"En utmärkt idé, Winslow. De rika måste också äta i en hungersnöd. Tillsammans med stapelvaror lagrar vi tusentals ton gourmetmat."

 

 

 

 

 

 

 

”Död åt spekulanterna!” är ett rop som har hörts under varenda hungersnöd som någonsin existerat. Det yttras av demagoger som menar att det är spekulanten som orsakar att folk svälter ihjäl genom att höja livsmedelspriserna, och denna anklagelse får ett entusiastiskt stöd av den stora massan av ekonomiska analfabeter. Denna typ av tänkande, eller snarare icke-tänkande, har till och med gjort det möjligt för diktatorer att införa dödsstraff för de livsmedelshandlare som tar ut höga priser under en hungersnöd. Och detta sker utan ens de svagaste protester från de som vanligtvis bryr sig väldigt mycket om medborgerliga rättigheter och friheter.

Men sanningen är att, långt ifrån att orsaka svält och hungersnöd så är det spekulanterna som förhindrar dem. Och långt ifrån att trygga människors liv så är det diktatorn som skall bära det största ansvaret för att ha orsakat hungersnöden till att börja med. Således är det populära hatet mot spekulanten en stor perversion av rättvisa. Vi kan bäst se detta genom att förstå att spekulanten är en person som köper och säljer varor i hopp om att göra en vinst. Han är den som, i den hävdvunna frasen, försöker ”köpa lågt och sälja högt.”

Men vad har “köpa lågt, sälja högt” och stora vinster att göra med att rädda människor från svält? Adam Smith förklarade det bäst med läran om ”den osynliga handen”. Enligt denna lära, ”strävar varje individ efter att använda sitt kapital så att dess produkter kan vara av största värde. Han har i allmänhet inte för avsikt att främja allmänhetens intresse och vet inte heller hur mycket han främjar det. Och han har bara sin egen säkerhet i åtanke, hans egen vinning. Han leds på detta sätt som av en osynlig hand att främja ett mål som inte var en del av hans avsikt. Genom att följa sitt eget intresse främjar han ofta samhällsutvecklingen mer effektivt än när han verkligen avser att främja den.” [i]

Den framgångsrika spekulanten som således agerar i sitt egna själviska intresse, ovetandes eller obrydd om det allmänna bästa, främjar det.

Först minskar spekulanten effekterna av svält genom att lagra mat i tider av överflöd, genom ett motiv av personlig vinning. Han köper och lagrar mat till den dag då det kan råda brist, vilket ger honom en möjlighet att sälja till ett högre pris. Konsekvenserna av hans verksamhet är långtgående. De fungerar som en signal till andra människor i samhället, som uppmuntras av spekulantverksamheten att göra detsamma. Konsumenterna uppmanas att äta mindre och spara mer, att importera mer, jordbrukarna att förbättra sin skördar, byggare till att bygga fler lagringsanläggningar och köpmän att lagra mer mat. Spekulanten ser genom sin vinstdrivande verksamhet till att mer mat lagras under år med överföd än vad som annars hade varit fallet, vilket minskar effekterna av de magrare åren som kommer senare, och således uppfyller han läran om den “osynliga handen”.

Det kommer dock invändas att dessa goda konsekvenser endast kommer att följa om spekulanten hade rätt i sin bedömning av framtida förhållanden. Vad händer om han har fel? Tänk om han förutspår år av överflöd – och genom att sälja, uppmuntrar andra att göra detsamma – och magra år följer? Skulle han inte i det här fallet vara ansvarig för att ha gjort hungersnöden svårare?

Ja. Om spekulanten har fel skulle han bära ansvaret för en stor mängd skada. Men det finns starka krafter i arbete som tenderar att eliminera inkompetenta spekulanter. Således är den fara de representerar och den skada de gör mer teoretiska än verkliga. Den spekulant som gissar fel kommer att drabbas av allvarliga ekonomiska förluster. Att köpa högt och sälja lågt kan vilseleda ekonomin, men det skapar med säkerhet förödelse i spekulantens plånbok.

En spekulant kan inte förväntas ha en perfekt förutsägelsestatistik, men om spekulanten gissar fel oftare än rätt kommer han tendera att förlora sitt kapital. Således kommer han inte att förbli i en position där han kan göra en hungersnöd värre om han har fel. Samma verksamheter som skadar allmänheten skadar automatiskt spekulanten, och hindrar honom därför från att fortsätta sådana verksamheter. Således kommer befintliga spekulanter, vid en specifik tidpunkt, sannolikt att vara mycket effektiva och därför också fördelaktiga för ekonomin.

Jämför detta med statliga myndigheters agerande när de tar sig an spekulantens uppgift att stabilisera livsmedelsmarknaden. De försöker också att fint balansera mellan att lagra för lite mat och att lagra för mycket. Men om de har fel finns det ingen utrensningsprocess. Lönen för en statsanställd stiger och faller inte baserat på hur framgångsrik hans spekulationsaktiviteter är. Eftersom det inte är hans egna pengar som kommer vinnas eller förloras lämnar den omsorg med vilken byråkrater kan förväntas sköta sina spekulationer mycket att önska. Det finns ingen automatisk, dagligt pågående förbättring av byråkraters träffsäkerhet som det finns för privata spekulanter.

Den ofta citerade invändningen, att spekulanten gör att matpriserna stiger, kvarstår. Om hans verksamhet noggrant studeras kommer det dock göras uppenbart att den totala effekten snarare är en stabilisering av priserna.

I tider av överflöd, då matpriserna är ovanligt låga, köper spekulanten. Han tar en del mat från marknaden, vilket leder till prisökningar. Under de magra åren som följer säljs dessa lagrade livsmedel på marknaden, vilket leder till att priserna faller. Naturligtvis kommer mat att bli kostsamt under en hungersnöd och spekulanten kommer att sälja det för mer än hans ursprungliga inköpspris. Men maten blir inte lika kostsam som den skulle ha varit utan spekulantens verksamhet. (Man måste komma ihåg att spekulanten inte orsakar matbrist; matbrist är ett resultat av missväxt och andra naturliga eller mänskligt skapade katastrofer.)

Spekulantens effekter på livsmedelspriserna är att stabilisera dem. I tider av överflöd, när matpriserna är låga, leder spekulantens verksamhet, det vill säga att han köper och lagrar mat, till att priserna stiger. I tider av hungersnöd, då matpriserna är höga, säljer spekulanten och orsakar således ett prisfall. På detta sätt tjänar han en vinst. Detta är inte skurkaktigt utan tvärtom utför spekulanten en värdefull tjänst.

Ändå smädar demagoger och dess följeslagare spekulanten istället för att hedra honom. Men att förbjuda matspekulation har samma effekt på samhället som om vi skulle hindra ekorrar från att lagra nötter inför vintern – det leder till svält.

Fotnoter

[i] Adam Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (New York: Random House, 1973), s. 243

Denna artikel är ett utdrag från boken Defending the undefendable, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Ludwig von Mises – institutet i Sverige

Fler krönikor finner du här!