Det kommer som en stor och välkommen överraskning för marknadsliberaler här i USA och resten av världen att 1974 års Nobelpris i ekonomi tilldelas den store österrikiske ekonomen Friedrich A. von Hayek. Allt sedan bortgången av Hayeks framstående mentor Ludwig von Mises förra året har den 75-årige Hayek övertagit rollen som världens mest framstående marknadsliberala ekonom och förespråkare av ett fritt samhälle.

Nobelpriset kommer som en överraskning av två anledningar. Dels för att tidigare Nobelpristagare i ekonomi uteslutande har varit vänsterliberaler och motståndare till den fria marknaden. Dels för att priset alltid har tilldelats ekonomer som försökt förvandla nationalekonomin till en påstådd ”vetenskap” fylld med matematisk jargong och orealistiska ”modeller”, som i sin tur används för att kritisera den fria marknaden och för att försöka implementera planekonomi.

FA Hayek är inte bara en världsledande marknadsliberal ekonom; han har också gått i spetsen för att kritisera de matematiska modeller och planekonomiska teorier som ekonomiska ”vetenskapsmän” gör anspråk på, såväl som att integrera nationalekonomin i en bredare och frihetlig samhällsfilosofi. Båda dessa koncept har hittills setts som en styggelse av Nobelkommittén.

Vi kan bara spekulera kring motivet bakom denna välkomna, om än försenade, hyllning till Friedrich von Hayek. En anledning kan tänkas vara det uppenbara och galopperande sammanbrottet av den ortodoxa, keynesianska ”makroekonomin”, vilket har lett till att även de mest inskränkta ekonomerna har tvingats överväga alternativa teorier och lösningar. En annan orsak kan ha varit en önskan från Nobelkommitténs sida att få tilldela ett Nobelpris till den ökände socialisten Gunnar Myrdal, samtidigt som de har känt sig manade att tilldela samma pris till Hayek i syfte att tillfredställa behovet av politisk ”balans”. Motiveringen till att dessa två motpoler (Hayek och Myrdal) fick dela på priset lyder som följer: ”för deras pionjärinsatser inom teorin om pengar och ekonomiska fluktuationer, samt för deras banbrytande analys av sambandet och beroendet mellan ekonomiska, sociala och institutionella fenomen.”

Oavsett Nobelkommitténs motiv kan vi bara gratulera till deras väl valda hyllning av Friedrich von Hayek och hans enorma insatser och prestationer. Hayeks första stora bidrag till nationalekonomin var hans utveckling av den ”österrikiska” teorin om konjunkturcykler som baserades på Mises banbrytande idéer. Hayeks två stora verk inom detta område dök upp under slutet av 1920-talet, och det var tack vare dessa som Hayek och Mises kunde sluta sig till den lilla skara ekonomer som lyckades förutspå Den Stora Depressionen 1929. Böckerna översattes senare till engelska och kom då att heta Monetary Theory and the Trade Cycle (1933) och Prices and Production (1931).

Hayek flyttade från Österrike i början av 1930-talet för att undervisa vid London School of Economics, och i samband med detta började hans och Mises teori om konjunkturcykler att godtas som en förklaring till Den Stora Depressionen runt om i England och även i USA. Dessvärre rycktes mattan under fötterna på Mises och Hayek i samband med den Keynesianska revolutionen 1936, trots att Keynes inte ens bemödade sig med att bemöta och än mindre motbevisa deras konjunkturteori. Nu när keynesianismen håller på att sönderfalla både teoretiskt och empiriskt borde tiden vara mogen för den nationalekonomiska kåren att än en gång på allvar överväga den österrikiska teorin – för första gången på fyrtio år.

Kortfattat kan man säga att kärnan i Hayeks teori om konjunkturcykler är att skulden för ekonomins bergochdalbana helt och hållet läggs på staten och dess kontroll över banksystemet, och för första gången sedan 1800-talets klassiska ekonomer frikänns den fria företagsamheten från delaktighet och skuld. När staten och dess centralbank uppmuntrar och främjar expansionen av bankernas kreditgivning leder det inte bara till inflation utan också till ökade felinvesteringar, i synnerhet ohållbara investeringar i kapitalvaror och en underproduktion av konsumtionsvaror.

Därmed är det inte bara konsumenterna som drabbas av statens inflatoriska boom i form av stigande priser och högre levnadskostnader, utan det leder också till en snedvriden produktion och osunda investeringar. Staten ställs därefter ständigt inför två valmöjligheter: antingen att upphöra med expansionen av penningmängden och bankkrediter, vilket nödvändigtvis följs av en lågkonjunktur som tjänar till att likvidera osunda investeringar och återvända till en verkligt fri marknadsstruktur för investeringar och produktion – eller fortsätta med kreditexpansionen tills man får en galopperande inflation som helt och hållet förstör valutan och leder till samhälleligt och ekonomiskt kaos.

Relevansen av Hayeks teori för dagens samhälle borde vara alldeles uppenbar, eftersom minsta antydan till lågkonjunktur leder till att staten får panik och återigen öppnar upp inflationens dammluckor. Huvudpoängen är att en inflatorisk högkonjunktur alltid föranleder en smärtsam lågkonjunktur som dock är nödvändig för att ekonomin skall återvända till sunda förhållanden igen.

