KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA I PDF-FORMAT!

Fattigdom är problemet.
”Det verkliga problemet är fattigdom – inte ojämlikhet.”
Milton Friedman

Detta påstående provocerar, eftersom det går rakt emot en av vår tids mest dominerande moraliska föreställningar: att ojämlikhet i sig är ett centralt samhällsproblem. I denna föreställning blir rikedom misstänkliggjord, vinster ifrågasatta och kapitalackumulation något som måste begränsas snarare än uppmuntras. Fokus flyttas från hur människor får det bättre – till hur skillnader kan minskas.

Margaret Thatcher formulerade detta med brutal tydlighet i House of Commons 1990, när hon beskrev oppositionens hållning som att:

“Han skulle hellre göra de fattiga fattigare, bara de rika blev mindre rika.”

Det är inte minskade klyftor som har lyft människor ur fattigdom, det är ökad produktion, kapitalbildning, sparande som omvandlas till investeringar och innovation som gör arbete mer produktivt. Varje epok av bred välståndsökning – från den industriella revolutionen till efterkrigstidens tillväxt – har byggt på samma grundläggande struktur.

Kapitalbildning är inte ett abstrakt begrepp reserverat för finansmarknader, det är vad som sker när resurser avsätts för framtiden i stället för att konsumeras i nuet. När maskiner ersätter manuellt arbete, infrastruktur byggs, kunskap ackumuleras och när företag investerar i effektivare processer. Det är detta som gör att samma mängd arbete över tid kan producera mer och därmed höja levnadsstandarden.

Sparande är inte ett hinder för konsumtion, utan dess förutsättning. Utan sparande finns inga investeringar, utan investeringar ingen produktivitetsökning, utan produktivitetsökning ingen varaktig reallöneutveckling. Samhällen som straffar sparande och försvagar valutor eller demoniserar kapital, tenderar att fastna i stagnation.

När politiken riktar in sig på att ”beskatta bort” skillnader, utan att förstå hur rikedom faktiskt skapas, riskerar den att slå mot själva processen som gör bredare välstånd möjligt. När skapandet av rikedom motarbetas i jämlikhetens namn undergrävs de ekonomiska processer som faktiskt möjliggör förbättring för dem med minst resurser.

Detta betyder inte att alla former av ojämlikhet är irrelevanta eller att rättvisa saknar betydelse. Men det betyder att fokus måste ligga på förbättring, inte relativ utjämning. En värld där alla är lika fattiga är inte mer rättvis än en värld där vissa är rika och andra mindre rika – om de senare ändå har det materiellt bättre än tidigare generationer.

Historien är full av exempel på samhällen som försökt göra människor rikare genom att göra andra fattigare. Resultatet har aldrig blivit välstånd istället har det blivit brist. När incitamenten att producera, spara och investera försvinner, krymper den totala kakan. Det som återstår är en mer jämlik fördelning av ett mindre välstånd.

Inflation spelar även här en central roll. Genom att urholka sparande och försvåra långsiktig planering slår inflationen direkt mot kapitalbildningens förutsättningar. Inflation gynnar konsumtion i nuet framför investeringar för framtiden och straffar försiktighet samtidigt som skuldsättning belönas. I ett sådant system blir det allt svårare att bygga varaktig rikedom – särskilt för dem som står längst från kreditmarknader och politisk makt.

I stället för att fråga varför ekonomin växer långsammare eller varför produktiviteten står still, hamnar fokus på hur kakan ska delas. Rikedom beskrivs som ett nollsummespel, trots att den historiskt aldrig varit det. Orsak och verkan blandas ihop.

Det är avgörande att hålla fast vid denna distinktion: fattigdom är problemet och rikedom är lösningen. Inte därför att rikedom i sig är ett moraliskt ideal, utan därför att rikedom visat sig fungera i praktiken.

Vilket Kina insåg när Deng Xiaoping formulerade brytningen med den maoistiska jämlikhetsdoktrinen. Poängen var inte att skapa ojämlikhet, utan att acceptera den som ett nödvändigt steg för att bryta massfattigdom och sätta tillväxt i rörelse.

