Man hör ofta uttalanden som att ”Grekland har lånat av Tyskland och nu kan inte Grekland betala tillbaka”. Men många nationer tycks stå i ömsesidig skuld till varandra. Borde inte skulderna ungefär ta ut varandra? Och vem är det som i slutändan lånar ut alla pengar?

Låt oss först besöka Asien. Japan är känt för att ha den civiliserade världens största statsskuld. Den uppgår till ungefär dubbla landets BNP. Och den växer. Efter kriget uppstod det japanska industriella underverket och under dess framgångsår samlade japanerna på sig mycket rikedom som de skulle leva på under ålderns höst. Men fixarna tyckte att tillväxten skulle vara ännu högre, och med lite fixande skulle man nog kunna få till det… I vanlig ordning drog man därför igång sedelpressarna. Detta ledde till en fastighets- och finansbubbla av historiska proportioner som kollapsade på 80-talet. Allt sedan dess har de japanska fixarna försökt stimulera igång ekonomin igen. De goda resultatet har låtit vänta på sig. Fast det kanske är nära nu? Men stimulanser kostar, och i japans fall har man finansierat det med det egna folkets pensionskassa. Det kallas lite finare för att de japanska pensionsförvaltarna ”investerat” i japanska statspapper. Rent praktiskt innebär det att när japanen tittar ner i sin pensionskassa ser han inte längre aktier, naturtillgångar och blanka pengar, utan en bunt dammiga skuldebrev från den japanska staten. Därför hör man ibland uttryck som att statsskulden inte är något problem, ty folket står inte i skuld till utlänningar utan bara till sig självt.

Men en stat skapar inte sina egna ekonomiska medel utan bekostar sin verksamhet med resurser som konfiskeras ur den produktiva sektorn. Det kan bara ske på två sätt: Beskattning eller inflation (penningtryckeri). Den kan tillfälligt finansiera sig med lån, det vill säga statsskuld. Men som alla lån måste även statsskuld till slut återbetalas (eller avskrivas) och detta måste ske med medel som konfiskeras antingen genom beskattning eller inflation. Statsskuld är bara uppskjuten beskattning eller inflation.

Faktum kvarstår att den japanska staten har ”investerat” folkets besparingar i saker som ingen bett om, bland annat genom att bygga en ofantlig massa vägar och broar ”to nowhere”. För att kunna ge tillbaka folket deras pensionskapital skulle man behöva driva in det via skatt eller inflation. Alltså är det uppenbart att folkets pensioner är oåterkalleligen borta. Inga akademiska finansiella trick eller retoriska knep kan återställa dem.

På liknande sätt är det med uttryck som att ”Grekland har lånat av Tyskland”. Det innebär inte att grekiska folket lånat av tyska staten. Det betyder att tyska löntagare genom sina pensionsförvaltares försorg tvingats låna ut sina besparingar till grekiska politiker. Liksom i fallet Japan är dessa besparingar nu politiskt ”investerade”, det vill säga konsumerade. För att få tillbaka pengarna måste de drivas in igen, men tydligen ska återbetalning inte avkrävas de grekiska fixarna som konsumerade dem, utan det grekiska folket, som inte hade mycket med saken att göra.

Politiska ”investeringar” är oftast bara konsumtion för att köpa röster, de är inte investeringar i ekonomisk mening. Det är annorlunda med vinstdrivande företag. Ett företag som står inför ett beslut att investera måste uppskatta den förväntade avkastningen på investeringen. Anta att en företagare räknar med att få tio procent avkastning på ett projekt att bygga ut produktionskapaciteten. Han kan få låna till fem procent ränta. Det är såldedes rimligt för honom att ta lånet och genomföra investeringen. Hans investering kommer skapa värde för honom själv (vinst), för borgenären (ränta) och för hans framtida kunder (skillnaden mellan produktnytta och pris). Alla vinner, vilket är själva definitionen på att välstånd skapas. Det välstånd företagaren skapar för sig själv används delvis för att betala tillbaka lånet.

En stat är inget företag. Dess ledning, politiker och tjänstemän, skapar inget välstånd. Det enda de gör är att ta välstånd från somliga och ge det till andra. Oavsett vad man tycker om detta är det inte att skapa välstånd; det är att omfördela välstånd. Det är därför helt irrelevant att jämföra och låtsas att offentlig verksamhet är som ett företag. Bara undantagsvis går staters upplåning till riktiga investeringar som gör den produktiva sektorn mer lönsam. För det mesta lånar stater pengar till konsumtion och slösar bort dem.

Detta är det första problemet med statsskuld. Den största delen av resurserna som konfiskeras i skatt slösas bort. Med möjligheten att låna kan staten förstöra inte bara det som konfiskeras idag, utan även framtida resurser. Detta leder till framtida fattigdom.

Statsskuld är egentligen bara ett symptom på andra, underliggande, problem; när statsskuld har byggts upp är skada redan skedd. Resurserna har konsumerats. Rent praktiskt kan skulden kan uppkomma på flera sätt, men låt oss här grovt kategorisera alla möjliga varianter till två huvudgrupper. Den ena är när staten lånar för att finansiera sin egen offentliga verksamhet, som till exempel driften av en välfärdsstat eller krigshandlingar. Det andra är när staten lånar upp för att hålla privat verksamhet under armarna, som till exempel för att subventionera olönsamma företag eller lösa ut påstått systemkritiska branscher.

