I början av 1950-talet reste en grupp brittiska arbetare från Birmingham till Sverige. De var på studieresa, inbjudna av Göteborgs Fackliga Centralorganisation. Sverige sågs då som ett socialt föredöme – ett välfärdssamhälle där arbetslivet och tryggheten väckte nyfikenhet långt utanför landets gränser.

När de brittiska gästerna kom till Göteborg var de inte förvånade över att höra att Sverige hade bostadsbrist. Det problemet kände de redan till – det var globalt, särskilt efter krigsåren då byggandet halkat efter. Men det som förbryllade dem var något helt annat: att Sverige också hade brist på virke.

Sverige, med sina ändlösa skogar, saknade byggmaterial?

Deras reaktion blev ett spontant och slagkraftigt konstaterande:

“Det låter som brist på sand i Sahara.”

Formuleringen dokumenterades i den brittiska Labour Magazine i januari 1951. Det är den tidigaste kända gången uttrycket “brist på sand i Sahara” förekommer i tryck – och den föddes alltså i ett samtal i Göteborg.

När staten styr – och bristen börjar
Men situationen var ingen tillfällighet. Den var ett direkt resultat av statlig styrning och frånvaro av fungerande marknadsmekanismer. Under efterkrigstiden drev Sverige en aktiv industripolitik. Skogsindustrin prioriterades som exportmotor, och staten gynnade virkesexport för att säkra hårdvaluta. Samtidigt stod det svenska bostadsbyggandet stilla – inte på grund av resursbrist, utan för att resurserna styrdes bort från hemmamarknaden.

Priser, tillstånd, produktionsflöden och exportvolymer styrdes inte av efterfrågan och konkurrens, utan av politiska mål och byråkratiska beslut. Det var inte en fri marknad – det var en reglerad ekonomi där resurser användes ineffektivt, trots överflöd.

Det är just i sådana system brist uppstår. Inte på grund av naturens begränsningar, utan på grund av människans försök att kontrollera den.

Friedman och sanden i Dubai
Tre decennier senare lyfte ekonomen Milton Friedman ett liknande exempel i en Newsweek-krönika från 1980. Han skrev om bensinbrist i Dubai – ett emirat omgivet av olja – där statliga priskontroller lett till att bensinstationer stängde. Han avslutade med en torr kommentar:

“Kommer vi nästa gång få läsa att statlig priskontroll skapat brist på sand i Sahara?”

En blinkning till det skämt som ofta – felaktigt – tillskrivits honom:

“Om man satte den federala regeringen i kontroll över Saharaöknen, skulle det vara brist på sand inom fem år.”

Friedman var inte först med formuleringen, men han förstod dess kärna: när politiken styr över marknaden, förlorar ekonomin sin förmåga att lösa problem.

Från Göteborg till Washington – uttryckets resa
Uttrycket fick sin ideologiska laddning först 1971. Den konservative skribenten William F. Buckley Jr. skrev i sin bok "Cruising Speed":

“Vad skulle hända om kommunisterna tog över Sahara? Ingenting – på 50 år. Sedan skulle det bli brist på sand.”

Samma år spred sig en snärtigare version via kolumnisten Leonard Lyons, där ett industriledare fick frågan:

“Vad händer om ryssarna tar över Sahara?”

“Då blir det brist på sand inom fem år.”

Det är denna version som idag oftast citeras – och som har fått evigt liv som satir över planekonomisk oförmåga.

Tomma hyllor
Att ett skämt som myntades i Göteborg 1951 fortfarande citeras världen över är ingen slump. Det fångar en tidlös sanning om ekonomiska system: att brist inte alltid beror på resursknapphet – utan på felaktig styrning.

Det är, som den österrikiske ekonomen Carl Menger uttryckte det:
“All mänsklig fattigdom är inte ett resultat av naturens snålhet, utan av människans missriktade försök att styra ekonomiska processer.”

Det räcker att minnas de ändlösa köerna för bröd i Sovjetunionen – ett land med enorma jordbruksytor, stora spannmålsodlingar och världens största spannmålsexport under vissa år. Ändå uppstod ständig brist.

Staten bestämde vad som skulle produceras, hur mycket, till vilket pris och när. Jordbrukskollektivens incitament var obefintliga, priset på bröd var politiskt fastställt, och transportkedjorna centralstyrdes från Moskva.

Resultatet? Livsmedel ruttnade i lagren – medan människor stod i timmar i kö, för att mötas av tomma hyllor.

Och ironiskt nog stod Sovjets mest produktiva jordbrukare inte på någon femårsplan. De brukade sina små privata lotter, som tillsammans utgjorde bara tre–fyra procent av jordbruksarealen – men ändå producerade över hälften av landets kött och mjölk.

Artikeln publicerades först i VM Update!

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com