Stenebo, Johan: Sanningen om IKEA.
(Inbunden. 224 s.) ICA Bokförlag. 2009.

Detta är en mycket intressant, läsvärd och lärorik bok.
När man intet ont anande börjar läsa, eller bara kikar på omslaget för den delen, så kan man tänka typ: aha, "killen trodde han var cool" för han hade, om inte en pistol, så i alla fall ett par feta solbrillor. Men efter ett tag smyger sig insikten på en att ingenting, absolut ingenting, med denna bok är tillkommet av en slump! Liksom ingenting i ett IKEA-varuhus bara råkar finnas just där av en slump.

Författaren har nämligen jobbat mycket nära världens bästa säljare i tjugo år. Och han har lärt sig ett och annat. Om än inte allt.

Nåväl, boken förtjänar alla extra läsare hardcoreomslaget eventuella kan inbringa. (På omslagets tredje sida finns en annan bild av författaren, lika orakad men med vanliga nördbrillor och antydan till ett leende, som förstås inte alls är lika säljande.)

Boken är indelad i tre delar, som alla tilldrar sig sitt speciella intresse:

I den första delen "Ingvar Kamprad — människan och myten" får vi stifta bekantskap med världens rikaste smålänning på ett mycket initierat och därför underhållande sätt.

Den andra delen, "Företaget", dekonstruerar hela IKEA-upplevelsen på ett sätt som är oerhört avslöjande och lärorikt för alla som någon gång varit på ett IKEA-varuhus eller eljest tror sig någon gång i livet komma att vilja sälja eller köpa någonting. Därför är också denna del en oupphörligt fängslande läsning utan att någonsin "försöka" verka underhållande. (Snarare framstår väl killen som halvtråkig.)

Den sista delen, "Framtiden", avhandlar IKEA:s nuvarande utmaningar och problem, som författaren ser dem, och chockar närmast med sina frispråkiga odugligförklaringar av Ingvar Kamprads söner och arvtagare. (Det kanske bör tilläggas att författaren inte längre arbetar inom koncernen.)

Som bilaga till boken bjuds vi också på Ingvar Kamprads stridsskrift, obligatorisk läsning för alla IKEA-anställda: "En Möbelhandlares Testamente" — fem sidor ren säljdynamit, if you ask me.

Johan Stenebos bok är en alldeles fantastisk beundrans- och respektförklaring till Ingvar Kamprad och hans livsverk, och så mycket mera så, då den ju är skriven av en avfälling, som dessutom framför ett hyfsat stort mått av kritik mot föremålet för den flammande lågan.

Man inser att författaren verkligen försökt skriva det han gett sig ut för, det vill säga "Sanningen om IKEA", som tydligtvis i sig är så vidunderlig att den bara måste ut på detta vis. Det är således svårt att hitta någon "vinkling" eller "tendens" i boken. Allt som tas upp känns relevant och alstret ger inte intryck av att vara någon hämnd- eller revanschskrift.

Summan av kardemumman blir att Johan Stenebo råkat ut för en naturkraft, så obönhörligt stark, att han inte kunde komma över den utan att låta sig dras in i den, och älta, stöta, blöta och bearbeta sina upplevelser till en bok. En naturkraft vid namn Ingvar Kamprad.

Den som vill ha anekdoter om och med den fascinerande mannen och myten IK lär inte bli besviken; där finns allt med. Fram träder en intressant bild av en mångfacetterad, totalt hängiven (för att inte säga hänsynslös), genialisk människa med full kontroll på sitt livsverk och sin image.

Det är en hjältesaga utan like; en Djävulens bok om Gud om han hade skrivit någon — eller kanske Luke Skywalkers bok om Darth Vader. Ingvar själv tycks vara bortom gott och ont. Har man bara fått klart för sig att hans absolut enda intresse i livet är att sälja, så blir resten väldigt enkelt. Men försök låta bli att köpa, så får du se hur lätt det är!

En av många episoder i boken beskriver när Ingvar skulle intervjuas av TV4:as Lennart Ekdal på sin småländska gård Böllsö:

»Tillbaka till Ekdal i aktern på den gamla ekan. Plötsligt kommer en annan eka med en utombordare puttrande och bryter lugnet på den spegelblanka sjön. Lite snitsigt med en gir bromsar den in bredvid Ingvar och reportern.

