Det finns en paradox i vår tid; aldrig tidigare har människor haft så mycket information och ändå tänkt så lite.

Åsikterna flödar som aldrig förr, men reflektionen lyser med sin frånvaro. Vi lever i en epok av tyckare, där sanningen har bytts mot känslan av att ha rätt.

Aristoteles hade kallat det brist på dygd. Sokrates hade kallat det okunnighet. Och båda hade sannolikt ställt samma fråga till oss som till atenarna för 2500 år sedan: hur vet du det du säger att du vet?

Det är en fråga som sällan ställs i dag. I stället ropar alla högre för att överrösta varandra.

Sokrates dog för rätten att ifrågasätta. Han var inte mot staten, men mot dumheten. Hans metod var enkel men farlig; ställa frågor tills illusionen av kunskap föll samman. Det var inte populärt då, och det är inte populärt nu.

För även i vår upplysta, digitaliserade civilisation är det samma mänskliga svagheter som styr.

Människan söker trygghet, inte sanning. Hon vill höra det som bekräftar, inte det som utmanar. Sanningssökandet har ersatts av självbekräftelse, och den som ifrågasätter ställs snabbt utanför den intellektuella gemenskapen.

Platon skulle känna igen scenen. I Staten beskriver han hur människor lever i en grotta, fastkedjade med blicken mot väggen, där de ser skuggor och tror att de är verkligheten. När någon försöker förklara att skuggorna inte är verkliga – att det finns något bortom – skrattar de, eller blir arga.

Det sovande folket vill inte bli väckta.

I dag heter grottan sociala medier och skuggorna är de förenklade budskap, känslostyrda utspel och politiska slogans som flimrar förbi. Grottan är bekväm, upplyst av skärmar i 4K, men kedjorna är desamma: rädsla för att tänka själv.

Platon hade en idé som låter lika radikal i dag som den gjorde då, att makten borde tillhöra dem som inte vill ha den.

Filosoferna, sade han, är de enda som borde styra, eftersom de söker sanningen och inte positionen. I hans ögon var det just oviljan till makt som gjorde en människa värdig den.

I dagens värld gäller det motsatta. De som mest vill styra, de som har de starkaste åsikterna, är ofta de som förstår minst av hur världen faktiskt fungerar.

Det gäller politiken, ekonomin, och tyvärr också det offentliga samtalet.

När känslor blir argument och retorik ersätter logik, står dörren öppen för allt från populism till diktatur. Det börjar alltid på samma sätt; med en grupp människor som slutar tänka och börjar ”tycka” i kör.

Och som Henry Hazlitt påpekade: när man ignorerar ekonomins logik för att följa sina önskningar, blir verkligheten den obönhörliga domaren.

Vi lever i en tid där alla tror sig veta men få förstår. På sociala medier, i debattstudior och i politiken tävlar människor i att tycka först och tänka sedan.

Analys har blivit långsamt. Eftertanke har blivit suspekt.

Men ett samhälle som bygger på tyckande snarare än tänkande kan inte bestå. Det förlorar förmågan att se orsak och verkan. När någon säger ”vi måste göra något” applåderar alla – ingen frågar vad eller varför.

Det är så man hamnar i ekonomiska kriser, men också i moraliska.

Aristoteles hade kallat detta ett samhälle utan måtta – där passionen styr förnuftet. Han menade att dygden ligger i mitten: inte i känslokyla, men i balans mellan förnuft och känsla. När människor låter affekt ersätta analys, uppstår kaos.

Och det är just det vi ser: ständiga kriser, oavsett om de gäller klimatet, ekonomin eller politiken. Alla vill agera, men få vill tänka.

Det finns en väg tillbaka, men den kräver något som är sällsynt i dag: intellektuell disciplin.

Det är ingen tillfällighet att de stora tänkarna förespråkade bildning, inte i meningen ”kunskap som prydnad”, utan som skydd mot manipulation.

Böcker som Machiavellis Fursten borde vara obligatorisk läsning – inte för att uppmuntra cynism, utan för att förstå maktens mekanismer.

Och Hazlitts Economics in One Lesson borde vara standard för varje gymnasieelev – för att förstå att varje politiskt beslut har en kostnad.

Den som inte förstår orsak och verkan blir ett lätt byte för den som ”pekar med hela handen.” Och just där, i tron att världen kan styras genom viljan ensam, ligger grogrunden för tyranni.

Det räcker inte att mena väl. Historien är full av människor som menat väl, men tänkt illa.

Sokrates, Platon och Aristoteles behövs inte som statyer i ett museum, utan som motgift mot samtidens fördumning.

Filosofin är inte en lyx för akademiker, det är en försvarsmekanism mot kollektiv dumhet.

Att tänka själv är inte bekvämt, men det är nödvändigt. Det kräver mod att säga:

”Jag vet faktiskt inte.”

Det kräver ännu mer mod att ändra sig.

Men det är just där visdomen börjar; i insikten om den egna okunnigheten.

Vår tids tragedi är inte brist på information, utan brist på förståelse. Vi har tillgång till hela världens kunskap, men saknar förmågan att värdera den.

Det är därför Sokrates fortfarande har rätt: det första steget till visdom är att inse hur lite man vet.

Vi lever i ett överhettat informationsklimat.

Alla har en röst, men ingen lyssnar. Alla kräver handling, men få kräver förståelse. Kanske är detta priset för demokrati i en digital tidsålder eller början på en ny intellektuell renässans, om någon vågar återvända till frågorna.

För den som vill hjälpa civilisationen – inte genom att ropa, utan genom att tänka – finns det bara en väg: tillbaka till förnuftet, till dygden, till logiken.

Aristoteles hade sagt: ”Börja med verkligheten.”
Platon hade svarat: ”Men glöm inte idealen.”
Och Sokrates hade lett stilla och sagt: ”Fråga igen.”

Det är där, mellan verkligheten, idealen och frågorna, som tänkandet bor.

Och kanske – om vi åter lär oss att tänka före vi tycker – bor där också hoppet.

Artikeln publicerades först i VM Update! 

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com