När Leif Östling, tidigare koncernchef för Scania och senare ordförande för Svenskt Näringsliv, år 2017 yttrade den numera välkända frågan ”Vad fan får jag för det?” gav han röst åt en frustration många känner inför skattesystemets omfattning. Men frågan kan också vändas om och analyseras ur ett mer institutionellt perspektiv: vad får ett stort företag – och dess ledning – av det nuvarande systemet?

I Sverige innebär den ekonomiska modellen nämligen inte bara att företag verkar i en reglerad och stabil miljö, utan också att de högsta ledningspositionerna blir mer varaktiga, mindre utsatta och därmed tenderar att behålla både sin höga status och sina höga ersättningsnivåer. I en marknadsekonomi, med lägre skatter och högre konkurrenstryck, skulle motsvarande befattningar i regel vara betydligt mer osäkra och kortlivade. Det innebär att en välbetald och prestigefylld företagsledarroll, som den Östling innehade, delvis är en produkt av samma stabila institutionsramar som han kritiserade. Detta är inte ett värdeomdöme, utan en beskrivning av hur incitament och strukturer formar både företags landskap och ledningsnivåer.

Denna koppling mellan institutionell stabilitet och företagsledningens position hjälper också till att förklara varför relativt få svenska företagsledare öppet knyter an till österrikisk ekonomi.

(Den nationalekonomiska skola som förespråkar en Lassise Faire Hands off modell inskriven i den Amerikanska konstitutionen och som lade grunden för USA:s utveckling på 1800-talet och hur Sveriges rikedom växte fram från ingenting med start 1850,  i modern tid har även Kina visat stor framgång bara genom att applicera delar av dessa teorier.)

I dag har österrikisk teori har svagt akademiskt genomslag i Sverige, och stora företag verkar dessutom i ett system vars vinstförutsättningar delvis avviker från den fria marknad österrikare förespråkar. Det skulle därför framstå som inkonsekvent för en ledare vars verksamhet gynnas av dessa reglerade förutsättningar att argumentera för en ordning där de inte längre är givna.

Denna tendens illustreras tydligt av historiska profiler som Pehr G. Gyllenhammar, som under sina tidigare år ofta talade mer frispråkigt om statlig intervention och näringslivets självständighet, men som med tiden — på ett sätt som påminner om Friedrich Hayek efter hans stora intellektuella strid på 1940-talet — tonade ned sin polemik och mjukade upp sin retorik i offentliga sammanhang.

Ur detta perspektiv blir det tydligt att ett land som Sverige, där reglering, trygghetssystem och skatter spelar en central roll, skapar en miljö där stora företag ofta gynnas indirekt. I en helt fri marknadsekonomi skulle stora och små aktörer stå inför samma spelregler besämda av konsumenterna: ”Marknaden tilldelar ingen aktör några privilegier; den låter bara den som tjänar konsumenten bäst överleva.” som som Ludwig von Mises formulerade det.

Den svenska modellen skapar däremot en ordning där regler, tillståndsprocesser och administrativa krav genererar höga trösklar för nya företag, samtidigt som stora organisationer har kapacitet att hantera och bära dessa kostnader. Regelverk som syftar till kvalitet, miljö och säkerhet är ofta rationellt utformade, men de kräver resurser som mindre företag inte har tillgång till.

Effekten blir att konkurrensen begränsas och det blir viktigare med en bra relation till regelverket snarare än att ge kunden service. Stora företag skyddas nu från konkurrens av nya aktörer som i en öppen marknad skulle ploppa upp som svampar ur jorden överallt där det råder god lönsamhet ("övervinster” skulle snabbt försvinna).

Detta leder i sin tur till att företagen blir tvungna att fokusera på service mot kunden för att överleva.

Liknande mönster framträder i arbetsmarknadens utformning. I en miljö där marginalskatter är höga och sociala trygghetssystem omfattande blir incitamenten för individer att lämna en trygg anställning för entreprenörskap svagare. Detta skapar en arbetskraft som rör sig långsammare och som oftare väljer stabilitet framför osäkerhet, även om den potentiella vinsten i andra sammanhang skulle kunna vara betydande. Murray Rothbard skrev: ”Människor reagerar inte i första hand på ideal, utan på incitament. Och institutioner formar dessa incitament.” Rothbard påpekade att människor inte i första hand styrs av ideal utan av de incitament som institutionerna runt dem skapar; det avgör om entreprenörskap framstår som rationellt eller inte.