"Tjenare. Är ni ute och ror farsan?"
"Men hej, min käre Peter. Vad gör du här ute?"
"Jag har varit och lagt ut kräfttinorna. Hej förresten Lennart, jag heter Peter."

Att Peter Kamprad, Ingvars äldste son och kronprinsen till IKEA, var ute på sjön samtidigt som hans far och en av landets ledande ekonomijournalister var alltså ingen tillfällighet om nu någon trodde det. Hela historien har jag fått berättad för mig av Ingvar när jag besökte Böllsö dagarna därpå.

Tillfälligheter är liksom inte Ingvars grej. Och absolut aldrig någonsin med journalister inblandade. Behöver jag nämna att resultatet blev ett journalistiskt bottennapp. Måhända trivsam tv-underhållning men inget nytt avslöjande.[...]

Ekdal beskriver själv besöket så här i en intervju apropå makthavare han mött: Ingvar Kamprad är också en fascinerande person. Inför ett program jag skulle göra med honom tillbringade vi några dygn tillsammans för att lära känna varandra. Vi var bland annat ute och drog nät i hans gamla eka som läckte som ett såll — liksom gummistövlarna jag fick låna av honom.«

Det intressanta med denna till synes poänglösa historia (förutom att stroppen Ekdal blir dragen vid näsan utan att begripa "flaska") är att Ingvar planlagt hela journalistens vistelse in i minsta detalj, för att sälja en bild, som köps med hull och hår.

SVT:s norrbottniske skjutjärnsjournalist K-G Bergström lyckades inte bättre han, tycks det:
"En mer slätstruken intervju än den Bergström fick till med Kamprad sommaren 2008 får man leta efter. Ingvar fick fritt och utan att bli avbruten lägga ut texten om sitt mörka förflutna, sin dyslexi och sin alkoholism — och gråta krokodiltårar över sina naziförsyndelser. Ingvar är sällsynt skicklig när man som journalist släpper honom på detta vis. Alla svar är standardsvar, noggrant formulerade och memorerade i hans fabulösa minne."

Riktigt skojigt blir det när boken sedan kommer in på varuhuset IKEA och man inser vidden av IK:s geni. Där är den så kallade igenkänningsfaktorn hög, vill jag lova! Det första som möter en när man kommer in på IKEA är sålunda ett snorbilligt erbjudande, som IKEA-internt kallas för "Öppna plånboken". En pryl som är så osannolikt billig att man bara måste ha den. (Did that ever happen to you, Baba?) Man stoppar ned den i den gula kassen, som för övrigt kallas för "Ingvars påse", och sedan är man fast. Man har öppnat plånboken. Det börjar med en knappnål och slutar med en Billy bokhylla — minst.

Författaren är över lag mycket kunnig och insatt och i vissa stycken blir framställningen rena läroboken i varuhusskötsel och logistik. Han har även ett socialt patos som gör framställningen intressant på många plan: företagskultur, manschauvinism, översitteri, mytbildning, byråkrati, miljöansvar etc är begrepp som dryftas i boken.

Som läsare känner man sig verkligt insatt i varuhuset och det gigantiska problem det står inför i och med grundarens höga ålder. Ett generationsskifte med ytterst inkompetenta arvtagare står för dörren, om man får tro författaren.

Det är tydligt att Stenebo har mycket höga tankar om — eller i alla fall mycket känslomässigt kapital bundet till — Kamprad, som onekligen tycks vara hans livs läromästare. Men det finns ett område där lärdomarna inte fått fäste. Och här får boken nästan mysteriösa dimensioner.

Först skall det kanske sägas att boken är tillägnad författarens mor: "Till min älskade mamma Christina (1927-1971) som lärde mig allt jag kan om det goda samvetets kraft", står det på försättsbladet, nästan som en besvärjelse mot djävulen själv: Ingvar Kamprad.