Det mesta av statlig verksamhet är störande för den produktiva ekonomin. Byråkrati, reglementen, avgifter, skatt, mutor, revision, rapportering, licensiering, patent, lobbyism etc. tar resurser i anspråk som bättre kunde använts för att betjäna konsumenter. Staten konkurrerar också om kapital, personal, råvaror vilka därför blir dyrare för produktiva aktörer. Dessutom konkurrerar statens “gratistjänster” ut privata alternativ inom VSO-industrin (vårdskolaomsorg), beskyddarverksamhet, konfliktlösning med mera. Det är näst intill omöjligt att konkurrera mot statens gratistjänster, även om kvalitén på till exempel de offentliga skolorna är klart undermålig. Ibland bjuder staten in till ”konkurrens” och delar då med sig av skattepengarna till leverantörer som blir upphandlade, inbjudna och välsignade. Men byråkratin och den konkurrensskyddade verkstaden gör att upphandlade leverantörer huvudsakligen blir intresserade av att leverera lägsta tillåtna kvalité till lägsta möjliga kostnad. Ju större andel av ekonomin som utförs i statlig regi, desto lägre kommer kvalitén bli och desto mer fattigdom uppstår bland människor. Statens verksamhet kastar på många sätt grus i det ekonomiska maskineriet och gör samhället fattigare.

Det andra problemet med statsskuld är alltså att den gjort det möjligt för staten att låna för att växa fortare än den annars skulle kunnat göra. Detta sker på bekostnad av den produktiva sektorn, vilken kommer att krympa, med tynande välstånd som följd. Uppkomsten av statsskuld är ett symptom på det underliggande problemet att staten växer och kväver ekonomin. Välfärdsstaterna kommer att duka under på grund av att staternas tillväxt drivit ut de produktiva företagen till grönare marker.

Slutligen uppstår statsskuld när staten får för sig att ge livsuppehållande stöd till valda delar av näringslivet. Det kan gälla företag som konsumenterna dömt ut som ointressanta, till exempel vissa biltillverkare. Det kan gälla branscher som genomsyras av inkompetens och omoral och därmed borde tillåtas att möta det öde som de själva berett. Detta är något vi kommer att få se mycket mer av inom de närmaste åren då hela det insolventa, kriminella, ”systemkritiska” bankväsendet ska lösas ut. (Undrar hur mycket lobbypengar som krävs för att bli klassad som systemkritisk…)

Det tredje problemet med statsskuld är således att den gör det möjligt för låtsasföretag att fortsätta konsumera resurser, till exempel personal, råvaror, pengar, vilka istället omedelbart borde frigöras för att bättre kunna användas till att skapa varor och tjänster som berikar samhället.

Ett fjärde problem med statsskuld är att banker har inte bara förmedlat besparingar, utan även själva skapat krediter åt stater ”ur tomma intet”. Detta är en riskabel form av legaliserat bedrägeri som brukar fungera så länge som de flesta låntagarna betalar tillbaka. Men när stora låntagare visar sig oförmögna att återbetala kommer det leda till bankernas undergång. Allt tal om att ”rädda Grekland” är nonsens. Räddningspengarna går till de banker som lånat ut pengar till Grekland. Men katastrofen kan inte avvärjas, slöseriet kan inte ogöras: oskyldiga sparare kommer drabbas.

Vad ska då stater som Grekland, Spanien, Sverige, USA göra när de redan satt sig på statsskuldens pottkant? Att utkräva återbetalning av folken är moraliskt tvivelaktigt eftersom det är politikerna som orsakat problemen. Det bästa vore att istället bara avskriva alla statsskulder och vägra betala tillbaka dem. Som suverän stat kan man göra det. Det finns ingen högre instans att överklaga till. En sådan radikal åtgärd skulle få många positiva effekter:

(1) Pensionspararna och andra investerare blir snabbt varse om bedrägeriet och kan börja spara själva; besparingarna är ju ändå redan borta och det är lika bra att de får veta det så fort som möjligt.

(2) Det genomruttna banksystemet kommer omedelbart att kollapsa och vi kan börja om med något hederligt.

(3) De stater som vägrar återbetala skulden kommer inte att kunna låna på många år igen. Det kommer tvinga dem att omedelbart skala ner statsapparaten.

Sammanfattningsvis innebär statsskuld att staten konsumerat upp folkets besparingar. Det är ett symptom på att staten tillåtits växa fortare än ekonomin i övrigt, eller att staten hållit värdeförstörande företag vid liv. Banker som lånat ut till stater som inte kan betala tillbaka kommer att gå omkull och utlösa finanskris.

Eftersom en stat inte är ett värdeskapande företag finns det aldrig någon ursäkt för en stat att sätta sig i skuld. Någonsin.

Författare: Klaus Bernpaintner

Ludwig von Mises - institutet i Sverige

Fler krönikor finner du här!