Alla är vi väl mer eller mindre fördomsfulla? Vi behöver nog ibland testa vår ståndpunkt genom att i våra resonemang och slutsatser byta ut ”kvinnor” mot ”män” och ”araber” mot ”judar” osv. Detta klassiska test borde kanske också genomgås av alla de skribenter som har en bestämd uppfattning om Nasdaqs och Dubaibörsens kamp om OMX. Det är möjligt – men ingalunda säkert - att alla börsexperter klarar testet och att Nasdaq är att föredra som blivande ägare. Händelseförloppet är ju rörigt - och väcker många intressanta frågor. En del av dem ska jag besvara, på mitt eget (säkert fördomsfulla) sätt.

Sedan Nasdaq lagt ett bud på aktierna i OMX blandade sig Dubaibörsen i striden genom att kontakta en rad stora OMX-ägare och ingå optionsavtal som gav Dubaibörsen rätt att senare köpa OMX-aktier av dem. Var detta ett korrekt agerande? Ja, det är i sig inget märkligt med att köpa storägares aktier. Old Mutual gjorde något liknande när Skandia övertogs. Och det finns många andra exempel.

Varför köpte Dubaibörsen optioner och inte aktier? Ett aktieägande hade krävt att Finansinspektionen godkänt Dubaibörsen som ägare sedan en så kallad ägarprövning gjorts. Vid köp av optioner finns inget sådant krav.

Men är inte detta att kringgå reglerna? Visst, på sitt sätt. Men tanken med kravet på ägarprövning är att se till att börsen drivs på ett korrekt sätt. Och själva styrningen av börsen ändras inte bara för att någon äger optioner. Syftet med ägarprövningen omintetgörs alltså inte genom optionsköpet. En annan sak är att en ägarprövning måste göras i samband med att optionerna utnyttjas. Med andra ord är ingen skada skedd genom optionsaffären.

Borde inte Dubaibörsen ha kontaktat OMX-styrelsen först? Dubaibörsen lär ha kontaktat styrelsen på ett tidigt stadium, men inte i samband med att den började köpa aktier. Det hade givetvis varit möjligt att kontakta styrelsen i detta läge, men det är inte otillåtet att göra ett så kallat fientligt förvärv. Egentligen har ju inte styrelseledamöterna (i denna egenskap) med saken att göra. Det är aktieägarna som är säljare. Styrelsen är inte en motpart i affären och behöver inte kontaktas.

Men styrelsen är ju insatt och det är väl viktigt att den kan ge råd till de aktieägare som är osäkra på om de ska sälja eller inte? Visst är styrelsen insatt - men också insyltad. Den har ett eget intresse av hur det går i budstriden som inte alltid överensstämmer med det som är bäst för aktieägarna. I det här fallet lär företrädare för OMX vara lovad höga poster i det sammanslagna Nasdaq/OMX. Är de då verkligen att lita på?

Borde inte styrelsen kunna ha en sådan uppgörelse och samtidigt påverka utgången av affären? Nej, enligt min mening är regelverket för slappt. Jämför med följande episod som inträffade för drygt ett år sedan. Jag ville köpa ett hus, som ägdes av en änka. Hon ville inte själv ha någon kontakt med tänkbara köpare utan överlät helt denna uppgift till mäklaren, som hon givetvis litade på. Innan budgivningen hade startat på allvar ringde mäklaren mig och meddelade att budgivningen var avslutad och huset sålt.

Själv hade jag tänkt delta i budgivningen ett bra tag till. Så blev det alltså inte. Jag gick miste om huset och änkan om mycket pengar. Senare visade det sig att mäklaren hade fått ett erbjudande att sälja även det hus som den blivande köparen ägde, förutsatt givetvis att änkan sålde huset till just honom. Genom att acceptera ett lägre bud – lagt av ”rätt” köpare - fick alltså mäklaren två provisioner. En ordning som tillåter ett sådant agerande är knappast bra. Men nyckelpersoner i OMX befinner sig på sitt sätt i en liknande position som mäklaren. Det är olämpligt, tycker jag. Tilläggas kan att husmäklaren – åtminstone - bröt mot god mäklarsed. På det området finns klara regler och detsamma borde gälla styrelsens agerande i en budsituation. Det finns vissa jävsregler, men de borde begränsa möjligheterna för styrelsen att acceptera toppjobb åt ena parten och samtidigt uttala sig.