Ingen har någonsin blivit rikare av att andra gjorts fattigare.

Utfallet har bara blivit allmän fattigdom, mer jämlikt fördelad.

Och i slutändan är det just detta som är den stora risken när inflation, krympflation och girighetsnarrativ tillåts dominera samtalet: fokus flyttas från hur värde skapas till hur det fördelas, från framtid till nutid, från produktion till anklagelse.

Ett samhälle som vill bekämpa fattigdom måste därför försvara de processer som skapar rikedom – även när de leder till skillnader. För utan dem finns det inget att fördela.

Samtidigt kräver detta ett avgörande förtydligande.

Många har blivit rika just på andras bekostnad, inte genom överlägsen produktivitet, innovation eller sparande, utan genom inflation. Genom att stå nära kreditskapandet, staten eller finanssystemets första mottagare har vissa kunnat tillgodogöra sig reala tillgångar innan priserna stigit fullt ut. Denna form av rikedom är inte resultatet av marknaden, utan av dess snedvridning.

I det ljuset är det lätt att förstå varför krav på högre beskattning av ”övervinster” uppstår. För många framstår det som ett sätt för dem som förlorat köpkraft att ta tillbaka något av det som tyst har tagits ifrån dem. Moraliskt är ilskan begriplig.

Men resonemanget leder fel. I stället för att angripa orsaken – inflationen och det politiska pengaskapandet – riktas åtgärderna mot effekten. I ett system med fri konkurrens och sund valuta tenderar varaktiga övervinster att pressas bort. Rikedom uppstår då inte genom omfördelning, utan genom värdeskapande – genom att entreprenörer bättre än tidigare tillgodoser andra människors behov i frivilliga utbyten.

Som Ludwig von Mises visade i sin analys av marknadsekonomin tenderar vinster i en fri marknad att vara tillfälliga. De uppstår när entreprenörer bättre tillgodoser konsumenternas behov och försvinner när andra konkurrerar bort dem. På sikt pressas vinster ned mot normalavkastning genom konkurrens och kapital kan inte ackumuleras obegränsat utan fortsatt värdeskapande.

Det är först när staten griper in – genom inflation, regleringar, subventioner och räddningsaktioner – som vinster kan permanentas och koncentreras. Det är där ojämlikheten blir explosiv, inte i marknaden som sådan.

Därför blir kampen mot ”rikedom” ett misstag som ofta träffar fel mål och riskerar att slå mot samma processer som historiskt har minskat fattigdomen. Problemet är inte att vissa blir rika, utan hur de blir det.

Marx hadde rätt!
Karl Marx byggde hela sin samhällsanalys på idén att kapitalismen bär på inre motsägelser som i längden skulle leda till dess sammanbrott. Ackumulationen av kapital, menade han, skulle koncentreras i allt färre händer, pressa arbetarnas villkor och till slut göra systemet politiskt och socialt ohållbart. Marx såg kapitalismens sammanbrott som ofrånkomligt.

Med facit i hand framstår denna slutsats som en överdrift. Kapitalismen har visat en anmärkningsvärd anpassningsförmåga. Den har överlevt kriser, krig och ideologiska angrepp. Framför allt har den, där den fått verka relativt fritt, visat sig vara det mest effektiva systemet för att skapa välstånd och lyfta människor ur fattigdom som världen hittills skådat.

Ett av de tydligaste praktiska exemplen på detta återfinns i Kina efter Mao Zedong. År 1978, när Deng Xiaoping tog över bröt landet delvis med den strikt maoistiska modellen och införde begränsade marknadselement i ekonomin. Parollen ”låt några bli rika först” markerade ett avgörande skifte: privat initiativ, vinstmotiv och lokalt företagande tilläts inom ett i grunden kommunistiskt system. Kina gick aldrig ”all in” på kapitalism, men även dessa försiktiga inslag räckte för att radikalt förändra utvecklingen. Resultatet blev decennier av snabb tillväxt, massiv fattigdomsminskning och en materiell förbättring utan historiskt motstycke – inte därför att kommunismen fulländades, utan därför att den sattes åt sidan där den hindrade värdeskapande.

