Den 22 juni avled Alan Greenspan vid 100 års ålder. Som ordförande för den amerikanska centralbanken Federal Reserve mellan 1987 och 2006 kom han att bli en av de mest inflytelserika centralbankscheferna i modern tid.

Under hans ledning började Federal Reserve i allt större utsträckning sänka räntorna och tillföra likviditet vid finansiella kriser; åtgärder som lugnade marknaderna på kort sikt men som också fick betydande konsekvenser på sikt.

Mindre känt är att Greenspan under 1950- och 1960-talet tillhörde den rysk-amerikanska filosofen och författaren Ayn Rands närmaste krets. Han deltog regelbundet i hennes diskussionsgrupp, ofta kallad ”The Collective”, där ekonomi, filosofi och politik diskuterades. Rand utvecklade under denna tid sin filosofi objektivismen, som betonar individens frihet, äganderätten och ett kapitalistiskt samhälle med begränsad statlig inblandning.

Ayn Rand betraktade centralbanker som ett uttryck för statlig kontroll över ekonomin och såg guldmyntfoten som ett skydd för individens frihet och äganderätt.

Hon hyste stor respekt för den österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises, vars försvar av den fria marknaden och sunda pengar låg nära hennes egen syn på ekonomin. Greenspan delade under många år dessa idéer och blev en av hennes mest uppskattade ekonomiska skribenter.

Greenspan blev en av hennes främsta ekonomiska företrädare och skrev flera essäer om fri marknadsekonomi.

Den mest kända är ”Gold and Economic Freedom”, publicerad 1966, där han argumenterade för att guldmyntfoten utgjorde ett skydd mot inflation och statlig urholkning av spararnas köpkraft.

”I avsaknad av guldmyntfoten finns det inget sätt att skydda sparandet från konfiskation genom inflation. Det finns ingen säker värdebevarare.”

Under 1970-talet blev Greenspan alltmer etablerad som ekonomisk rådgivare i Washington. Han ledde president Gerald Fords ekonomiska rådgivarråd (Council of Economic Advisers) och utsågs 1987 av Ronald Reagan till ordförande för Federal Reserve.

Därmed fick han möjlighet att omsätta sina ekonomiska idéer i praktiken men utvecklingen skulle ta en helt annan riktning än många av hans tidigare anhängare hade väntat sig.

När Greenspan accepterade posten som chef för Federal Reserve förändrades hans praktiska syn på penningpolitiken på ett sätt som många inom den objektivistiska rörelsen uppfattade som ett principiellt och moraliskt svek mot de idéer han själv hade varit med och formulerat.

För att förstå varför kritiken blev så hård måste man först förstå hur objektivister och många libertarianer ser på centralbanker.

För dem handlar motståndet inte främst om vilken räntenivå en centralbank sätter eller hur den agerar under en enskild finanskris. Kritiken är betydligt mer grundläggande. Den utgår från frågan om vem som ska ha makten över pengar.

Enligt denna syn bör pengar uppstå på en fri marknad, precis som andra varor och tjänster. Under större delen av historien fyllde guld och silver denna funktion därför att de hade ett eget inneboende värde och inte kunde skapas i obegränsad mängd. En guldmyntfot begränsar därmed både bankers och staters möjligheter att öka penningmängden. Vill staten spendera mer pengar måste den i huvudsak först beskatta medborgarna eller låna från verkliga sparare.

En centralbank med möjlighet att skapa nya pengar förändrar däremot hela spelplanen.

När nya pengar skapas ur tomma intet uppstår en dold omfördelning av köpkraft. De första som får tillgång till de nya pengarna – staten, banksystemet och finansmarknaden – kan använda dem innan priserna hunnit stiga.

När pengarna sedan sprider sig genom ekonomin har prisnivån redan börjat anpassas uppåt, vilket innebär att löntagare, pensionärer och sparare gradvis förlorar köpkraft. Inflationen fungerar därför som en dold skatt som aldrig behöver beslutas i parlamentet.

Det var just detta Greenspan själv argumenterade för i essän Gold and Economic Freedom från 1966. För objektivister och många libertarianer var detta inte bara en ekonomisk teori utan en moralisk princip. De menade att ingen stat eller centralbank borde ha rätten att urholka människors sparande genom att skapa nya pengar. Äganderätten omfattade även pengarnas köpkraft.