Det politiska recept som flödar ur Hayeks teori är naturligtvis raka motsatsen till det keynesianska: stoppa den konstgjorda inflationsdrivna högkonjunkturen och tillåt lågkonjunkturen agera så snabbt som möjligt med sitt justeringsarbete. Statliga försök att skjuta upp, stoppa eller motarbeta lågkonjunkturen kommer bara att dra ut på – och intensifiera – problemen, och leda till vår nuvarande och förmodligen också framtida kaosartade inflation, i kombination med en lång lågkonjunktur och depression. Mises och Hayeks analys är inte bara den enda övertygande konjunkturteorin; det är också det enda heltäckande marknadsliberala svaret på det keynesianska träsk av statlig planering och ”finjustering” som vi lider av i dag.

Men F.A. Hayek slutade inte i och med detta monumentala bidrag till nationalekonomin. Under 1940-talet vidgade han sin syn på hela det område som utgör politisk ekonomi. I sin bästsäljande bok Vägen till träldom (1944) ifrågasatte han det pro-socialistiska och pro-kommunistiska intellektuella klimatet som rådde, och visade hur en socialistisk planekonomi oundvikligen leder till totalitarism, och ger exempel på hur den socialistiska Weimar-republiken banade vägen för Hitler. Han visade också hur de ”mest avskyvärda personerna alltid når toppen” i ett samhälle med en stark stat.

I sin lysande uppsatsserie Individualism and Economic Order (1948) gav Hayek en banbrytande demonstration av hur socialismen inte kan utföra rationella beräkningar, eftersom den saknar ett marknadsekonomiskt prissystem, i synnerhet som den fria marknaden har en unik förmåga att transportera information från en individ till alla andra. Då socialismen saknar ett äkta prissystem saknar det också sådan avgörande information.

I samma verk dissekerade Hayek på ett briljant sätt de orealistiska ortodoxa modeller som talar om ”perfekt konkurrens”, och han visade att den riktiga världens fria konkurrens är vida överlägsen de absurda krav på ”perfektion” som ställs av företagarfientliga jurister och ekonomer. Som en naturlig följd av detta lanserade Hayek i samma veva en serie förödande attacker mot de matematiska ekonomernas modeller för ”allmän jämvikt”, och visade hur absurt och orealistiskt det var att använda ett sådant kriterium för att klanka ned på fri företagsamhet.

1952 publicerade Hayek sin fantastiska bok Counter-Revolution of Science, och den är fortfarande den hittills bästa attacken mot de pretentiösa idéer som framhölls av de som ville bli planekonomer och styra allas våra liv i ”förnuftets” och ”vetenskapens” namn. Två år senare, i den mycket läsvärda boken Capitalism and the Historians, redigerade och bidrog Hayek till en rad essäer som entydigt visade att den industriella revolutionen i England, som drevs av en i stort sett fri marknadsekonomi, ledde till en klart förbättrad snarare än försämrad levnadsstandard för den genomsnittlige konsumenten och arbetstagaren i England. I och med detta banade Hayek vägen för att krossa en av den industriella revolutionens mest utbredda socialistmyter.

Avslutningsvis, i böckerna Constitution of Liberty (1960), Studies in Philosophy, Politics, and Economics (1967), och Law, Legislation, and Liberty (1973) upprätthöll Hayek bland annat det glömda idealet om rättsstaten kontra godtycklig lagstiftning, och betonade den unika förmågan hos den fria marknaden och det fria samhället att skapa en ”spontan ordning” som endast kan uppstå ur frihet. En av hans många framgångar var hans mycket populära artikel The Non-sequitur of the ‘Dependence Effect’ som pulveriserade J.K. Galbraiths bok The Affluent Society i det att den påpekade att det inte är något fel med att enskilda individer lär och absorberar värderingar och konsumentvanor av varandra. Och i sin lysande essä The Intellectuals and Socialism lade F.A. Hayek fram en lämplig strategi för libertarianer att följa: vikten av att ha modet att följa socialisternas exempel i att vara konsekvent, att vägra ge efter för kortsiktiga uppmaningar till praktiska kompromisser, är det enda sättet för oss att kunna rulla tillbaka och besegra det kollektivistiska tidvattnet.

Listan kan göras ännu längre, men det har sagts tillräckligt här för att visa på omfattningen, kunnandet, och rikedomen i F.A. Hayeks bidrag till nationalekonomin och politisk filosofi. Liksom sin stora mentor Ludwig von Mises har F.A. Hayek med stort mod fortsatt sin kamp mot vår tids socialism och statsdyrkan. Men han har inte bara envist motsatt sig dagens ekonomiska mode bestående av keynesianism, inflation och socialism; han har på ett ädelt, artigt och kunnigt sätt fortsatt arbetet med att förse oss med alternativa koncept för en fri ekonomi och ett fritt samhälle.

F.A. Hayek förtjänar inte bara Nobelpriset utan alla utmärkelser vi kan skänka honom. Men den största hyllning vi kan erbjuda, både till Hayek och Mises, är att hänge oss åt att rulla tillbaka det statliga tidvattnet och därifrån fortsätta framåt till ett fritt samhälle.

Murray N. Rothbard (1926-1995) var dekan för den Österrikiska Skolan. Han var ekonom, historiker och en libertarianskt inriktad politisk filosof.
Denna artikel var ursprungligen publicerad i Human Events, 16 november, 1974, s. 18. Den återutgavs senare i Libertarian Forum, Vol. 6, No. 10.