Att Marx drog fel slutsats innebär dock inte att alla hans observationer var felaktiga.

I en punkt hade han rätt: när det ekonomiska systemet manipuleras skapas ökande klyftor. När spelreglerna förvrids, när vissa aktörer gynnas systematiskt på andras bekostnad, då uppstår koncentration av makt och resurser. Ojämlikhet är då inte ett uttryck för marknadens funktion, utan för dess deformation.

Marx såg marknaden som problemet. Han såg ägandet, vinsten och kapitalackumulationen som de drivande krafterna bakom ojämlikheten. Men historien visar något annat; det är inte marknader som skapar de mest explosiva klyftorna, det är manipulerade pengar.

I ett system med stabil valuta, begränsad kreditexpansion och hård budgetdisciplin tenderar marknader att belöna produktivitet, innovation och risk. Förmögenheter kan byggas, men de är ständigt utsatta för konkurrens. Kapital som inte används effektivt förlorar värde. Rikedom är i detta sammanhang aldrig statisk.

När pengar däremot kan skapas i praktiskt taget obegränsad mängd förändras spelreglerna. Ojämlikheten börjar accelerera därför att marknaden sätts ur spel. De som har tillgång till de ny skapade pengarna först får ett övertag när de kan köpa tillgångar innan priserna stiger, säkra reala värden och skydda sig mot inflationens fulla effekt.

De som står längre bort från sedelpressarna möter inflationen i dess mest brutala form: stigande priser, försämrad köpkraft och urholkat sparande.

Detta är återigen Cantillon-effekten: inflation blir en omfördelningsmekanism som gynnar dem som redan är nära maktens och finansens centrum, och missgynnar dem som lever på lönearbete och sparande. Klyftorna växer på grund av inflationen.

Här ligger den centrala missuppfattningen i ojämlikhetsdebatten. När skillnaderna ökar pekar man ofta på marknaden som sådan, på ”kapitalismen”, eller på företagandet i allmänhet. Men man missar att samma marknad, under andra monetära förutsättningar, historiskt har producerat bred tillväxt och social rörlighet.

Marx såg problemen: maktkoncentration, otrygghet och ökande klyftor. Men han pekade ut fel orsak. Det var inte marknaden som förgiftade systemet, utan hur pengarna manipulerades.

Det är därför ojämlikheten i dag upplevs som mer orättvis än tidigare. Inte därför att vissa lyckas bättre än andra, utan därför att spelplanen lutar. När framgång i allt högre grad beror på närhet till kredit, politiska beslut och finansiella nätverk, snarare än på arbete och värdeskapande, försvinner tilltron till systemet.

Marx förutsåg kapitalismens kollaps därför att han underskattade marknadens korrigerande krafter. Men han fångade något verkligt: att ett system där reglerna manipuleras till slut förlorar sin legitimitet.

Den avgörande skillnaden är denna: lösningen är inte mindre marknad, utan bättre pengar, inte mer kontroll, utan färre möjligheter att flytta kostnader från de mäktiga till de sena mottagarna.

De som får pengarna först vinner.
De som får dem sist betalar priset.

Och så länge detta förhållande består kommer klyftorna att fortsätta växa – oavsett vilken ideologi man väljer att skylla på.

Syndabockar
När människor upplever att något gått förlorat – trygghet, köpkraft, framtidstro – men saknar förståelse för den bakomliggande faktorerna, uppstår ett psykologiskt behov av en skyldig. Ilskan kräver ett mål. Abstrakta orsaker är svåra att angripa men inte konkreta aktörer. En av de äldsta berättelserna som beskriver detta mönster återfinns i Bibeln, i berättelsen om Cain och Abel.

Oavsett religiös tro har denna berättelse överlevt i tusentals år därför att den fångar något djupt mänskligt – hur människor reagerar när världen inte längre känns rättvis. Cain och Abel är söner till Adam och Eva, de första människorna i berättelsen om människans ursprung. De lever i en värld utan stater, utan pengar, utan politik. Ändå uppstår ett problem som känns märkligt bekant. De båda arbetar, Abel är herde och tar hand om sin boskap. Cain är jordbrukare och odlar marken.

