Ryska entreprenörer
Förra sommaren steg vetepriset från $4.25 till $8.50 på kort tid. En bidragande orsak var torka och bränder i Östeuropa, som fick Ryssland att införa ett exportstopp på vete. Man var orolig över att den egna produktionen skulle säljas utanför landets gränser och att man därmed själv riskerade att stå utan bröd.

Exportstoppet var ett förödande beslut för alla, både för landets jordbrukare och konsumenter, eftersom förbudet reducerade tillgången. I många år har man i Ryssland satsat stort på jordbruk; byggt transportvägar, förberett för snabb och effektiv leverans till Asien. Det är inte bara ryska entreprenörer som är involverade, man har även attraherat expertis utifrån och tagit emot jordbrukare såväl som kapital med öppna armar.

Detta gjorde man så bra, att Ryssland ett tag lyckades konkurrera ut de australiensiska bönderna. Det var inte länge sedan man i Australien klagade över ett för lågt vetepris, bönderna fick det inte att gå runt medan den ryska produktion effektivt gick på högvarv. Även amerikanska bönder tappade för några år sedan marknadsandelar, då t. ex. Egypten – världens största veteimportörer – valde att köpa från Ryssland istället för USA.

I samband med exportstoppet fick dock Egypten åter köpa från Chicago och när priset sedan skenade gick även budgeten ihop för de australiensiska bönderna.

Två steg tillbaka
Resultatet av exportstoppet i Ryssland blev att landets entreprenörer inte kunde utnyttja den fria marknaden. Man tvingades istället sälja till de kunder som staten gav dem, sällan ett koncept för ökad produktion och välstånd. Man hade alltså tagit flera steg i rätt riktning – vilket gett resultat – men det krävdes bara ett år med ofördelaktiga väderförhållanden för att staten skulle gå in och ge marknaden en ”hjälpande” hand. Landets entreprenörer hade dock själva löst problemet med produktionsbortfallet, om de bara hade blivit lämnade i fred.

Om de som investerat kapital, tid och energi fått exportera till världsmarknadspris när kursen på vete noterades mer än dubbelt så högt som det normala, skulle de ha fått in mer pengar; kapital som de sedan kunnat använda för nyinvesteringar för ökad produktion. Lantbrukarna skulle inte bara ha fått bättre betalt i en fri marknad, de skulle också ha haft möjligheten att sälja framtida skördar till de extremt höga priserna via termin; säkrat försäljning av kommande produktion till detta höga pris för många år framöver.

Om lantbrukaren tillåts att tjäna pengar kommer matpriserna gå ned, vilket ju är bättre för alla; både producenten och konsumenten är nöjd. Ett högt pris uppmuntrar till ökad produktion och återinvesteringar av vinsten i den lönsamma sektorn. Det är dock inte bara etablerade lantbrukare som attraheras av att profitera på det höga priset: entreprenörer från andra områden kommer att styra om kapitalet dit där det är mest lönsamt. En fri marknad är således det mest effektiva sättet att undvika underskott av en råvara.

Den valda "lösningen" löste inte det problemet utan resulterade istället i en återgång till "den gamla goda tidens" Sovjetiska förhållanden, med varubrist och svartmarknadshandel - inget som gjorde konsumenterna varken mätta eller nöjda.

Ny fotboja
Ett år har nu gått och för någon vecka sedan tog man beslutet att häva exportstoppet. Man trodde först att detta skulle vara negativt för priset, men sedan visade det sig att där fanns inte mycket att exportera. Istället sköt Rysslands egna vetepris i höjden när det justerades mot den fria marknaden. Ryska bönder får nu åter bättre betalt, men redan samma vecka talades det om införandet av höga straffskatter på veteexporten.

Samtidigt som landets bönder blir av med handbojorna riskerar de nu att istället fängslas med fotbojor. Visst får de exportera, men staten går in och tar vinsten!

Det vore inget fel i det, om nu staten också var med och delade på risken och kunde förvalta detta kapital lika framgångsrikt som en privat entreprenör – det moderna Rysslands historia ger dock anledning att tvivla på att så är fallet.

Enda sättet att öka produktionen av en bristvara är att belöna de som producerar, inte bestraffa dem!

Mer pengar till oljeindustrin
Nu är det dock inte bara Ryssland som gör detta misstag. För bara några månader sedan föreslogs en ny skatt på engelska oljeutvinningsföretag i Nordsjön. Man resonerade att den gamla skatten var satt när oljepriset noterades långt under $100, nu är priset mycket högre och således måste skatten höjas. Staten som inte tar någon risk vill alltså vara med och dela vinsten och bestraffa dem som ger marknaden vad den efterfrågar.

Slutresultatet av en sådan policy är – liksom i vete – ett lägre utbud, så länge staten inte återinvesterar pengarna i oljeindustrin lika effektivt som privata entreprenörer.

Om det är någon som i dag behöver mer pengar är det oljeindustrin. Råoljan sägs sina samtidigt som priset noteras på rekordhöga nivåer i förhållande till det normala de senaste 30 åren.

Ett högt pris är ett tecken på minskat utbud eller ökad efterfrågan. För att öka produktionen eller för att hitta alternativ, måste de som är experter på området tillåtas att tjäna pengar samt fritt få välja var dessa skall återinvesteras.