– Evita, Horras! Kom får ni höra! Kom får ni träffa mig i egen hög person! Vänta så skyndar jag er tillmötes och… Oj hoppsan! Aj! Sabla golvsvabb! Vem Fa-aaah!

•

– Men Karl-Evert, älskling, vad är det som har hänt? Varför ligger du där på golvet? Oj oj, har du drabbats av en kollaps? Vi misstänkte nästan att du hade glömt bort tiden, så vi tog med kalopsen och kom hit för att hålla dig sällskap och äta en bit mat!

– Men vänta skall ni få höra båda två! Ni skall få träffa mig, fast en äldre och klokare mig! Hallå gubben! Var är jag? Äsch jag är borta!

– Ja nog verkar du borta alltid! Horras, kan du hjälpa morfar upp i stolen!

– Har morfar slagit sig i huvudet?

– Å Horras lille, förstår du, att du kommer att få Nobelpriset en dag?

– Nobelpriset..?

– Javisst! Nobelpriset, det finaste av priser! Höjden av ära och berömmelse! Tänk att jag har närt din kunskapstörst vid min lärda barm! Tänk att min pedagogiska nit skulle lönas i högsta potens! Att jag, Professor Larsson, skulle få det ansvarsfulla privilegiet att ledsaga en telning ända in i kaklet på vitterhetens noblaste och ärofullaste tinnar!

– Men Karl-Evert, skräm nu inte gossen och ge honom prestationsångest! Du har förstås drömt nu igen? Jag har ju sagt att du bara skall ta ett wienerbröd till eftermiddagskaffet!

– Jaså, en dröm… hm, nå ja, kanske det. Men det kändes då märkligt verkligt? Du Finansvalpen, vad hette den där ruffel-och-båg-teorin som du brukade prata om?

– Menar du Elliott?

– Ja just det: Elliotts ruffel-och-båg-teori! Det var den jag drömde om. Och så var jag med själv också!

– Karl-Evert älskling, det är faktiskt brukligt att man är med i sina egna drömmar!

– Jo, men jag var med som hemlig gäst, eller objudet besök eller vad det nu heter!

– Oväntat besök?

– Just det! Jag fick oväntat besök av mig själv från framtiden – och fick lite finansiella tips och sånt.

– Jag förstår, då bjöd du förstås dig själv på kaffe också?

– Nej, jag bjöd på tranbärsjuice… Ja ja, jag förstår: ni tror mig inte… Men vänta! Glaset står ju kvar på bordet! Här är beviset på att det inte var någon dröm! Ta glaset och skicka det till Polisens Kriminaltekniska Laboratorium i Linköping, så får ni se själva!

– Vad ska polisens tekniker göra med glaset då, menar du?

– Tja, säkra spår, till exempel: fingeravtryck och DNA och sånt. Jag är fullkomligt övertygad om att dom kommer att finna mina fingeravtryck och min DNA på glaset!

– Men snälla Karl-Evert, det är faktiskt jag med! Men det bevisar ju bara att ingen har varit här förutom du själv!

– Äsch, ni tror mig inte… Inte ens mina närmaste tror på mig!

– Du morfar, du har rätt i att jag inte tror på det där för fem öre, men man ska ju inte utesluta några hypoteser förrän man är helt säker…

– ”Hypoteser”! Där hör du ju själv Evita, grabben snackar ju redan som en fullfjädrad vetenskapsman!

– … Jo, jag undrar bara – vilket Nobelpris var det jag skulle få? Var det Fysik eller Kemi eller vad var det? Lyckades du luska ut det?

– Näe, det klämde han aldrig ur sig, gubbtjyven – men självklart måste det vara Ekonomipriset – det finaste av dem alla!

– Men snälla Karl-Evert, hur kan du säga så? Än Medicinpriset och Litteraturpriset då? Tänk vilka bidrag av nytta och glädje till mänsklighetens fromma, som de representerar! För att inte tala om Nobels Fredspris!

– Nä nä, något norskt kärringpris var det definitivt inte tal om! Ekonomipriset var det – och inget annat! Det kan jag ta gift på!

– Men Karl-Evert, så du säger!

– Oj, titta morfar! Det ligger en papperslapp här också, bredvid glaset med tranbärsjuice! Och det står skrivet någonting på den!

– Ja se Karl-Evert, den där hafsiga handstilen känner jag då igen! Den har du skrivit – det kan jag ta gift på! Men du kanske vill att vi skall skicka den också till Linköping, så att polisens handstilsexperter får ta sig en titt på den?

– Ja ja, jag har ju suttit här hela kvällen och skrivit och brainstormat för Börstjänarens reklamkampanj – men just där tror jag inte att jag lagt någon lapp… Men vad står det på den då?

– Vi ska se, det står visst… oj vilka kråkfötter… ja, nu ser jag! Det står: ”Börstjänarens pris till Alfred Nobels minne!”

– Oj oj oj, det måste vara det allra finaste priset av dem alla! Ha ha ha!

– Ja ja, skratta ni bara. Men skrattar bäst som skrattar sist! Ni ska nog få se! Men kan man inte få lite kalops nu istället?


Professor Larsson