Du har vänt dig till en fastighetsmäklare för att få hjälp med att sälja din bostad. Det visar sig att mäklaren själv är en aktiv spekulant, som köper och säljer hus och får ut en rejäl biinkomst av detta. Skulle du känna dig trygg med det?

Inte jag i alla fall. Risken är ju uppenbar att mäklaren låter sina egna intressen gå före kundernas. Kanske råder han dig att sälja huset för ett visst pris och köper det sedan själv. Det är uppenbart att det finns en intressekonflikt. Det är därför självklart att en fastighetsmäklare inte får ägna sig åt den här typen av sidoverksamhet.

Men en aktiemäklare får. Ett värdepappersbolag kan få tillstånd att bedriva trading vid sidan om rådgivningsverksamheten. Nu kanske ni invänder att det även finns andra yrkesgrupper som får kombinera flera verksamhetsområden på det här sättet. Och det är riktigt. Själv kommer jag att tänka på bilhandlare.

Kombinationen av flera aktiviteter, med åtföljande risker för intressekonflikter, tror jag är den stora källan till misstro mot en aktör såsom Carnegie. Om de tjänar hundratals miljoner årligen på trading är det en eller flera okända motparter som gör motsvarande förluster, eller i vart fall får sina vinster reducerade.

Ett argument som ofta framförs är att likviditeten i systemet förbättras av att fondkommissionärerna tillåts att handla för egen räkning. Och det må stämma. Men hur viktigt är det? Att handelsvolymen på Stockholmsbörsen sjunker en smula kan väl inte vara så farligt? Mindre marknader såsom Oslobörsen fungerar ju de också. Akademikerna drömmer som vanligt om den perfekta marknaden medan vi småinvesterare är nöjda med en mindre perfekt marknad utan roffare.

Och om trading verkligen är en så lönsam verksamhet skulle en fristående aktör vara snabb att söka tillstånd. Och det må vara hänt, om inte annat så för den efterlängtade likviditetens skull. Det är kombinationen av verksamheter som jag är skeptisk till.

Lagstiftaren har nöjt sig med att kräva att den som sysslar exempelvis med både corporate finance (vari ingår att försöka få till affärer där ett bolag köper upp ett annat) och trading ska ha noga koll på avsluten samt skilja verksamheterna åt med en kinesisk mur.

Fungerar det i verkligheten? För att bedöma det bör man ha i åtanke vilken affärskultur som råder på ett företag av Carnegies typ. Juridiken – med dess krav på regelefterlevnad, etik och kontroll – finns förvisso med i bilden. Men drivkraften att tjäna pengar är så oerhört mycket starkare. Den uppmuntras och ges i nästan alla lägen högre prioritet. Den blir rentav så viktig att även i situationer där det hade varit affärsmässigt av Carnegie (för att ta ett exempel) att skydda sitt varumärke genom att satsa på ett fungerande juridiskt regelverk, utbildning om gällande regler, predikan om viss återhållsamhet, och efterföljande kontroller så sker inte den nödvändiga satsningen. Resultatet ser vi nu. Det är alltså inte bara juridiskt slarv som ligger bakom det som har hänt i Carnegie utan också dåligt affärsmannaskap.

Likväl kan man fungera över om Finansinspektionen (FI) egentligen borde bry sig om den options- & redovisningsmiss som har inträffat i Carnegie. Reglerna ger FI stöd för sitt agerande. Men egentligen är det FI:s uppgift att skydda Carnegies kunder – ”allmänheten” (och systemet i stort). Resultatet av den felredovisning som har skett i Carnegie är att ledningen och de anställda har fått för hög bonus. Detta har inte drabbat kunderna. Förlorare är i stället aktieägarna. Borde det inte vara deras egen sak att ta upp saken på bolagsstämman och eventuellt kräva skadestånd av ledningen? FI har, principiellt sett, inte självklart med saken att göra. Att Stockholmsbörsen har intresserat sig för det inträffade är däremot naturligt. Den information som Carnegie har offentliggjort har ju visat sig felaktig.

Trots de stora brister som är förknippade med att mäklarhusen kan ägna sig åt både rådgivning och trading lär den nuvarande ordningen bestå inom överskådlig framtid. Det är stora pengar inblandade och finansgiganterna har goda kontakter med de ledande politikerna. Vi småinvesterare får hantera situationen på bästa sätt. Många av oss håller redan regelbunden koll på vilken firma som är inblandad i betydande köp eller försäljning av en viss aktie. Detta går enkelt att se för den som exempelvis har en nätmäklare och klickar fram historiken över gjorda affärer. Du som är obekant med detta sätt att arbeta bör kanske se över dina rutiner. Börja gärna genom att läsa en tidig artikel av vår medarbetare Henrik Hallenborg, publicerad i Dagens Industri år 2001. Artikeln finns på: http://www.bankrattsforeningen.org.se/maklare1.html

Är det ett bolags ”husbank” som säljer aktier i bolaget? Ja, då skulle åtminstone jag akta mig för att själv gå in och köpa. Låt gå för att det finns en ”kinesisk mur”, men i alla tider har oroliga mammor och pappor förgäves försökt hindra sina telningar från att ha mysiga rendezvous. Varför skulle då den tungfotade FI lyckas avstyra förslagna corpares och handlares givande möten, uppe på murens krön?


Harry Schüssler
harry@schussler.se