Nyligen hade vi här i Madrid en lektion med Philipp Bagus, där vi hanterade Hayeks metodologi. Den tidigare Hayek, pre -36, var mer av en praxeolog och den senare Hayek, post -36 (vad som hände -36 vet vi inte, förutom att Keynes ”General Theory” släpptes), var mer av en empirist i Popperiansk anda. Lektionen bestod av två artiklar, och jag tänker fokusera på den första, som var The Use of Knowledge in Society. Denna artikel kan sannolikt med rätta påstås vara den mest kända artikeln ”på österrikiska”. Att jag inte tycker den är den bästa borde framgå av namnet på denna sida.

I artikeln var det framför allt två saker som slog mig som jag hade tänkt kommentera. Det första var skillnaden mellan Mises och Hayeks argument mot socialism, och det andra var skillnaden mellan Hayek och Mises beträffande samhällets evolution. Jag ska dock börja med att erkänna att jag har läst långt ifrån allt av Hayek, så denna artikel kommer  att fokusera på den ovanstående artikeln.

Innan jag börjar vill jag också säga något till de som hävdar att det är direkt skadligt att göra skillnad på Mises och Hayek, att man ska vara väldigt försiktig med detta, och att det är viktigt att visa upp en enad front. För mig är detta rent struntprat. Trots allt var Mises och Hayek två individer, och detta betyder att de var olika och sannolikt hade olika åsikter. Det är dessutom inte i sig fel att två personer inte håller med varandra, utan snarare är det väl en välgärning att peka på skillnaderna mellan de två, så får folk bestämma sig själva för vem de anser har rätt, istället för att säga att vi blint ska acceptera det intellektuella giftermålet, för all evighet, mellan Mises och Hayek. Slutligen, att göra skillnad på de två innebär inte att jag förkastar allt som Hayek har gjort eller sagt. Tveklöst har han gjort mycket gott, både för frihetsrörelsen och för den ekonomiska vetenskapen, precis som Milton Friedman. Men detta betyder inte att de är identiska med Mises, som i alla fall jag håller i mycket högre anseende än både Friedman och Hayek.

Kalkylering eller kunskap?

En central skillnad mellan Mises och Hayek ligger i deras sätt att tackla argumentet mot socialism. Intressant i detta avseende kan vara att nämna att Hayek började sin karriär som Fabiansk socialist (för övrigt grundade de fabianska socialisterna Beatrice och Sydney Webb London School of Economics, där Hayek hamnade efter sin flykt från Österrike), men blev övertygad om socialismens omöjlighet efter att ha läst Mises bok ”Socialism” 1922.

Boken ”Socialism” är en genomgående genomgång av den socialistiska ideologin, och en del i denna bok är dedikerad till det så kallade kalkyleringsproblemet, som tidigare hade publicerats i en kortare artikel med titeln ”Economic calculation in the socialist commonwealth”.

Förenklat kan man säga att Mises argument är som följer:

Subjektiva värderingar ger upphov till objektiva marknadspriser på marknaden då folk byter sin privata egendom mot andra människors privata egendom. Grunden för socialismen är att alla produktionsmedel skall vara offentligt ägda. Eftersom detta innebär att en entitet (oavsett vad denna entitet är) ”äger” produktionsmedlen, finns det ingen marknad. Således finns det heller ingen möjlighet för folks subjektiva värderingar att ge upphov till objektiva marknadspriser, inget prissystemet uppstår, och ekonomisk kalkylering blir omöjlig.

Således är socialism, i Mises ögon, en logisk omöjlighet. Det som socialismen baseras på, det vill säga avskaffandet av privat egendom av produktionsmedlen, gör att den inte kan fungera.

Hayek, å andra sidan, för argumentet till en annan nivå, och talar istället om kunskapsproblemet som det väsentliga. Förenklat sett är Hayeks argument som följer:

Kunskap existerar i två former, objektiv och subjektiv form. Det som är relevant är den subjektiva informationen, och i en marknadsekonomi visar sig denna information i prissystemet, vilket är det som koordinerar resursallokeringen. Denna subjektiva kunskap, som ger upphov till prissystemet, existerar endast i en väldigt utspridd och underförstådd form, vilket gör att den är svår att få tag på för centralplaneraren. Vidare är inte alla kunskap som folk agerar i enlighet med relevant, och den existerar i en extremt stor omfattning. Det blir med andra ord väldigt svårt, eller praktiskt omöjligt, för ”ett sinne” att komma åt all denna information, att ha den i sitt huvud samtidigt, samt att döma vad som är relevant och icke-relevant information.

Socialism är således omöjligt eftersom centralplaneraren aldrig kan få tag på all den relevanta information som krävs.

Är dessa argument verkligen ”samma”? Och om de inte är samma, vilket är då det mest grundläggande? Jag hävdar bestämt att de inte är samma, och att det är Mises argument som är det mest grundläggande, av en väldigt enkel anledning.

Egendom.

Mises fokuserar på nödvändigheten av privat egendom av en anledning. Det är den privata egendomen som gör marknadsutbytet, eller ja marknaden som helhet, möjligt, vilket i sin tur ger upphov till de subjektiva värderingar som får sitt uttryck i objektiva marknadspriser. Hayeks fokus på att det endast är kunskap som saknas missar den grundläggande poängen att den (subjektiva) kunskap som Hayek pratar om aldrig kommer att ens existera i avsaknad av privat egendom!

