Argentina har sedan decennier befunnit sig i en ekonomisk och politisk spiral – en nedgång som sträcker sig åtminstone 70 år bakåt i tiden (åtminstone relativt sett gentemot andra länder) där löften om välstånd, sociala program och statliga interventioner ofta har gått hand i hand med hyperinflation, skuldkriser och institutionell korruption.

In på scen träder Javier Milei, libertariansk outsider, som i slutet av 2023 svor att bryta med “bubbel-ekonomin”, sluta pumpa ekonomin med falska stimulanspengar och sluta låtsas att staten hade pengar att ödsla.

Vem är Javier Milei?
Javier Gerardo Milei, ekonom och politiker med libertarianska idéer, vann presidentvalet och tillträdde den 10 december 2023. Han är starkt influerad av den österrikiska skolan, särskilt av Friedrich Hayek, Murray Rothbard och Ludwig von Mises. Ideologiskt beskriver sig Milei som anarkokapitalist – inspirerad av Rothbard.

Han har gjort sig känd som en politiker som vill skära radikalt i statens resurser: minska statliga subventioner, krympa byråkratin, reducera skatter (han lovade exempelvis att sänka dem med upp till 90% för vissa delar) och föreslagit att centralbanken ska stängas.

Boken End the Fed av Ron Paul uppfattades av många som extrem när den gavs ut 2009. Men i takt med att allt fler har fått upp ögonen för hur centralbankerna fungerar och snedvrider prissättningen på pengar framstår idén om att avskaffa centralbanken inte längre som lika radikal. Det verkligt extrema är i stället att låta en aktör ha rätt att inflatera valutan för att gynna en liten grupp i samhället. (Läs även artikeln ”Vem tjänar på inflationen? Inte du!”.)

Mileis första stora mål var att dämpa inflationen, som under föregående år hade skjutit i höjden till hundraprocentnivå eller mer.

Han började med att starkt begränsa statliga utgifter, minska subventioner, sanera offentliga finanser och försöka stabilisera valutan. Resultatet är att inflationen enligt vissa officiella siffror sjunkit till omkring 2,7 % månatligen från mycket höga nivåer.

Billigare hyra
I december 2023 avskaffade Javier Milei den tidigare hyreslagen genom dekret 70/2023. Den gamla lagen hade satt tak för hyreshöjningar och infört strikta skyddsregler för hyresgäster, men också gjort det allt mindre lönsamt för fastighetsägare att hyra ut.

Med avregleringen försvann dessa begränsningar och marknaden öppnades på nytt.

Effekten lät inte vänta på sig. I Buenos Aires ökade utbudet av hyresbostäder dramatiskt — flera rapporter talar om mellan 170 och 200 procent fler annonserade lägenheter än tidigare.

Plötsligt började den bostadsbrist som länge plågat staden att lätta, och obalansen mellan utbud och efterfrågan skiftade snabbt.

Samtidigt föll hyrorna i reala termer — alltså justerat för inflation — med mellan 20 och 40 procent, beroende på område. För hyresgäster innebar det att boendekostnaden faktiskt sjönk, även om de nominella hyrorna i pesos på vissa håll fortsatte uppåt.

Många fastighetsägare tvingades till och med sänka sina priser i pesos när intresset uteblev. Det skapade en paradox: listpriserna kunde stiga, men det hyresgästerna i praktiken betalade – mätt i köpkraft – blev ändå lägre.

Reformen blev därmed ett tydligt exempel på hur en avreglerad marknad kan förändra spelplanen. Där den gamla lagen kvävde incitamenten att hyra ut, skapade Mileis ingrepp en våg av nya kontrakt, ökad konkurrens och i slutänden lägre hyror.

Argentinas 70-åriga nedgång
Den nedgång som många politiska kommentatorer talar om, handlar dels om att Argentina år 1900-1930 hörde till de rikare länderna i världen (höga inkomster per capita, stor export av jordbruksprodukter, etc.).

Men från 1930-talet och framåt började landet få ekonomiska problem: politisk instabilitet, militära kupper, protektionism, importsubstitution (som tenderade att överreglera industrin med ineffektivitet som resultat), stigande statlig skuld, inflation och växande sociala divisioner.

Under 1970- och 1980-talen accelererade problemen: inflationen blev kronisk, flera gånger hyperinflation, skuldsättningar, valutaspeglar som spruckit, och återkommande ekonomiska kriser.

Argentinas tillväxt per capita har under långa perioder stagnerat eller till och med krympt relativt jämförbara latinamerikanska och utvecklade ekonomier.

Det är denna historiska börda Milei säger sig vilja bryta: ett system med statlig inblandning, stort beroende av subventioner och en inflation som gröpt ur människors köpkraft.

