Politikens maskineri rullar vidare, oavsett vem som sitter vid rodret.

Löften ges, pengar lånas, och varje generation tror sig vara den första som hittat formeln för att spendera utan att betala. Men mekaniken är densamma nu som på Aristoteles, Machiavellis, Bastiats och Mises tid  – när staten börjar lova mer än den kan hålla, är det börjar på slutet.

Demokratins dilemma
Demokrati är i grunden en ädel idé. Men det finns en inneboende paradox: den fungerar bara så länge människor inte använder den för att leva på varandra, så länge som lagar skyddar individens frihet.

”Staten är den stora fiktionen genom vilken alla försöker leva på alla andras bekostnad.”
— Frédéric Bastiat

När medborgarna upptäcker att de kan rösta till sig innehållet i någon annans ficka, har resan mot sämre tider inletts. Efter det går utvecklingen alltid i samma riktning: från frihet till överbelåning, från överbelåning till inflation, och från inflation till sammanbrott.

Mängder av välmenande system har börjat på det sättet – Rom, Weimar, Argentina – och alla har slutat på samma sätt: med överbelåning, inflation och politiskt kaos.

”Ingen regering kan ge något till någon utan att först ta det från någon annan.”
— Ludwig von Mises

När löften blir valuta
Politiker har bara en valuta: löften. Och ju mindre verkliga resurser de har, desto större blir löftena. 

Den moderna politikens logik är enkel: den som lovar mest vinner valet – oavsett om det är finansierbart eller inte. 

Om en politiker försöker vara ärlig, om han säger i TV-rutan:

“Vi vill fullfölja våra löften, men vi har inga pengar,” då är han död. 

Politiskt död. Han kommer att ersättas av nästa kandidat som med varm röst och inövade gester försäkrar väljarna om att pengarna “visst finns där”.

Det finns dock ett undantag och det är när landet befinner sig i en djup kris, först då är folket redo för en Javier Milei eller en ny Margaret Thatcher. 

Men utan en djup kris är det få som verkligen förstår ekonomins grundlagar, eller kanske vill förstå.

Politikens mekanik
Politiken fungerar i praktiken som en försäkringsmaskin utan begränsning. Alla vill försäkra sig mot allt – sjukdom, arbetslöshet, dåliga beslut, vädret, marknadens nycker. 

Och staten lovar att skydda alla mot allt, trots att staten i sig inte producerar något.

Statens pengar är inte statens pengar. De är medborgarnas pengar. Skillnaden är bara att staten kan ta dem utan att fråga först.

”Det man ser och det man inte ser – där avgörs skillnaden mellan god och dålig ekonomi.”
— Frédéric Bastiat

I teorin låter det fint: vi betalar alla och får trygghet tillbaka. Men i praktiken är det en överföringskedja – från de produktiva till de politiskt prioriterade.

”De som är villiga att ge upp grundläggande frihet för att köpa sig lite tillfällig trygghet, förtjänar varken frihet eller trygghet.”
— Benjamin Franklin, 1755

När pengarna tas ur ekonomin, hade de annars kunnat sättas i arbete.

De hade kunnat bli investeringar, kapital, innovation. Istället blir de bidrag, subventioner och stimulanser – politiskt korrekt konsumtion som ser bra ut i statistiken men inte skapar något bestående.

Kapitalets tysta reträtt
Hade inte pengarna konfiskerats hade de, som Mises skrev, “satts i arbete och adderat till landets kapitalformation.”

Det är just kapitalformation – sparande och investeringar – som bygger välstånd. Det är inte statliga program, regleringar eller omfördelningar som gör det.

Men i den politiska logiken är detta sekundärt. Kapital är något man “tar av”. Kapitalisten är inte någon som skapar, utan någon som ska bidra.

”När plundring blir en livsstil för en grupp människor i ett samhälle, skapar de ett rättssystem som legaliserar det och en moral som rättfärdigar det.”
— Frédéric Bastiat

Problemet är att när man straffar sparande och belönar konsumtion, minskar det förra och ökar det senare. Det ser bra ut ett tag – tillväxten verkar ta fart – men det är en illusion, finansierad av skuld.

