: dynamit, kanoner, vapenfabriker. Alfred Nobel, som skapade sin förmögenhet på krig och elände, skrev på ålderns höst sålunda i sitt testamente: ”…och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser.”

När det gäller ”spridande av fredskongresser” klarar sig Obama ganska bra, med sitt initiativ för kärnvapenfrihet, och i stipulatet ”folkens förbrödrande” tar han hem storslam med sin blotta uppenbarelse. Det är väl bara i grenen ”minskning av stående arméer”, som han ligger lite risigt till – om det inte räknas som en minskning av de ”stående” arméerna, att ge dem marschorder?

Men vad de raljerande, populistiska ståuppkommentatorerna väljer att negligera är, att det är en hel del skrymmande bagage, som ”kommer med territoriet” för världens mäktigaste man: ansvar, krav, beslutsgångar, vägkartor, färdplaner, som han helt enkelt inte kan göra så mycket åt – i den tvångströja, som är hans ämbete.

Politikersnack
De som klagar på valet av pristagare har kanske också naiva föreställningar om vad politik och folkvalda politiker kan åstadkomma? Den politiker som verkligen gör vad som behöver göras (dvs ingenting: låter naturen ha sin gång), hur länge skulle hon få behålla sin makt?

Det blir alltid sämre innan det blir bättre. (Annars hade vi ju aldrig fastnat i det dåliga från början!) Och detta ”sämre” skulle raskt exploateras av oppositionen. Nej, för en folkvald är det alltid bättre att ”visa handlingskraft”, ”agera”, ”åtgärda” även om det barkar åt skogen. Och det gör det – alltid!

Vad en ledare dock kan göra är att tala. Och det är Obama riktigt bra på. Norska Nobelkommitténs val är på så sätt ett kidnappande av USA:s president. Han får i sitt tacktal (som skall bli intressant att ta del av) en chans att adressera hela världen som något annat än USA:s president, ja han blir för ett kort ögonblick, om inte hela världens president – så i alla fall fredspristagare.

Och vad världen behöver (förutom en fri marknad, men där tror jag dessvärre inte så mycket på ”Barry”) är: fred, utbildning, upplysning, uppvaknande, tolerans, arbetsglädje, framtidstro. Vad världen mest av allt behöver är någonting som skapas inuti människorna – i deras tankar och känslor – genom kommunikation.

Och det är ingen annan nu levande människa jag hellre skulle vilja höra kommunicera detta i ett tacktal från fredsprisceremonin i Oslo. (Alternativa förslag emottages tacksamt på e-postadressen nedan!)

Belöning i förskott
Kommentaren att Obama får priset ”på kredit” är relevant, men som kritik också lite naiv. Det är ju just detta som är det fina i kråksången, som äntligt ger priset lite Sting: ”Every move you make… Every vow you break… Every smile you fake… Every claim you stake… I’ll be watching you!”

Jag påminns om en historia: En universitetsprofessor är på besök hos en zenmästare för att dricka te. Mästaren tar fram sin finaste servis och instruerar kökspojken, som skall servera teet: ”Det här är vår kostbaraste tekanna”, säger han och ger pojken en örfil, ”se till att du inte har sönder den!”

Professorn blir chockad och utbrister: ”Men hur kan du slå pojken innan han gjort något fel? Jag skulle ha full förståelse för om du slog till honom efter att han haft sönder tekannan.”

”Slå honom efteråt?” säger temästaren förvånad. ”Vad skulle det tjäna till?”


Thomas Sandström
thomas.sandstrom@borstjanaren.se