Men kan man inte säga att folk visst kommer att värdera saker och ha preferenser även om privat egendom saknas? Visst kan man göra det, men det är återigen irrelevant utan privat egendom. Det är den privata egendomen, de knappa medlen, som sätter gränser för vad som är relevanta värderingar och preferenser, det vill säga exakt den information som Hayek vill komma åt. Och utan privat egendom, utan denna ”begränsning”, kommer dessa värderingar och preferenser helt enkelt aldrig uppstå.

Det socialistiska problemet är således inte ett problem om mätning, eftersom den informationen som Hayek menar är omöjlig att mäta inte ens uppstår i avsaknad av privat egendom. Socialism är inget tekniskt problem, det är en logisk omöjlighet.

Vidare hävdar Hayek att prissystemet på något sätt koordinerar folks handlingar i en marknadsekonomi, men det är i själva verket tvärtom. Det är den privata egendomen som sätter gränser på, och således koordinerar,  folks agerande. Detta koordinerande beteende ger sedanupphov till prissystemet.

Det bästa man kan säga om Hayeks argument är att det är en sorts (onödigt?) bihang till Mises argument. Om vi för en sekund antar att dessa preferenser och värderingar, kort sagt kunskap, uppstår ändå i avsaknad av privat egendom, då blir socialism likväl omöjligt, eller i alla fall väldigt svårt, för att denna information är väldigt svår att få tag på. Detta kan man hävda, men man måste fråga sig vad den egentliga nyttan med detta argument är.

För mig ter det sig mycket mera grundläggande att ställa sig frågan, ”Vad är det som får dig att tro att centralplaneraren vill ditt bästa?”. Givet att han vill det kanske denna svårfångna information är av intresse, men det finns gott om historiska bevis som visar på motsatsen. Hayek i sin post -36 empiriska version, kanske skulle ta sitt empiriska kall på allvar och ta en titt på de empiriska bevisen. Det finns väldigt lite som tyder på att överherrarna någonsin brytt sig om något annat än sig själva och sina nära (vilket för övrigt vad människor generellt bryr sig om).

Jag ställer mig, föga förvånande, på Mises sida.

Blint snubbleri eller mänskligt agerande?

Slutligen, och lite vid sidan om, vill jag poängtera en ytterliga sak som slog mig i artikeln. I artikeln verkar Hayek ge uttryck för att det mänskliga samhällets evolution till stor del var slumpmässig. Detta står i stark kontrast till Mises, som hävdade att det mänskliga samhället var en rationell skapelse. Inte i den meningen att ett sinne på något sätt ”skapade” samhället, utan endast i den meningen att det är människors agerande, som alltid är rationellt, som ger upphov till samhällets evolution. Samhällets evolution är således baserade i rationalitet, och det har inget med ”slumpen” att göra. Mises skriver, i Human Action kapitel 8, sektion 4:

Varken historia eller etnologi eller någon annan kunskapsgren kan ge en förklaring av den evolution som har lett från de grupper och flockar som kännetecknade människans ickemänskliga förfäder till de primitiva, men redan mycket differentierade samhälleliga grupper som vi får lär oss om genom utgrävningar, i antika historiedokument, och i rapporter från upptäcksresande som har stött på vilda stammar. Den uppgift som vetenskapen står inför när det gäller samhällets ursprung kan bara bestå i att påvisa de faktorer som kan och måste leda till samröre och dess progressiva intensifiering. Praxeologi löser detta problem. I den mån som arbete under arbetsfördelning är mer produktivt än isolerat arbete, och i den mån som människan är kapabel att inse detta faktum, tenderar mänskliga handlingar i sig mot samarbete och samröre; människan blir inte en social varelse för att ofrra sina egna besvär till fördel för en mytisk Molok, samhället, utan för att han försöker att förbättra sin välfärd. Av erfarenhet vet vi att detta tillstånd – den högre produktiviteten som uppnås under arbetsfördelning – är närvarande för att dess orsak – människors naturliga ojämlikhet och ojämlikheten gällande den geografiska distributionen av de naturliga produktionsfaktorerna – är verklig. Således befinner vi oss i en position att förstå den samhälleliga evolutionen.

Hayek å andra sidan, för fram ett radikalt annorlunda budskap i den ovan nämnda artikeln. Hayek skriver, om arbetsfördelningen, att

människan har lyckats utvecklad den arbetsfördelning som vårt samhälle bygger på eftersom han råkade snubbla på en metod som gjorde det möjligt. Hade han inte gjort det skulle han kanske ha utvecklat någon annan, helt och hållet annorlunda, civilisationstyp, något i stil med termiternas ”stat”, eller något helt och hållet otänkbart.

Här är en ytterligare skillnad mellan Mises och Hayek. Mises påpekar specifikt att om människan kan förstå att produktiviteten under arbetsfördelning är högre, kommer detta faktum i sig leda till samhällets evolution. Hayek, å andra sidan, verkar mena att en viss grupp människor snubblade på arbetsfördelningen, och sen råkade denna grupp bara fortsätta på samma spår, vilket gjorde att samhället uppstod. Hade vi inte ”snubblat på” arbetsfördelningen, kanske vi hade levt med ett samhällssystem som liknade termiternas.

Det är stor skillnad på dessa argument, och återigen (det kanske är överflödigt vid det här laget), ställer jag mig på Mises sida.

Författare: Joakim Kämpe

Ludwig von Mises - institutet i Sverige