Demokrati på kredit
I dag har de flesta demokratier för länge sedan lämnat idén om att staten ska hushålla. Budgetunderskott ses inte längre som problem, utan som “stimulanser”. Skulder betraktas inte som bördor, utan som “investeringar i framtiden”.

Och varje gång ekonomin skakar, ropar alla på mer av samma medicin – mer pengar, mer stöd, mer stat.

Det är ”Socialism för de rika, inflation för resten”.

För det är inte så att pengarna försvinner. De bara byter ägare. De flyttas från produktiva händer till politiska händer, från arbete till administration, från investering till konsumtion.

Det är lätt att peka finger mot politikerna, men de är bara spegeln av väljarna. De lovar vad folket vill höra.

Massan vill ha trygghet, inte ansvar. Den vill ha rättigheter, inte skyldigheter. Och varje val blir en auktion över andras pengar.

”En demokrati kan inte existera för evigt. Den varar tills väljarna upptäcker att de kan rösta sig till tillgångar ur statskassan.”
— Alexander Fraser Tytler

Politikens dramaturgi är oföränderlig. Varje politiker blir en del av ett system som inte längre kan reformeras, bara fördröjas.

”Den stora tragedin i varje generation är att människor bedömer politik efter dess omedelbara effekter, inte efter dess långsiktiga konsekvenser.”
— Henry Hazlitt

Och så fortsätter cirkusen, finansierad av framtida skattebetalare. Varje ny generation föds med lite mindre frihet, lite mer skuld och lite mindre framtidstro.

När verkligheten hinner ikapp
Men verkligheten bryr sig inte om valrörelser eller partiprogram. Den räknar bara. Den bryr sig inte om vad som är rättvist eller populärt, bara vad som går ihop.

Förr eller senare når varje system den punkt där utgifterna är större än inkomsterna, där löftena är fler än resurserna, där valfläsket blir dyrare än köttet. Och då återstår bara två vägar: antingen sanering – eller kollaps.

I teorin kan en regering strama åt, spara, återställa balansen. Men i praktiken gör den sällan det. Den trycker pengar istället. Det är enklare, snabbare – och politiskt bekvämare.

”Det finns ingen gratis lunch – varken i ekonomin eller i politiken.”
— Henry Hazlitt

Statens illusion
Systemet belönar alltså den som lovar mest och straffar den som talar sanning. Därför kommer de politiska clownerna alltid tillbaka, oavsett hur ofta de misslyckas. 

Politikens största illusion är att den kan skapa något utan att ta det från någon annan. 

Men då staten inte har inga egna resurser, kan den bara omfördela, låna, eller trycka pengar.

Och varje gång den gör det, urholkas den verkliga ekonomin; det arbete och det sparande som bygger välstånd.

Vi lever nu i en värld där väljarna applåderar sina egna framtida skattehöjningar men när notan tar slut är det inte politikerna som betalar utan medborgarna.

Steget till diktatur
När idén om ”demokrati” dras till sin yttersta gräns uppstår förr eller senare instabilitet. 

Även i relativt homogena samhällen – för att inte tala om mångkulturella – får en blind tro på demokratins ofelbarhet ofta allvarliga konsekvenser.

I homogena samhällen börjar det ofta med klasskonflikter som leder till ekonomisk kris, och därifrån är steget till diktatur förvånansvärt kort.

Redan Niccolò Machiavelli varnade för detta i sitt mästerverk Fursten (1513) och senare i Diskurser över Titus Livius (1517), där han beskriver hur maktbalansen i ett samhälle ständigt pendlar mellan frihet och kontroll:

”Alla stater, alla herravälden och alla ordningar har livscykler; de föds, växer, blir starka och förgås.”

Fursten skrevs ursprungligen som ett råd till härskare – men fungerar i dag lika väl som en varning till folkstyren. 

Den som vill förstå varför makt korrumperar, och varför frihet alltid är tillfällig, bör läsa den med öppet sinne och kalla händer.

Artikeln publicerades först i VM Update! 

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com

PS. Vill du gå djupare och förstå mekaniken bakom makten – läs Platons Staten och Machiavellis Fursten.

Vill du däremot lära dig att tänka klart och fritt, läs Aristoteles och Ludwig von Mises.

Fyra tänkare som tillsammans förklarar hela vår värld.