Konsten att bunkra upp
I veckan har jag fått lära mig både hur man robbar banken på pengar och hur man göder den. Lektionerna hölls på de bästa tänkbara ställena, nämligen Kumlafängelset respektive HQ Bank.

Vi börjar med Kumlalektionen. Jag tillbringade hela onsdagen på Kumla, där jag träffade ett gäng studenter som läser en distanskurs som jag leder. De är otroligt duktiga och ambitiösa. Det beror nog inte främst på att kursen är rolig och intressant. Som lärare är jag tacksam för att det råder sådan brist på alternativa sysselsättningar på fängelset.

De intagna kan på dagtid i och för sig röra sig tämligen fritt på sin avdelning och i den skolbyggnad där vi höll till. De har exempelvis tillgång till ett kök där de lagar sin egen mat. De som studerar har ofta en egen lånedator. Säkerhetstänkandet är främst av det yttre slaget. Nyligen har ännu ett taggtrådsstängsel byggts. Detta är i första hand till för att få stopp på så kallade raketer, dvs påsar med knark eller mobiltelefoner mm som slängs in till fångarna. Enligt de intagna har raketerna i princip upphört. Inte heller är det möjligt att muta vakterna att smuggla in något. Annorlunda är läget tydligen på Hall där det ofta är nya vakter och därför går att få in en mobiltelefon för någon tusenlapp ”i avgift”.

Säkerhetstänkandet har försvårat möjligheterna för de intagna att studera. Det naturliga hade ju annars varit att betrakta studier som ett bra steg i en rehabilitering och därmed något som ökade säkerheten. Men politiker m fl gör tydligen en annan bedömning. En följd av den nya linjen, som tog fart i och med de uppmärksammade rymningarna från Hall för snart tre år sedan, är en noggrann sektionering. För min del innebar det att jag träffade en grupp på sex interner på förmiddagen och en ensam kille (som inte får ha kontakt med de övriga) på eftermiddagen. Det var av den sistnämnda jag fick lära mig det mesta om att ta pengar från banken. Studenten utpekades en gång i tiden som ledare för ”Familjen”, ett gangstergäng som påstods hålla Borlänge i skräck under 1990-talet. Men han flyttade till Stockholm, bekantade sig med Svartenbrandt och blev expert på värdetransportrån. Men ett mindre sådant rån, av endast en väska, kan vem som helst genomföra, menade han.

Det behövs ingen expertis, ja inte ens ett vapen. Efter en viss kartläggning av schemat för transporterna är det bara att bege sig till en passande plats och dra på sig rånarluvan. Sedan är saken så gott som klar. Vakterna är nämligen instruerade att snällt ställa ner väskan och diskret backa undan. Mellan femtio tusen och två miljoner kronor kan ett sådant rån inbringa. Som att stjäla godis från småbarn, hävdade min sagesman. Väskan ska för övrigt klyvas på platsen för att undvika otrevlig rökutveckling i bilen. Att pengarna kanske färgas är inget stort problem, säger fången som tydligen vet en del om penningtvätt. Restprodukterna grävs ner eller dumpas i en sjö, vilket måste göras omsorgsfullt. (Ett DNA-prov fällde min student.)

Eftermiddagen gav således en del nyttiga idéer. När jag får ont om pengar så vet jag hur jag ska komma ur knipan. Efter pratstunden hade vi vissa svårigheter att ta oss från skolan. Vi var i princip ensamma på hela avdelningen men lyckades så småningom få tag i personal som kunde ordna våra respektive vidaretransporter. För att min samtalspartner skulle kunna komma tillbaka till sin avdelning krävdes det att kulverten (en lång gångtunnel) utrymdes. Han har tidigare begått en del våldsamheter och spenderat omkring sex år av sin fängelsetid isolerad.

