Diskussionen om Bitcoins säkerhet fastnar ofta i ett grundläggande missförstånd. Man talar om Bitcoin som om det vore ett enda sammanhållet system, när det i själva verket består av två helt olika nivåer. Dels finns det monetära protokollet – själva Bitcoin-nätverket. Dels finns de företag och institutioner som vuxit fram runt det: börser, förvaringsbolag, kreditgivare och andra mellanhänder.

Först när man tydligt skiljer dessa två åt går det att förstå var riskerna faktiskt finns.

De stölder, bedrägerier och så kallade rug pulls som fått rubriker genom åren har inte varit attacker mot Bitcoin som system. De har inte slagit mot protokollet, konsensusmekanismen eller den distribuerade huvudbok där alla transaktioner registreras. Den kryptografiskt säkrade ledgern – det globala och oföränderliga registret över alla Bitcoin-transaktioner – har förblivit intakt. Bitcoin-protokollet har aldrig hackats.

Förlusterna har i stället uppstått på institutionsnivå: hos börser som blivit hackade, hos förvaringslösningar som misskötts eller när människor frivilligt lämnat ifrån sig kontrollen över sina privata nycklar. Den verkliga risken har alltså varit motpartsrisk – inte teknisk risk.

Ett gammalt mönster i ny förpackning
Detta är inte något nytt i penninghistorien. Tvärtom är det ett återkommande mönster. Kriser, förluster och konfiskationer har sällan haft sin grund i tillgången i sig, utan i de institutioner som byggts upp kring dess förvaring och kreditexpansion.

Guldets historia är ett tydligt exempel. Metallen var stabil. Problemen uppstod när banker och sedelutgivare började utfärda fler anspråk på guldet än vad som faktiskt fanns i reserv, ofta med politiskt stöd. Det var inte guldet som brast – det var systemet runt omkring.

Bitcoin är konstruerat för att undvika just denna typ av sårbarhet. Den som kontrollerar sina privata nycklar kontrollerar sina pengar. Inga mellanhänder krävs. I den meningen liknar Bitcoin fysiskt guld i egen besittning snarare än bankguld, certifikat eller syntetiska representationer. Den avgörande skillnaden är att Bitcoin, till skillnad från guld, kan verifieras och överföras globalt utan att någon institution behöver litas på.

Trots kraftiga prisrörelser är Bitcoin i dag kontinuerligt handlat världen över, med djupa spot- och derivatmarknader och en marknadsvärdering som överstiger många nationella valutor (t.e.x. svenska kronan). Marknaden har fungerat även under perioder av extrem stress – finanskriser, regleringsoro, geopolitiska chocker och kraftiga prisfall. Prisvolatilitet är inte ett tecken på att systemet inte fungerar, utan speglar ett pågående prissättningsförfarande i ett ungt tillgångsslag.

Regler, förtroende och ansvar
Skillnaden mellan Bitcoin och fiatvalutor handlar i grunden om hur förtroende skapas. Fiatvalutor bygger på fortlöpande tillit till politiska beslut, centralbanker och framtida omdömen. Bitcoin bygger i stället på fasta regler: ett i förväg bestämt utbud, öppen verifierbarhet och kryptografisk säkerhet.

Det är ett annat sätt att skapa förtroende – genom efterlevnad av regler snarare än genom löften.

Detta innebär också ett större individuellt ansvar. Bitcoin erbjuder inga garantier och inga skyddsnät. Ur ett österrikiskt perspektiv är detta inte en svaghet, utan ett tecken på monetär mognad. Riskerna är synliga och bärs där besluten fattas, snarare än att socialiseras i efterhand.

Självklart är inget penningsystem helt skyddat mot förtroendeförlust. För Bitcoin skulle ett varaktigt tapp i förtroende kunna uppstå om de grundläggande reglerna ändrades, om nätverket blev varaktigt centraliserat eller om systemet slutade fungera tekniskt. Men efter mer än ett decennium av drift, attacker och global granskning har Bitcoin visat sig vara ovanligt robust.

Ett penningsystem blir inte pålitligt för att någon lovar att det ska fungera, utan för att reglerna faktiskt följs över tid. Bitcoin bedöms därför inte på om det är riskfritt, utan på om systemet fortsätter att göra exakt det det säger att det ska göra.

Vad menar man egentligen med att ”hacka Bitcoin”?
När man talar om att hacka Bitcoin menar man i praktiken att komma åt någon annans privata nyckel – det kryptografiska lösenord som ger rätt att spendera bitcoins. Bitcoin-nätverket kan inte öppnas centralt. Det finns ingen huvudnyckel, ingen bakdörr och inget centralt konto att angripa. Varje användare skyddas av sin egen privata nyckel.

Dessa nycklar bygger på 256-bitars kryptografi. Det innebär att det finns 2²⁵⁶ möjliga privata nycklar – ett tal som närmar sig det obegripliga.

2²⁵⁶ möjliga nycklar, motsvarar ungefär
115 792 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000

För att sätta storleksordningen i perspektiv uppskattas antalet atomer i det observerbara universum till omkring 10⁸⁰, medan antalet möjliga Bitcoin-nycklar uppgår till cirka 10⁷⁷. Det finns alltså nästan lika många möjliga privata nycklar som det finns atomer i universum.

Anta trots detta ett fullständigt extremt och i praktiken orealistiskt scenario. Föreställ dig en dator som kan testa en biljon privata nycklar per sekund, utan avbrott, år efter år. I ett sådant scenario skulle omkring 3 × 10¹⁹ nycklar kunna testas på ett år. Med cirka 10⁷⁷ möjliga nycklar totalt skulle det ändå ta runt 3 × 10⁵⁷ år att gå igenom hela nyckelrymden. Som jämförelse är universum omkring 1,4 × 10¹⁰ år gammalt. Hacktiden skulle alltså vara ofattbart mycket längre än universums livslängd.

Invändningen om kvantdatorer dyker ofta upp i dessa sammanhang. Men även om man tar kvantdatorer i beaktande förändras inte grundbilden i dag. Det finns inga kvantdatorer i praktiskt användbar skala som utgör ett verkligt hot mot Bitcoins kryptografi. Skulle ett sådant genombrott ändå ske är det viktigt att komma ihåg att kryptografi inte är statisk. Den kan uppdateras, och systemet kan anpassas innan ett verkligt hot materialiseras.

Varför sker då stölder? Svaret är enkelt: man hackar inte matematiken – man hackar människor. Förluster uppstår genom phishing, skadlig kod, hackade börser eller genom att människor frivilligt lämnar ifrån sig kontrollen över sina privata nycklar.

Här sluts cirkeln. När privata nycklar lämnas över till börser och förvaringsbolag flyttas risken från protokollet till tredje part. Säkerheten blir då beroende av rutiner, IT-system och mänskligt omdöme – exakt de faktorer som Bitcoin är konstruerat för att kringgå.

Bitcoin-kryptografin kan liknas vid ett kassaskåp som i praktiken inte går att forcera. Stölder uppstår inte för att någon bryter upp kassaskåpet, utan för att nyckeln lämnas framme, ges bort eller förvaras hos fel person. Problemet är inte låset – utan hur människor hanterar nyckeln.

Artikeln publicerades först i VM Update! 

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com