För en långsiktig investerare är det, åtminstone i teorin, vettigt att ha såväl principer som disciplin. Själv har jag både fina principer och en järnhård disciplin. Det har den senaste veckan kostat mig en dryg miljon - allt på en enda aktie.

Börstjänarens huvudredaktör, Thomas Sandström, tyckte att jag skulle förklara min egen placeringsstrategi. Och eftersom man lär sig av misstagen – och helst då andras misstag – så kan det väl vara en vettig artikelidé.

Jag investerar bara långsiktigt. Daytrading är förvisso kul, men det kräver alltför mycket tid och påpasslighet för att passa min dagliga tillvaro. I stället försöker jag, i likhet med många andra, hitta aktier som är lågt värderade. De får gärna vara ”otrendiga”. För några år sedan ansåg jag att fastighetssektorn, och då särskilt Wallenstam, var undervärderad. Jag köpte en del, vilket var lyckosamt. Aktiernas värde har fallit det senaste halvåret, men likväl sisådär tiodubblats. För ett par år sedan investerade jag Boliden, inte minst med tanke på den ökade efterfrågan på råvaror som kunde förväntas. Också det var en god affär.

Allmänt sett ser jag köpläge när en aktie faller till följd av dåligt väder (HM och Skistar m fl) eller en tilllfällig ledningskris (just nu kanske Boliden och Ericsson). Sådana svårigheter lär ju knappast vara särskilt betydelsefulla på längre sikt. Visserligen är vinster som ligger nära i tiden viktiga, men marknaden tycks, åtminstone ibland, överbetona denna faktor.

Andra favoriter är investmentbolag som handlas med rabatt. Du betalar kanske 150 kronor och får tillgångar värda 190 kronor. Dessutom är det tryggt. Det är som att köpa en fond med de fördelar ur riskspridningssynpunkt detta innebär men med ofta låga förvaltningskostnader jämfört med de avgifter som fondbolag tar ut. Det är förvisso möjligt att rabatten kommer att bestå. Men de underliggande tillgångarna kommer att arbeta åt dig och generera förhållandevis höga vinster vilka sipprar ner till dig. Detta borgar för en låg fallhöjd. I dagsläget ser exempelvis Investor billigt ut. Strategin med en ökad satsning på onoterade innehav är lovande.

Nu till de kostsamma principerna. Jag behåller gärna aktier som är på uppåtgående. Jag tror (i likhet med många experter på finansiell ekonomi) att det i längden är en lönsam strategi. Dessutom gillar jag inte att betala skatt. I princip är det vettigt med höga skatter så att den erbarmliga äldrevården kan förbättras och något göras åt situationen i skolorna med dess många elever per klass. Men själv vill jag helst inte betala något. Alltså ogillar jag även av detta skäl att sälja aktier som har stigit i värde. Det händer ibland att jag bedömer en innehavd aktie som alltför högt värderad (det gällde under en period mina innehav i Wallenstam och Boliden). Men då frågar jag mig om jag verkligen är övertygad om att den är mer än 20 procent för högt värderad. I annat fall kan jag ju av skatteskäl lika väl behålla den. Medan jag funderar och våndas brukar aktien falla, vilket löser mitt problem.

Det finns visserligen försäkringslösningar som tillåtet en skattefri avyttring, men redan en enprocentig årlig uttaxering är jag för snål för att acceptera.

En aktie som jag har behållit i några år är Tricorona. Jag köpte den för att den var lätt att räkna på och för lågt värderad, enligt min mening. Bolaget innehade stora gruvtillgångar. Det gällde bara att få upp malmen, vilket i vissa fall krävde tillstånd att få bryta den. Jag deltog i flera nyemissioner när så bolaget plötsligt ändrade inriktning flera gånger. Under en kort period var bensinstationer affärsidé. Men också denna satsning övergavs. Bolaget ändrade helt färg och image. I stället för att bekämpa de miljövänner som hindrade gruvbrytningen samt sälja drivmedel satsade bolaget på sin nuvarande verksamhet, nämligen handel med utsläppsrätter. Kursen steg, sjönk dramatiskt för ett drygt år sedan, men ökade återigen kraftigt under hösten i år. I måndags morse var kursen nära 15 kronor. Jag är inte så insatt i marknaden för utsläppsrätter och tror att det kan vara en högst tillfällig marknad, och boom. Så jag borde förstås ha sålt. Men principerna hindrade mig och dessvärre också disciplinen. Alltså behöll jag aktierna. Nu står de i drygt 8 kronor. Jag ligger fortfarande på ett kraftigt plus, men en dryg miljon är likväl borta.

Visst kan jag lura mig själv med att ”förlusten inte är realiserad”. Men beslutet att behålla aktierna var likväl felaktigt. Och hade jag sålt allt hade jag varit en miljon rikare (och kunde ha köpt nästan dubbelt så många Tricorona om jag så önskat). Någon egentlig tröst finns inte. I stället är det läge att modifiera principerna. Det går inte att nonchalant stå okunnig utanför. Man måste bemöda sig om att förstå verksamheten som bedrivs i de bolag man äger aktier i, och göra en självständig analys. Det tar förstås tid och kraft – men det kan vara värt besväret. En miljon närmare bestämt.

Harry Schüssler
Ägare av 178 500 Tricorona
harry@schussler.se


Läs Bosse Börstjänares tekniska kommentar till denna krönika här!