De politiska eliterna – administratörer, korrumperade politiker, mäktiga jordägare och välanslutna företag – har länge levt gott på att hålla fast vid status quo, istället för att driva fram den tillväxt och förändring som landet så desperat behöver.

Valet i Buenos Aires-provinsen
I början av september 2025 hölls viktiga provinsiella lagstiftande val i Buenos Aires, Argentinas mest folkrika provins och en politisk knutpunkt.

Mileis parti, La Libertad Avanza, ställde upp men förlorade stort mot det peronistiska partiet. De fick cirka 34 % av rösterna, medan motståndarna fick ungefär 47 %.

Detta val sågs av många som ett test av Mileis popularitet – inte bara som lokalprovinsval, utan som en fingervisning inför de nationella valen i oktober 2025, och givetvis med sikte på presidentvalet 2027.

Förlusten signalerar att trots vissa ekonomiska förbättringar – framför allt i inflation och budgetdisciplin – har många väljare samtidigt känt av tuffa konsekvenser med stigande arbetslöshet och minskad köpkraft.

Dessutom växer kritiken mot nedskärningar i vård, utbildning och offentliga tjänster.

Valförlusten är alltså ett tydligt politiskt bakslag, något som tvingar Milei att revidera sin retorik och strategi gentemot politiska motståndare och delar av allmänheten han riskerat alienera. 

Har bubbelekonomin dött?
Här blir bilden mer komplex än den idealiserade versionen: Ja, Milei har vänt sig mot stimulanspolitik och inflation, och ja, han har försökt bryta med ”något för ingenting”-kulturen.

Men motkrafterna är starka – marknaderna, investerarna, fackföreningarna, peronisterna och de grupper i befolkningen som länge dragit nytta av de gamla systemen.

För många har dessutom priset för reformerna blivit högt i form av arbetslöshet, försämrad köpkraft och nedskärningar i offentliga tjänster.

Samtidigt återstår stora löften om omfattande skattesänkningar och avregleringar.

Reformerna är ännu inte fullt genomförda eller testade i praktiken, och frågan är om de kan frigöra den dynamik som både stärker Mileis popularitet och ger Argentina en verklig chans att ta sig ur sin långvariga kris.

Vem plundrar – och vad står på spel
De “plundrare” som ofta pekas ut är de politiska och ekonomiska eliter som har dragit nytta av inflation, subventioner, politisk instabilitet och statliga monopol: stora arbetsgivare med nära band till staten, mediebolag, vissa fackföreningar och offentliga sektorns klientelistiska strukturer.

Dessa grupper har ofta kunnat skydda sina förmåner – priser, upphandlingar, kontrakt, import/exportskydd –, medan vanliga människor tappar i köpkraft.

Om Milei förlorar det nationella valet 2027 riskerar dessa grupper att återta inflytande: att åter införa subventioner, slappa regler, stimulanspaket, statliga interventioner och inflation som verktyg för att dölja skulder och undvika strukturella reformer.

Valet blir alltså inte bara en fråga om vem som ska styra, utan om vilken typ av ekonomi landet vill ha: en med stram budget, marknadsorienterade reformer och liten stat, eller en med expansiv stat som försöker köpa lojalitet, hålla uppe konsumtion och sociala program – men till priset av inflation, skulder, ökade klyftor där de rika blir rikare och de fattiga fattigare.

Javier Milei representerar ett radikalt försök att bryta med Argentinas cykliska depressioner och inflationer. Han lade korten på bordet: “vi har inga pengar.”

Inte fler lögner om stimulans, inte fler populistiska löften som aldrig kan finansieras. Men politik är inte bara ekonomi – det är framför allt ett spel om ord, löften och illusioner.

Och här ligger paradoxen. Väljarna röstar inte på den som talar klarspråk, utan på den som lovar mest. Den som kan ljuga bäst, måla upp de vackraste bilderna och utlova omedelbar lättnad. Retoriken blir viktigare än verkligheten.

Ekonomiska lagar kan inte trollas bort. Man kan inte få något för ingenting. Men folket orkar inte vänta på belöningen; de vill ha allt här och nu, även om det är omöjligt. När reformer smärtar i det korta loppet blir tålmodighet en bristvara, och det politiska trycket att återvända till gamla, destruktiva mönster växer.

Om Milei håller kursen, fortsätter reformera och lyckas leverera synliga resultat – även för de mest utsatta – kommer han att bryta den 70-åriga nedgången. Men om missnöjet växer, om eliterna återtar kontrollen och återställer systemet till det gamla, då fortsätter förfallet. I grunden handlar det inte om politik, utan om att förstå och respektera de ekonomiska lagar som inget land kan undkomma.

Artikeln publicerades först i VM Update!

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com