När tiden kommer att offra något av sitt arbete gör båda vad de anser är rätt. De lämnar ifrån sig en del av produktionen. Men utfallet blir inte detsamma. Abels offer accepteras men inte Cains. Berättelsen är avsiktligt sparsam med detaljer, det sägs inte exakt varför Gud accepterar det ena offret och förkastar det andra. Det är inte ett förbiseende, utan poängen.

Cain får inget tydligt svar. Han upplever bara resultatet: att hans ansträngning inte belönas på samma sätt. Känslan som uppstår är inte bara besvikelse, utan orättvisa. Han har gjort sitt och arbetat, ändå förlorar han. Det avgörande är vad Cain gör härnäst. I stället för att stanna upp och fråga varför utfallet blev som det blev – i stället för att ifrågasätta villkoren, sammanhanget eller sina egna antaganden – riktar han sin vrede mot sin bror.

Abel blir måltavlan därför att han är synlig, inte därför att han orsakat problemet. Han finns där och blir ett ansikte för Cains frustration. Orsaken till utfallet förblir oklar och våld blir ersättning för förståelse. Cain slår ihjäl Abel. Detta är berättelsens kärna.

Cain slår ihjäl den som råkar stå närmast. Berättelsen handlar därför inte främst om ondska, utan om oförståelse. Om vad som händer när människor möter ett negativt utfall utan att begripa sambanden som ledde dit. När världen upplevs som orättvis, men orsaken inte kan lokaliseras, blir skulden personlig. Den riktas mot det som går att angripa.

Detta är inte en religiös anekdot, utan en återkommande mänsklig reaktionsform. När orsakssambanden är komplexa, tidsförskjutna eller dolda bakom tekniska och institutionella lager, tenderar människor att förlägga skulden där den är enklast att placera. Den som syns får bära skulden för det som inte syns.

Denna mekanism har senare analyserats systematiskt av den franske tänkaren René Girard, som visade hur samhällen i tider av spänning, kris och oförklarlig oro tenderar att stabilisera sig genom att utse en syndabock. När människor känner oro, brist eller rädsla utan att förstå varför, söker de någon att skylla på. Ilskan riktas mot den som syns mest eller är lättast att angripa. Det skapar en tillfällig känsla av ordning – även om det egentliga problemet finns kvar.

Girards poäng var just denna: syndabocken väljs inte därför att den är skyldig, utan därför att den är tillgänglig. Offret skapar lugn men inte sanning. Orsaken döljs, samtidigt som ilskan får ett utlopp.

Samma logik återkommer i ekonomiska kriser. Inflation är ett utpräglat uppströmsfenomen som skapas genom politiska beslut, kreditexpansion och monetära ingrepp långt från vardagen. Inflation uppstår i budgetprocesser, centralbanker och finanssystem – miljöer de flesta människor aldrig ser och sällan förstår. Men effekterna känns nedströms, i butiken, på restaurangen, i hyran och i lönekuvertet. När köpkraften försvinner och framtiden känns trängre letar man sällan efter orsaken där den faktiskt uppstod. I stället riktas ilskan mot den som ändrar priset, justerar förpackningen eller försämrar kvaliteten. Företag, handlare och producenter blir därmed vår tids Abel.

De fattar sina egna beslut och bär ansvar för dem, men ligger inte bakom krafterna som pressar fram besluten. De reagerar på ett redan inträffat faktum: att pengarnas värde har minskat. Ändå blir de måltavlan, eftersom de är synliga, konkreta och möjliga att angripa. Centralbanker, kreditexpansion och budgetunderskott är däremot abstrakta, tekniska och avlägsna – dåliga objekt för vrede. Budbäraren angrips, inte orsaken. Därför får berättelser om girighet, krympflation och företagens ”ondska” så starkt fäste: de erbjuder en psykologiskt tillfredsställande förklaring till en annars svårbegriplig process.