1971 — killen kan därmed inte ha varit lastgammal när mamma dog. I den slutliga analysen — eller ska vi kanske säga: det slutliga Harmageddon — fungerar hon som talisman och vitlök:

"Det finns ytterligare en omständighet som påverkar bilden av IKEAs grundare. Hans filosofi genom åren har varit att IKEA ska undvika skatt till varje pris. Alltså betalar han och hans företag minimalt med skatt. Till skillnad från de flesta av oss vill Ingvar, av skäl som är okända för alla utom honom själv, inte inse att skatterna går till den allmänna välfärden. Vård, skola och omsorg ingår så att säga inte i den Kampradska vokabulären. Samma grundprincip gäller i hög grad för bolagskonstruktionen. [...]

Den holländska lagstiftningen är oerhört gynnsam när det gäller att konsolidera enorma penningflöden i givarstiftelser, så kallade stichtings. [...]

I princip blir på detta vis hela kalaset skattefritt. Naturligtvis betalar IKEAs dotterbolag världen över lokal skatt men hela värdekedjan är uppbyggd så att även de betalar minimala belopp.[...] Naturligtvis kan man kalla detta för vanlig oförarglig småländsk snålhet. Då framstår Ingvar i lite charmigare dager. Jag skulle hellre vilja kalla det för en ofattbar cynism från världens rikaste man. En girighet så gränslös att den blir svår att greppa för en vanlig skattebetalare. [...]

På ett personligt plan blir jag bestört och djupt  besviken över att mannen jag beundrat så har blåljugit mig och alla mina kollegor i ansiktet gång efter gång. På IKEA får man tidigt ett stort ansvar, men man får jobba oerhört hårt för att komma någonstans. Som anställd på IKEA upplever man att man är del av något större av något bättre än börsbolagen. Om företagets grundare nu fört en hel värld av medarbetare och leverantörer bakom ljuset är detta djupt allvarligt."

"På ett personligt plan" behöver man dock inte heta Sigmund Freud för att inse att det här är mamma som spökar för den lille gossen: Vi förstår att du blev "bestört och djupt besviken" över att mamma dog men varför inte nu ta och stoppa alla dessa känslor i Ingvars påse och ta emot vad möbelhandlaren har att erbjuda?

Det står utom allt tvivel att Ingvar Kamprad är en upplevelse över vilken författaren inte kan komma. Ändå är det ju honom så uppenbart och snubblande nära. På andra försättsladet har han citerat en av Börstjänarens absoluta favoriter, alla kategorier: Lao Tzus Tao te Ching från 500-talet f. kr. Ur vers 33 — också det som en besvärjelse mot Belsebub:

"Den som vet när han har nog är rik
Den som är ståndaktig har vilja
Den som stannar på sin plats skall förbli
Den som dör utan att glömmas får ett långt liv."

"Den som dör utan att glömmas" är måhända mor lilla mor — men inledningsraden är förstås en illa dold passning till Ingvar, att han minsann inte "är rik", eftersom han uppenbarligen inte "vet när han har nog".

Ironin är bara den att författaren inte inser sanningen i dessa 2 500 år gamla ord. Han tror verkligen på fullaste allvar att Ingvar Kamprad är världens rikaste man. Det är han ju inte på långa vägar. Han är bara världens bästa och småländskaste affärsman.

En satans bra bok. Köp den, läs den, ge bort den i present! Ett platt paket man för en gångs skull slipper skruva ihop själv.

 
PS.
Det där med morsan var kanske lite magstarkt, så här i efterhand. Men det var ändå författaren som drog in henne, lite som moraliskt slagträ, känns det som, mot Ingvar Kamprad.

Man kan ju också titta på IK:s livsverk utan pekpinnar och fundera på hur mycket "vård, skola och omsorg" han skänkt världen, genom att skapa arbetstillfällen åt 150.000 personer.

Man kan skicka en tacksamhetens tanke till gubben för att han är så ohemult "småländsk" att han ser till att betala minsta möjliga skatt. Åtminstone jag är övertygad om att pengarna används avsevärt effektivare och gör oss alla avsevärt mera nytta hos Ingvar än hos det allmänna.

Man kan förstå att varje skattekrona måste svida i hjärteroten för en snåljåp av IK:s dignitet, men vilka är vi att "kasta första sexkantsnyckeln"? En bieffekt av snålheten är ju faktiskt att vi får både jobb, billiga möbler och – trots allt – massor av skatteintäkter!
DS.

Artikeln är en repris från 2010.