I Sverige leder dessa institutionella förhållanden till färre avknoppningar från storföretag, färre småföretag som växer fram och mindre konkurrens från anställda som tar sin expertis och kunskap och startar eget. Det innebär att stora företag behåller kompetens längre och möter färre konkurrenter som uppstår organiskt ur deras egen personal.

Även arbetsrättens utformning bidrar till en miljö där etablerade aktörer gynnas. Syftet med regelverket är att skapa trygghet och förutsägbarhet för arbetstagare, men resultatet blir att det är lättare för stora företag att bära kostnaderna för långsiktigt personalansvar, medan små företag har svårt att expandera eller rekrytera på grund av den riskexponering som varje anställning innebär. Detta dämpar rörligheten och gör att arbetskraften i högre grad koncentreras till aktörer som redan har volym och stabilitet. I ett mer rörligt system skulle talang cirkulera snabbare och skapa en dynamik som driver innovation och konkurrens.

I den svenska modellen mildras denna effekt, vilket resulterar i att stora organisationer blir mer bestående och mindre utsatta för den typ av marknadsdisciplin som är central i den österrikiska teorin. På längre sikt får det även konsekvenser för arbetstagarna själva. När rörlighet och konkurrens försvagas tenderar produktivitetstillväxten att bli lägre, och i en ekonomi där löner och levnadsstandard ytterst bestäms av produktivitet innebär detta att de rättigheter som regelverket avser att värna riskerar att urholkas.

I den österrikiska traditionen betonas att bara en ekonomi som fortlöpande utvecklas och effektiviseras kan skapa utrymme för högre reallöner; utan sådan utveckling hamnar både företagens och arbetstagarnas position till slut under press.

När rörligheten försvagas och produktivitetstillväxten dämpas förändras också relationen mellan företag och stat. Stora aktörer blir mer och mer beroende av politiska fördelar, och staten får samtidigt starkare incitament att värna om dessa företags överlevnad. Detta samspel är inte nödvändigtvis avsett, men det förstärks av de strukturer som redan gynnar etablerade organisationer.

Den statliga samverkan med stora arbetsgivare i perioder av ekonomisk osäkerhet förstärker denna tendens ytterligare. Stödåtgärder, omställningsbidrag och statliga samtal med näringslivet är inte utformade för att gynna vissa aktörer, men eftersom de företag som anses särskilt viktiga för ekonomin ofta är stora, blir effekten att just dessa verksamheter får en mer stabil ram att arbeta inom.

På en helt fri marknad skulle konjunktursvängningar slå hårdare, och företag skulle kontinuerligt behöva anpassa sig för att överleva. Mises beskrev detta som att ”när marknadens signaler försvagas, blir dess korrigeringar långsammare, och ekonomins förmåga att förnya sig minskar.”

Sammantaget skapar detta en struktur där stora företag får flera indirekta fördelar: färre nya konkurrenter, lägre risk för snabb uppstickarkonkurrens, en arbetsmarknad med begränsad rörlighet och en politisk stabilitet som dämpar effekterna av ekonomins svängningar. Det behöver inte vara medveten politisk favorisering — det är en följd av hur regler, trygghetssystem och ekonomiska institutioner samverkar i praktiken.

Ur ett österrikiskt perspektiv kan man säga att marknadens mest centrala mekanismer — entreprenörskap, nyskapande och fri konkurrens — fungerar annorlunda i en sådan miljö. Rothbard sammanfattade detta fenomen i ett citat som ofta misstolkas som ideologiskt, men som i själva verket är analytiskt: ”När staten formar ramarna för ekonomin, formar den även vilka aktörer som har lättast att verka inom dessa ramar.”

I ljuset av detta framstår Östlings fråga i ett annat sken. Den som leder ett stort företag verkar i en miljö där systemets utformning i praktiken ger en rad fördelar som inte alltid syns i debatten. Mot den bakgrunden är det därför inte givet att det är en företagsledare som borde fråga ”Vad får jag för det?”.

Den frågan hade med större tyngd kunnat ställas av arbetstagare med begränsad rörlighet, svagare förhandlingsposition och mindre möjlighet att påverka sina ekonomiska villkor — grupper som bidrar mer till systemet än vad de får tillbaka. Deras skatteinbetalningar bidrar i praktiken till att upprätthålla en ordning som gör stora företag och deras ledningar betydligt mindre utsatta för risk, medan deras egna löner och levnadsstandard begränsas av de strukturer som håller tillbaka produktivitet, rörlighet och löneutveckling.

Det är alltså hos dem med minst skydd och störst insats som frågan egentligen hör hemma.

Artikeln publicerades först i VM Update! 

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com