En syndabock pekas ut som kan kritiseras, regleras eller straffas, utan att man behöver konfrontera de beslut och strukturer som faktiskt skapade problemet. Precis som i berättelsen om Cain ersätter anklagelsen förståelsen. I den meningen är syndabocksnarrativet inte bara ett politiskt verktyg, utan en mänsklig reflex. När sambanden blir för komplexa, blir skulden personlig och när orsaken ligger uppströms, flyttas ansvaret nedströms. Och så länge detta mönster upprepas kan samma monetära system fortsätta verka i det tysta.

Så länge ilskan riktas nedåt kan besluten uppåt fortsätta fattas ostört. Så länge företag, butiker och producenter får bära skulden kommer den verkliga orsakerna inte fram. Det är därför som politikens berätter upprepas, det fungerar och behöver inte vara sant. För den som inte vill bli ifrågasatt är syndabocken alltid mer användbar än sanningen.

Fattig av politiska beslut
Efter att ha följt inflationens väg från penningpolitikens centrum till vardagens detaljer framträder en obekväm men nödvändig slutsats: vi blir inte lurade av mataffärer, vi blir inte rånade av snabbmatskedjor och vi är inte i första hand offer för krympflation.

Det vi upplever är något djupare och mer systemiskt. Vi är offer för ett monetärt system som långsamt minskar värdet av våra pengar, samtidigt som det erbjuder en bekväm berättelse om varför det sker.

Detta system lovar gratis saker som välfärd utan uppoffring, tillväxt utan kostnad och trygghet utan motprestation.

När resurserna inte räcker till i nuet, skjuts kostnaden på framtiden genom skuld, kredit och penningexpansion. Inflationen blir då en dold omfördelning som sprider kostnaden över tid och över befolkningen, utan att någon behöver ta politiskt ansvar.

När konsekvenserna till slut blir omöjliga att ignorera uppstår behovet av syndabockar. Blicken riktas bort från penningpolitiken och mot marknaden. Företag anklagas för girighet och förpackningar fördöms. Krympflation blir beviset på ett moraliskt misslyckande, snarare än på ett monetärt.

Det röstas gång på gång på dem som lovar förmåner utan kostnad, som om någon annan alltid ska betala. Men i ett samhälle där staten inte har egna pengar, där alla resurser ytterst kommer från arbete, sparande och produktion, finns det inte ”någon annan”.

Det finns bara framtida köpkraft.

Och varje gång kostnaden skjuts upp, varje gång nya pengar skapas för att lösa gamla problem, krymper denna framtida köpkraft en aning till. Inte dramatiskt, inte på en gång, utan gradvis. Så gradvis att det kan förnekas och skyllas på andra.

Det är därför inflationen sällan upplevs som ett politiskt beslut. Den känns som en allmän försämring, ett diffust missnöje, en känsla av att livet blivit snävare. Samma lön men mindre kvar, samma pris men mindre innehåll. Mer administration, mindre utrymme och sämre marginaler. Chokladkakan är mindre, flygstolen trängre och burgaren tunnare.

Orsaken är att den måttenhet vi använder för att värdera arbete, tid och ansträngning har urholkats. Pengarna, din sparade arbetskraft, har blivit mindre värda och därmed också det liv de skulle ha underlättat.

Att inse detta är inte cynism. Det är ett första steg mot intellektuell ärlighet. Så länge problemet beskrivs som girighet kommer lösningarna att riktas mot symtomen. Så länge inflation förväxlas med företagsbeteende behandlas fel sjukdom.

Om problemet är politiskt styrd penningexpansion kan lösningen inte vara fler regleringar, fler syndabockar eller fler löften. Lösningen måste handla om monetär disciplin, budgetansvar och tydliga begränsningar av möjligheten att finansiera politik genom att minska penningvärdet. I grunden handlar det om att separera staten från pengarna, på samma sätt som man en gång separerade staten från kyrkan.

Det handlar inte om att bli lurad av företag.
Det handlar om att bli fattig av politiska beslut.

Det handlar inte om girighet.
Det handlar om tvång.

Henrik Hallenborg
CTA – Commodity Trading Advisor
henrik.hallenborg@hasafuma.com