Staten skapar inga jobb – bara illusioner
Staten skapar inga jobb som leder till verkligt välstånd. Den kan bara flytta på resurser som redan finns. Varje krona staten spenderar måste först tas ifrån någon annan – genom skatt, lån eller inflation. Och det betyder att statliga jobb inte är frukten av skapande, utan av omfördelning.

Detta enkla faktum missförstås gång på gång. Politiker älskar att tala om “jobbskapande satsningar”, som om staten vore en entreprenör som trollar fram nya möjligheter. Men som Henry Hazlitt förklarade i Economics in One Lesson så räcker det inte att bara se det som ligger framför ögonen. En bra ekonom måste också se det som inte syns.

“Den dålige ekonomen ser bara det som omedelbart träffar ögat; den gode ekonomen ser längre. Han ser inte bara de direkta konsekvenserna av en åtgärd, utan också de indirekta och långsiktiga.”

Det är just här den österrikiska skolan (en ekonomisk skola med sin start från Wien som betonar individens frihet och marknadens komplexitet) blir så värdefull. Hazlitt formulerade detta pedagogiskt när han påminde oss om att se både det synliga och det osynliga, både de direkta och de långsiktiga konsekvenserna. Samma varning återkommer hos Friedrich Hayek. I sitt Nobeltal 1974 påminde han oss:

Ekonomins märkliga uppgift är att visa människan hur lite hon egentligen vet om det hon inbillar sig kunna utforma.

Broar och monument som imponerar
När staten bygger broar, vägar, sjukhus eller kulturpalats blir människor imponerade. Det ser mäktigt ut: kranar, arbetare, betong som växer upp ur marken. Politikerna älskar att klippa band och posera framför kamerorna.

Men frågan vi måste ställa är inte bara vad byggdes? utan också vad byggdes inte? Varje bro vi ser motsvarar hundratals varor och tjänster som aldrig kom till.

De småföretag som aldrig startade, de jobb som aldrig skapades, de produkter som aldrig nådde marknaden – allt för att resurserna först måste beskattas bort för att finansiera bron. Det är det osynliga priset för varje statlig satsning.

Illusionen av det “gratis”
En orsak till att detta missförstås är att folk upplever statliga satsningar som “gratis”. Bron, sjukhuset eller skolan ser ut att komma utan kostnad.

I Sverige hör vi ofta att sjukvård och utbildning är “gratis”.

Men ingenting är gratis. Det finns inga fria luncher som Milton Friedman påpekade. Kostnaden är bara dold. Istället för att betala direkt för vårdbesöket eller skolplatsen betalar vi via höga skatter, arbetsgivaravgifter, moms – och inte minst inflation. Räkningen kommer alltid, men i förklädnad.

Skillnaden mot det privata är att där är kostnaden synlig och tydlig. Du ser vad du betalar för, och du kan byta leverantör om du inte är nöjd. I det offentliga är kostnaden utsmetad, gömd och hopbakad i ett system där ingen riktigt hålls ansvarig.

När vinsterna blir för stora
Det betyder inte att privata aktörer alltid är goda. I Sverige har vi sett hur vårdbolag i perioder gjort orimligt höga vinster på skattepengar. Och ja – det känns fel när någon blir rik på statskassan.

Men här måste vi vara tydliga: höga vinster är inte ett tecken på att marknaden fungerar dåligt, utan ett tecken på att marknaden inte är fri nog. Om vinsterna är stora är det en signal om att konkurrensen är för svag. I en riktig marknad skulle fler aktörer kliva in, pressa priserna och höja kvaliteten.

Som Friedrich Hayek påpekade:
Konkurrens är till sin natur en dynamisk process vars huvuduppgift är att upptäcka fakta som annars skulle förbli okända eller outnyttjade.

Alltså: stora vinster är inte argumentet för mer stat, utan för mindre regleringar och ökad konkurrens.