Sedan Dubaibörsen ingått en rad optionsavtal gick Dubaibörsen ut med ett pressmeddelande. Förändrade det situationen? Ja. Tanken med meddelandet var att informera marknaden och därmed undvika insiderhandel. Syftet var alltså gott. Men tillvägagångssättet var felaktigt. Pressmeddelandet var olyckligt formulerat. Det är känt åtminstone sedan aktiemarknadsnämndens uttalande i det så kallade Tractionfallet år 2001 att ett sådant meddelande kan utgöra ett offentligt erbjudande. Och reglerna för genomförandet av ett sådant är stränga.

Varför konsulterade inte Dubaibörsen experter på svensk rätt innan meddelandet utfärdades? Det gjorde Dubaibörsen. Det är anmärkningsvärt att jurister som i normala fall tar kanske 5 000 kronor i timmen, och i ett sådant här läge måhända betydligt mer, inte lyckas undvika ett sådant misstag.

Vilka konsekvenser får misstaget? Finansinspektionen har kritiserat Dubaibörsen, men i och med att ett offentligt erbjudande senare uttryckligen har lämnats har inspektionen menat att fadäsen på sitt sätt är överspelad. Men fadäsen kan påverka en kommande ägarprövning.

Är då verkligen Dubaibörsen en politiskt lämplig ägare? Frågan bör inte ställas på detta sätt. Politikerna har bestämt att staten inte behöver äga börsen. Denna anses inte vara en sådan samhällsinstitution som behöver skyddas genom ett obligatoriskt statligt ägande. I det läget borde det inte längre finnas utrymme för politiska synpunkter. Om Nasdaq får köpa innebär detta för övrigt ingen garanti mot att en annan ägare tar över på sikt. Dubaibörsen kan ju senare köpa Nasdaq, exempelvis. Grundfrågan är om man över huvud taget ska släppa taget om OMX. När man väl har bestämt sig från statens sida bör man acceptera det högsta budet.

Men Dubai/Förenade Arabemiraten är ju en diktatur? Förvisso, men härskarna utövar sin makt med stöd av USA, ett land vars CV inte heller är oklanderligt. Ett lands styrelseskick påverkar heller knappast ett sådant här ägande, som handlar om pengar, inte politik. Detta gäller särskilt för de privata storägarna såsom Investor, men också för staten. Vidare lär Dubaibörsen av affärsmässiga skäl anpassa sig till de regler som gäller i Norden. Däremot kan möjligen ett samarbete med Nasdaq ställa till problem eftersom de hårda amerikanska reglerna för redovisning mm kan leda till att de gällande börsreglerna för den nordiska börsen kan komma att modifieras.

Bör alltså staten och Investor m fl sälja till Dubaibörsen? Ja, om man ska sälja ut bör man se till att få så bra betalt som möjligt. I nuläget är Dubaibörsen det bästa alternativet. (En risk är för övrigt att Nasdaq och Dubaibörsen gör upp. Dubaibörsen skulle kunna släppa taget om OMX och i stället få köpa Nasdaqs aktiepost i Londonbörsen. Det kan därför finnas anledning för de nuvarande storägarna att agera snabbt.)

Gäller samma sak för småspararen? Ja, definitivt. En småsparare kan ju dessutom anta kontantbudet och köpa Nasdaqaktier för pengarna. Detta är bättre än att direkt sälja till Nasdaq och få färre Nasdaqaktier i utbyte. (Nasdaq erbjuder en kombination av kontanter, och aktier i Nasdaq. Budet är dock, med den nuvarande Nasdaqkursen, värt betydligt mindre än Dubaibörsens bud.)

Gäller inte detsamma för en storägare? En storägare har inte lika lätt att senare köpa en stor post Nasdaqaktier till ett rimligt pris. Men det är inte alls säkert att dessa aktier utvecklas så bra som somliga tycks tro. Varför skulle marknadens prissättning just denna gång vara felaktig?

Varför är skepsisen då så stor mot Dubaibörsens erbjudande? Det kan vara ett sätt att trissa upp budnivån, men kan också bero på grumliga föreställningar om en främmande kultur. Ett fördomstest är nog på sin plats… Harry Schüssler som önskar att han hade OMX-aktier och då hade hoppats på fortsatt kamp mellan Nasdaq och Dubaibörsen