En gammal vanföreställning
Jordbävningen och den efterföljande tsunamin i Japan har lett till att många ekonomer, men också journalister och en stor del av allmänheten, felaktigt drar slutsatsen att det inträffade ändå kommer med något positivt; som nya arbetstillfällen och en ökad produktion. Man tror att detta kan vända den tidigare negativa ekonomiska trenden för Japan. Men det handlar om en ekonomisk vanföreställning som brukar benämnas ”the broken window fallacy”, introducerad av Frédéric Bastiat i essän Ce qu'on voit et ce qu'on ne voit pas (Vad vi ser och vad vi inte ser) från 1850.

Förödelsen i Japan kommer mycket riktigt att sätta folk i arbete under återuppbyggnaden, men ingenting nytt tillförs systemet. När japanerna är klara är de precis så många mantimmar fattigare. Tusentals timmar kommer nu spenderas på att producera något som man redan hade före katastrofen. Man kommer inte att få fler industrier och varor än tidigare, inte heller i nivå med tidigare, eftersom man missat den tillväxt som samma antal arbetstimmar annars skulle gett landet. Man är fattigare. Om arbetarna istället för återuppbyggnaden ägnat tiden åt nyproduktion, skulle man ha fler varor att sälja.

Bastiat drar parallellen mellan en folkmassa som ser förödelsen efter att en ligist kasta en tegelsten genom bagarens skyltfönster. Allmänheten drar slutsatsen att det i varje fall skapar jobb och pengar åt glasmästaren, som sedan i sin tur har mer att spendera, vilket skapar fler jobb.

Den åskådande folkmassan tar dock inte hänsyn till alla inblandade parter (som en god ekonom gör): bagaren är nu en glasruta fattigare och tvingas avstå från pengar som var avsatta för en ny kostym, vilken istället hade skapat jobb åt skräddaren. Nu går bagaren miste om en kostym och skräddaren tappar ett arbetstillfälle. Hur man än vrider och vänder på det är samhället en kostym fattigare, den nya glasrutan har inte tillfört något. Pengar och arbete som annars hade lett till en ökad produktion har spenderats för att upprätthålla samma nivå som tidigare.

Efter regn kommer sol?
Detta är exakt vad som händer i Japan; tsunamin har lett till att japanerna tvingas göra en sak två gånger, detta höjer inte produktionen och välfärden. Det är dock inte bara journalister som misslyckas med att förstå detta. Även ekonomiprofessorer, ledande personer inom fackföreningarna och politiker har svårt att få grepp om denna verklighet. Ekonomi är ännu en ung vetenskap, alltjämt bemängd med vanföreställningar.

Det kan dock tänkas att Japan ändå får ett uppsving på grund av ökade arbetsinsatser. Japanerna tvingas nu jobba hårt för överlevnad och lägger in det lilla extra som krävs för att snabbt komma på fötter igen.

Efter andra världskriget blomstrade Japan (liksom krigets andra stora förlorare Tyskland) trots enorm förödelse. Många ser det som ett ”bevis” på att det ändå är produktivt att förstöra befintliga tillgångar. En bättre förklaring är att folket i dessa länder tvingades arbetade extra hårt och målinriktat för att komma tillbaka till ruta ett - vilket så småning om förde dem även till ruta två.

Om det vore sant att bagarens krossade fönsterruta skapade jobb och välstånd, borde vi uppmuntra till fler krossade fönster. Det är ju så enkelt som att göra samhällets ungdomar till ligister, dela ut basebollträn och belöna vandalism. Men det är helt enkelt inte sant, det finns inte något positivt att få ut från förstörelse av befintliga tillgångar. Däremot finns det förstås mycket att hämta ifrån hårt, effektivt och målmedvetet arbete i krissituationer.

Bagarens deg på banken
Men låt oss vända på resonemanget: antag att fönsterrutan inte blivit krossad och att bagaren inte heller köper någon ny kostym, utan istället sätter in pengarna på banken, har inte samhället då gått miste om arbetstillfällen? Svaret är nej, eftersom även besparingar skapar jobb och tillväxt, men det är lite svårare att se. Nya arbetstillfällen skapas när banken i sin tur lånar ut pengarna till någon som är villig att investera dem.

Den som lånar försäkrar inte bara att pengarna skall betalas tillbaka längre fram, utan betalar också en ränta, som bagaren får ta del av. Bagaren får utdelning på sina pengar, vilket också den som lånat räknar med att få. (Här är det dock viktigt att utlånade pengarna kommer från en besparing och inte nytryckta från sedelpressarna, vilket bara är en utspädning av valutans köpkraft).

Det är just på detta sätt som Japan bör återuppbygga landet, med sparade pengar. För att uppmuntra till detta bör Japans centralbank höja räntorna och avstå från att inflatera valutan för att inte göra samma misstag som USA. Höjda räntor innebär ökade besparingar, bankerna får in mer pengar som sedan kan lånas ut till entreprenörer. Vidare borde man tillåta att landets valuta, yen, stärks mot den nordamerikanska dollarn, med billigare importer av olja, gas, stål och koppar som följd.

En vanlig invändning är att exporten blir lidande när valutan stärks, men lämnade i fred har landets entreprenörer alltid möjlighet att finna de produkter och prisnivåer som trots en stark valuta skapar en marknad.

Nytänkande kan ge uppsving
Om nu förödelsen i Japan inte stimulerar ekonomin, borde väl åtminstone de ökade råvaruinköpen för återuppbyggnaden vara positivt för andra länder? Närliggande länder som Australien och Kina kan mycket väl känna av ett uppsving, men USA har ett helt annat utgångsläge, då Japanerna äger 900 miljarder dollar i nordamerikanska statspapper.

Amerikanarna betalar i dag av skulder och ränta genom att sälja statsskuldväxlar till bland annat Japan; nu är det troligt med minskade köp och blir det tal om en försäljning kan det sluta riktigt illa för USA. Utländska centralbankers köp av amerikanska statspapper har minskat från 50 till 30 procent, vilket innebär att Federal Reserve nu står för 70 procent av köpen för att finansiera den amerikanska statsskulden.

Så en naturkatastrof som den vi sett i Japan, har alltså inget positivt med sig för landets ekonomi, inte heller för USA:s. Den ökade osäkerheten kan dock locka fram en effektiv återuppbyggnad, höjd beredskap och extra energi hos folket och förhoppningsvis lite djärvare beslut från myndigheterna.

Om staten sedan kan hålla fingrarna borta, har landet mycket goda utsikter. Men det krävs ett nytänkande hos beslutsfattare, där man slutar stimulera ekonomin med hjälp av sedelpressen. Bara genom att överge dagens ekonomiska modell – som genom årtionden bevisats vara fel – kan man komma att nå slutet på en nu 20-årig nedgång.