Om människor i ett samhälle konsekvent tar ut mer ur ekonomin än de själva bidrar med – genom att exempelvis konsumera mer än de producerar, leva på kredit eller förlita sig på ständiga statliga underskott – kommer ekonomin förr eller senare att försvagas. 

Till en början kan det upplevas som välstånd: varor finns i överflöd, bostadspriser och börser stiger, och konsumtionen ökar. 

Men detta är ett sken av tillväxt, inte verklig tillväxt. 

I grunden handlar det om att förbruka det kapital som byggts upp tidigare. 

När man lever över sina tillgångar urholkas den ekonomiska basen långsamt, och resultatet blir lägre produktivitet, minskad konkurrenskraft och i förlängningen stagnation eller kris.

Det är därför missvisande när politiker eller centralbanker försöker stimulera ekonomin genom att uppmana till mer konsumtion. 

Som Ludwig von Mises uttryckte det:

”Socialismen är inte alls vad den utger sig för att vara. Den är inte pionjären för en bättre och finare värld, utan fördärvaren av det som tusentals år av civilisation har skapat. Den bygger inte – den förstör. Ty förstörelse är dess själva väsen.”
– Ludwig von Mises

Ökad konsumtion är inte orsaken till ekonomisk tillväxt, det är en följd av den.

Det är först när produktiviteten stiger, när nya innovationer uppstår, när kapital ackumuleras och när produktionen växer som människor kan konsumera mer utan att skuldsätta sig. 

Att förväxla orsak och verkan är ett av de mest grundläggande felen i modern ekonomisk politik. 

Det betyder att resurser måste skapas innan de kan användas. Man kan inte äta sin kaka och ha den kvar. 

Den som sparar, investerar och bygger upp produktionskapital (maskiner, fabriker, utbildning, infrastruktur) lägger grunden för framtida välstånd. 

Sparandet gör det möjligt att finansiera investeringar, och dessa investeringar leder till ökad produktivitet. 

Mises ord:

”Det som kallas att spara pengar är i själva verket ett sätt att använda rikedom. Osäkerheten om framtiden gör det klokt att hålla en större eller mindre del av sina tillgångar i en form som gör det möjligt att snabbt tillgodose framtida behov.”

– Ludwig von Mises 

Med högre produktivitet kan fler varor och tjänster produceras till lägre kostnad, vilket i sin tur gör det möjligt för människor att konsumera mer i framtiden, utan att ekonomin försvagas. 

Detta är den klassiska, reala tillväxtkedjan:

1) Sparande → resurser avsätts i dag för att skapa något större i morgon.

2) Investeringar → sparandet används till att bygga produktionskapital.

3) Ökad produktion → bättre verktyg och metoder gör att mer kan produceras.

4) Stigande inkomster → produktiviteten skapar högre reallöner.

5) Ökad konsumtion → när produktionen växer på hållbar grund kan konsumtionen öka utan skuldexpansion.

Omvänt gäller: när konsumtionen ökar utan motsvarande ökning i produktion och sparande, drivs tillväxten av lån och kreditexpansion. 

Det leder visserligen till kortsiktig stimulans men långsiktig obalans; bubblor, inflation och till slut kollaps. 

Det är som att försöka värma huset genom att elda upp möblerna: det fungerar för stunden, men man står snart i ett tomt och kallt rum.

En sund ekonomi växer därför inte genom konsumtion, utan genom kapitalbildning, arbete och sparsamhet. 

Endast genom att först skapa verkligt värde – genom arbete och produktion – kan man på sikt njuta av frukterna i form av högre levnadsstandard.

Artikeln publicerades först i VM Update!

Henrik Hallenborg
Henrik.Hallenborg@hasafuma.com