“Privatisering” utan konkurrens
Många tror att privatisering alltid är lösningen. Men det finns två typer av privatisering:

Äkta privatisering i fri marknad: vem som helst får konkurrera, inga privilegier delas ut, kunderna bestämmer.

Pseudo-privatisering: staten säljer ut en tjänst men skapar en skyddad marknad för några få aktörer som lever gott på regler och politiska kontakter.

Tyvärr är det ofta den andra modellen vi ser. Monopol eller oligopol där företagen har “privata” logotyper men i praktiken är beroende av statliga kontrakt och regler.

Det är inte kapitalism. Det är inte ens socialism. Det är snarare fascism – när staten och särintressen gifter sig och låser ute konkurrens.

Varför riktig konkurrens behövs
För många år sedan, under ett av mina besök i Sverige, möttes jag av en bedrövlig syn: sopstationerna i min hemkommun svämmade över. Orsaken var att sophämtningen hade ”privatiserats” – men inte på riktigt.

Istället hade ett enda bolag fått ensamrätt, utan att medborgarna själva hade möjlighet att välja det alternativ som faktiskt var bäst för dem.

Och kommunen verkade inte heller särskilt intresserad av att ställa krav, sparka bolaget eller byta ut dem. Man kan till och med undra om det fanns ett politiskt incitament att låta privatiseringen misslyckas.

För när systemet riggas på det sättet öppnas dörren för buffel och båg – med kuvert under bordet, mutor och fulspel som mer påminner om Sovjet än om en fri marknad.

Falsk privatisering
Den värsta modellen av alla är den som ofta kallas privatisering men i själva verket bara är ett statskontrollerat privat monopol.

Där säljer staten ut en tjänst, men behåller alla regler, tillstånd, subventioner och skyddsmurar som garanterar att en några få företag får tjäna grova pengar på en skyddad marknad. Medborgarna blir dubbelt lurade: de får varken statlig transparens eller marknadens konkurrens.

Resultatet är det sämsta från två världar – högre kostnader än i ren socialism och mer korruption än i öppet statligt monopol.

Det är en grogrund för mutor, kontakter och ”kompiskapitalism”, där den som har bäst ingångar hos politikerna får kontrollen. Precis som den amerikanske ekonomen Walter Block – verksam inom den österrikiska skolan – uttryckte det:

Offentlig–privata partnerskap (PPP) är därför en del av både fascism och socialism; de utgör ett delvis statligt ägande av produktionsmedlen.

Pseudo-privatiseringen är värre än ren socialism, eftersom den låtsas vara marknad men i själva verket är dess raka motsats. Det är ett system som inte ens går att hålla ansvarigt – staten skyller på marknaden och marknaden skyller på staten.

Både socialism och pseudo-privatisering saknar det som skapar välstånd: konkurrens. Båda leder till slöseri, ineffektivitet och korruption. Men pseudo-privatiseringen är värre – för den bedrar människor att tro att de lever i en marknadsekonomi.

Ekonomins grundlag
Det är dags att sluta tro att staten skapar välstånd. Den skapar ingenting – den bara flyttar runt resurser som redan finns. Det vi ser är bron, sjukhuset, skolan. Det vi inte ser är alla de jobb, företag och produkter som aldrig kom till för att pengarna först måste beskattas bort.

En god ekonom måste alltså se båda sidor. Det synliga och det osynliga. Det som finns – och det som kunde ha funnits.

Om målet är verkligt välstånd kan lösningen inte vara mer stat, fler bidrag och fler falska ”privatiseringar”. Vägen framåt är mer frihet. Mer konkurrens. Mer tilltro till människors egen skaparkraft.

Ekonomins grundlag kan sammanfattas i en enda mening: frihet och konkurrens skapar välstånd, inte staten. 

Artikeln publicerades först i VM Update v.36. 

Henrik Hallenborg
henrik.hallenborg@hasafuma.com