Mot denna bakgrund blev Greenspans senare karriär närmast paradoxal.

Mannen som en gång argumenterat för att guldmyntfoten var det enda skyddet mot inflation accepterade posten som chef för världens mäktigaste centralbank – själva institutionen vars existens hans tidigare argumentation i praktiken ifrågasatte.

Under hans nästan tjugo år som Fed-chef utvecklades dessutom en helt annan filosofi än den han en gång hade försvarat. Vid börskraschen 1987, Asienkrisen 1997, Rysslandskrisen 1998, IT-kraschen och lågkonjunkturen i början av 2000-talet svarade Federal Reserve återkommande med räntesänkningar och ökad likviditet. Marknaderna lärde sig snabbt att centralbanken sannolikt skulle ingripa när större problem uppstod.

Detta kom senare att kallas ”The Greenspan Put” – uppfattningen att Federal Reserve i praktiken fungerade som en försäkring för finansmarknaden.

Kritiker menar att den penningpolitik Greenspan utvecklade inte bara mildrade lågkonjunkturer utan också bidrog till allt större finansiella obalanser. Varje kris möttes av lägre räntor och ökad likviditet skapade nya bubblor som blev större än de föregående. Börskraschen 1987 följdes av kreditexpansion, IT-bubblan av rekordlåga räntor och därefter en av historiens största bostadsbubblor, vars kollaps ledde fram till finanskrisen 2008.

För många objektivister och libertarianer handlade det därför inte bara om att Greenspan hade ändrat uppfattning. Han hade accepterat att leda just den institution som enligt hans egen tidigare analys möjliggjorde inflation, budgetunderskott och den gradvisa urholkningen av individens äganderätt.

För dem var detta inte bara en intellektuell kursändring utan ett moraliskt svek.

Kritiker menade att Federal Reserves återkommande räddningsaktioner genom räntesänkningar och ökad likviditet skapade ett klassiskt moral hazard-problem. Om investerare förväntar sig att centralbanken alltid kommer att rädda marknaden blir incitamenten att ta stora risker betydligt större. Vinsterna privatiseras medan en del av förlusterna indirekt socialiseras genom penningpolitiken.

Ur ett objektivistiskt perspektiv var detta raka motsatsen till de principer Greenspan själv tidigare hade försvarat. En fri marknad bygger på att även misslyckanden får konsekvenser. Företag som fattar dåliga beslut ska kunna gå i konkurs och investerare som tar för stora risker ska bära kostnaden själva. Om staten eller centralbanken gång på gång ingriper för att mildra konsekvenserna förändras hela marknadens funktionssätt.

Det var därför många som uppfattade hans utveckling som mer än bara en förändrad ekonomisk analys, mannen som en gång varnade för fiatpengar blev i deras ögon en av de personer som mest bidrog till att legitimera just det systemet.

Samtidigt är bilden inte helt svartvit. Greenspan själv hävdade aldrig att han hade övergett sin respekt för guld. Tvärtom återkom han flera gånger efter pensioneringen till att guld fortfarande hade en unik roll som värdebevarare. År 2014 sade han:

”Guld är en valuta. Det är fortfarande, enligt all tillgänglig evidens, den främsta valutan – en valuta som ingen fiatvaluta, inte ens den amerikanska dollarn, kan mäta sig med.”

Det uttalandet förbryllade många. Hur kunde mannen som lett världens mäktigaste centralbank under nästan två decennier fortfarande beskriva guld som den främsta valutan?

Kanske är svaret att Greenspan hela livet levde med en motsättning. Som ung menade han att staten borde ha tydliga gränser för hur mycket pengar den kunde skapa. Som chef för den amerikanska centralbanken blev det i stället hans uppgift att leda ett system där sådana gränser inte längre fanns.

Oavsett hur man bedömer hans gärning är kontrasten mellan essän Gold and Economic Freedom från 1966 (läs den här) och den penningpolitik Federal Reserve förde under hans ledning en av de mest fascinerande ideologiska förvandlingarna i modern ekonomisk historia.

För vissa blev Alan Greenspan den centralbankschef som räddade det finansiella systemet vid upprepade kriser. För andra blev han den yttersta symbolen för hur makten kan förändra även de mest övertygade försvararna av ekonomisk frihet.

Henrik Hallenborg
CTA – Commodity Trading Advisor
henrik.hallenborg@borstjanaren.se