Ta från de fattiga ge till de rika
I torsdags avslutades QE2, det program som Ben Bernanke lanserade för att skapa välstånd och förtroende för finansmarknaden.

Resultatet blev mycket positivt, för den som ägde aktier och råvaror under denna period, då både S&P 500 och råvaror steg kraftigt. Men de som inte hade pengar att investera i dessa marknader bör ha fått det sämre ställt. Det är därmed mycket troligt att resultatet av stimuleringen blev att de fattigare blev fattigare medan de redan förmögna såg sina tillgångar växa – de rika blev rikare.

Problemet är dock inte att klyftan mellan rika och fattiga ökar, utan att den ökar på de svagas bekostnad. Skillnader kommer det alltid att vara, eftersom en del vill jobba mer än andra och vi alla har olika produktionsnivåer.

Mot lägre priser
Med höga matvarupriser har många fått det sämre ställt. Både kaffet och vetebullen har blivit dyrare. Men ser man till pristrenderna på lite kortare sikt har många råvaror inlett en fallande trend. Det är ganska så typiskt att skiftet kommer när de flesta känner till att matvarupriserna stigit kraftigt. Priset på kaffe och bomull har mångdubblats och bland spannmålsprodukterna såg vi kraftiga uppgångar fram till årsskiftet.

Många tekniska handlare följer trenden, men för att det skall bli lönsamt måste man vara tidigt ute, inte när kursen redan dubblats en eller ett par gånger.

I dag är trenderna för t. ex. koppar, olja, vete, majs, havre, sojabönor, bomull och kaffe nyligen etablerade, vilket innebär stor osäkerhet. Man kan inte riktigt vara säker på om nedgången fortsätter. Det är dock då som möjligheterna för blankning är som störst.

Gott om mat, kaffe och bomull
Den fundamentala bilden för spannmålsprodukter har länge stärkt en fortsatt uppgång av priset, då man räknat med ett lägre utbud på grund av ofördelaktiga väderförhållanden. Men trots detta har priset rört sig ned. Först i torsdag fick vi bekräftelse på den fallande pristrenden av fundamenta, då USDA rapporterade att skörden av bland annat majs och vete kommer bli mycket högre än tidigare estimat. Det fick vetepriset att rasa nio procent medan majs föll till en ny lägsta för de senaste tre månaderna.

USDA missade också grovt med sina estimat för bomull. Planteringen förväntas nu växa med hela 25 procent mot föregående år, betydligt högre än de 15 procent man tidigare räknade med. Men även om man utökat plantagen, är det inte säkert att utbudet ökar. T. ex. har torka i Texas lett till att man räknar med en lägre skörd trots utökad areal. Det skulle kunna vara positivt men då produktionen går på högvarv i Kina samtidigt som efterfrågan minskar (pga. högt pris), är ett högre pris baserat på lägre utbud i USA inte självklart.

Inte heller i kaffet är fortsatt uppgång lika självklart som tidigare, då det höga priset drivit fram ett ökat utbud.

Spekulanterna – samhällets hjältar
Allmännyttans reaktion på högre priser är allt som oftast regleringar och straffskatter. Spekulanterna hängs ut som giriga och hänsynslösa, fast de snarare borde få medalj för god utförd samhällstjänst.

Om marknaden lämnas i fred är de höga priserna i sig tillräcklig morot för att öka det globala utbudet, vilket till slut leder till lägre priser utan att man behöver hjälpa marknaden på traven. Ju mer regleringar, desto längre tid tar denna process.

Spekulanten hjälper marknaden att snabbt signalera till producenten vad det råder brist på. Han hjälper även till att minska risken för prismanipulation och tar över risken (för kraftiga prissvängningar) från producenten, så att denne blir mer effektiv och såldes kan erbjuda konsumenterna lägre priser. Detta är ju tämligen logiskt och inte så svårt att förstå. Men även om beslutsfattare vet hur marknaden fungerar, regleras det i tid och otid för att vinna billiga pluspoäng hos väljarna.

Tobinskatten leder till EU knock-out
Senaste skådespelet var här i veckan då EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso föreslog införandet av en tobinskatt i EU, vilket innebär att man inför en skatt på finansiella transaktioner. Det blir då dyrare för spekulanter att handla och därmed hjälpa marknaden att tillföra kapital dit där det behövs som mest. Detta skulle leda till mindre handel och ett steg tillbaka från den fria handel, som historiskt visat sig leda till välstånd och minskad fattigdom.

När man gör handeln tyngre och dyrare tar man dock inte pengarna från några krösusar. De som får betala för detta är människorna i den fattiga delen av världen. När krediter och investeringar blir dyrare stiger även priset för oss som konsumenter, knappast något som världsekonomin behöver i dag.

Tobinskatten är dock ingenting nytt. Av tidigare erfarenhet vet man redan resultatet, som t. ex. när Sverige införde valpskatten 1987. Ett spektakel som kom att pågå i tre år; man hade räknat med skatteintäkter på 1,5 miljarder kronor men fick bara in 80 miljoner, samtidigt som handeln flyttade ut från Sverige till London. Så mycket som 60 procent av aktiehandeln och 80 procent av obligationerna försvann, optionsmarknaden dog helt ut.

Barroso jagar alltså iväg entreprenörer och spekulanter till andra marknader, bidrar till högre priser samt till att de fattiga blir fattigare. Möjligen kan man därmed åstadkomma en minskning av samhällsklyftorna. Men, bör man fråga sig: Vad är det för vits med det om alla får det sämre?

Dagens välståndsskapare bör dock klara sig bra även om en tobinskatt införs i EU; börschefen i Shanghai torde ta emot våra hjältar (och deras pengar) med öppna armar.