Spargrisar och gottegrisar
Ett par timmar senare befann jag mig i Stockholm. Dagen därpå väntade ett besök på en helt annan institution. HQ Bank skulle i samarbete med rådgivningsfirman Enorma berätta om så kallade garantiprodukter, eller strukturerade produkter, vilket i praktiken ofta är samma sak. De är populära just nu. Bankens företrädare förklarade att på motsvarande sätt som det görs teknologiska framsteg på en rad områden måste bankvärlden skapa allt bättre produkter. Jag tror i och för sig att det går att göra nya lockande produkter. Men de kan knappast bli bättre i betydelsen av att de plötsligt ger högre avkastning till bibehållen risk. Relationen mellan avkastning och risk är lika omöjlig att rucka på som energiprincipen. Det hindrar inte att en sådan produkt kan framstå som attraktiv.

Grundtanken är ju att investeraren/konsumenten ska få tillbaka det satsade beloppet och samtidigt ha en chans att öka kapitalet om börsen går bra. (Konceptet påminner faktiskt lite om de gamla penningobligationerna.) Investeringen består för det mesta av två delar, en stor obligationsdel och en liten optionsdel. Obligationsdelen ordnar garantin och optionsdelen ger chans till värdestegring. Den större delen av investeringen går till en obligationsfond eller liknande. Obligationen är ofta en så kallad nollkupongare, vilket innebär att det inte finns något som motsvarade gamla tiders kuponger, vilka (genom att kupongen avskiljdes) gav rätt till en viss löpande avkastning.

Om du satsar totalt 100 tkr går kanske 90 tkr till en obligationsdel. Denna är konstruerad så att återbäringen hämtas ut efter exempelvis fyra år. Då kan du få ut 100 tkr (varav 10 tkr egentligen är en räntedel). Därmed är du garanterad att få tillbaka minst det belopp som du satsade från början, nämligen 100 tkr. Och eftersom endast 90 tkr har investerats i obligationsdelen finns det ett utrymme att satsa 10 tkr i optionsdelen.

Men beloppet är förstås inte inflationsskyddat. De 100 tkr du får ut om fyra år är inte lika mycket värda som de är nu. Detta var givetvis inget som framhölls, eller ens nämndes, vid informationstillfället. Det du helt enkelt som investerare gör är att du tillhandahåller ett visst kapital och i stället för ränta får en option. När man överväger att investera i en sådan här produkt kan man ställa sig två frågor:

Vill jag satsa pengar i en räntefond/obligation?
Vill jag köpa optioner?

Svaret på båda frågorna bör bli ja för att produkten alls ska vara intressant.

Det förekommer förstås ett otal varianter på grundkonceptet. Det är möjligt att avstå från en del av skyddet för att öka optionsdelen. Ett exempel är att du satsar 110 tkr och är garanterad att få tillbaka endast 100 tkr. En annan märklig produkt bygger på att du lånar kanske en miljon kronor och betalar löpande ränta. Beloppet investeras i en obligation/option enligt modellen ovan. Vinstchansen blir då givetvis större. På min fråga om det inte var märkligt att låna pengar för ungefär fem procents ränta och sedan investera 90 procent av det lånade beloppet i en ränteavkastande produkt fick jag inget bra svar. (När jag framhärdade med min fråga efter föredragningen mumlades det lite om skattefördelar.) För mig framstår det som att denna lånebaserade produkt ger en garanterad förlust (särskilt som den dessutom är avgiftsbelagd). Varför inte satsa ett lägre belopp, exempelvis 100 tkr, på en option i stället? Jag ställde denna fråga och fick svaret att banken/rådgivningsföretaget tillhandahöll även sådana produkter. Efterfrågan på en sådan produkt lär dock vara begränsad. Det är psykologiskt tungt att köpa en option för 100 tkr. Risken är ju att den blir värdelös. Men det är just ett optionsköp som den som investerar i en garantiprodukt gör. Men det hela kamoufleras genom att optionen bakas in i en obligationskaka.

Det är lite som att mumsa i sig tre hekto sockerkaka som består av 90 procent bröd och 10 procent socker. Det finns en fråga som gottegrisen nog inte vill höra: Vill du verkligen stoppa i dig 30 gram socker? Avstå annars från kakan! Informationsträffen på HQ Bank avslutades med en choklad- och vinprovning. Jag försåg mig medvetet av allt, inklusive de söta tryfflarna. Men någon garantiprodukt blir det inte.

Harry Schüssler
harry@schussler.se