När ett bolag vänder sig till sina aktieägare och begär att få in nya pengar genom en nyemission är det vanligt att en storägare åtar sig att teckna de aktier som ingen vill ha. Företeelsen kallas emissionsgaranti och är kostsam för bolaget, ofta helt onödig och dessutom juridiskt tveksam.

Ibland sätts nyemissionskursen så låg att de gamla aktieägarna i princip tvingas teckna sig i nyemissionen. Annars är det någon annan som billigt kommer över aktier i bolaget. Den som inte tecknar får sitt ägande utspätt till en alltför dålig kompensation. I ett sådant läge behövs ingen emissionsgaranti.

Det uttalade syftet med en emissionsgaranti är att bolaget ska få arbetsro. Personerna i ledningen ska känna sig trygga med att pengarna kommer in och kunna agera utifrån det. Kostnaden kan vara några procent av det garanterade beloppet. Det är övriga aktieägare som får betala.

För den som garanterar beloppet är det ofta en god affär. Garantiavgiften kan vara åtskilliga miljoner kronor och skulle garanten mot förmodan behöva teckna sig för aktier görs detta till ett lågt pris.

Att företeelsen är vanlig (exempelvis presenterade Eurocine Vaccines AB i torsdags en garanterad nyemission) är inte så konstigt. Det är ju storägarna som driver igenom beslutet om att ge en garantiavgift till sig själva.

Det har hänt att storägarna dessutom inte uppfyller sitt garantiåtagande. När FlyMe gick i konkurs tidigare i år var det en följd av att garantiåtagandet inte uppfylldes. Detta ställdes ut av bolaget Cognition, knutet till Christen Ager-Hanssen, som själv är försatt i personlig konkurs. Det vore märkligt om en sådan härva inte får ett straffrättsligt efterspel.

En som varit med och garanterat en tidigare nyemission i FlyMe är Bernhard von der Osten-Sacken, som är en flitig garantigivare. Mest känd är han väl dock för att ha blivit misstänkt för insiderbrott tidigare i år.

Att en emissionsgaranti sällan är en ekonomiskt sett bra affär för de övriga aktieägarna torde vara givet. Det gäller ju särskilt som den ibland inte infrias. Lägg därtill en viss osäkerhet om huruvida så, juridiskt sett, behöver ske.

Christina Åqvist skrev för tre år sedan en 20-poängsuppsats vid Uppsala universitet med mig som handledare. Titeln på uppsatsen var Emissionsgarantier - avtal i strid med aktiebolagslagen? I uppsatsen hävdade hon att ett garantiavtal ska ses som ett föravtal om aktieteckning och att det mot bakgrund av aktiebolagslagens formkrav kan sättas ifråga om garantiavtalet ska anses bindande för garanten. Hennes slutsats blev att det var högst oklart hur en rättslig instans skulle ställa sig till utfästelsernas bindande verkan.

En studentuppsats är inte alltid tillförlitlig, men Åqvists uppsats belönades med första pris i Stiftelsens för börsrätts årliga tävling. Den blev senare, något omarbetad, publicerad i Juridisk Tidskrift.

Åqvist var för övrigt aktuell som ny VD i Aktiespararna när organisationen fick en ny ledare förra hösten. (”Christina Åqvist trolig ny VD för Aktiespararna”, rubrik i DN) Om hon hade blivit utnämnd hade emissionsgaranterna nog legat sämre till. Som det nu är betalar en rad bolag för ett löfte - som kanske inte ens gäller.

Harry Schüssler
harry@schussler.se