lör 5 juni, 2010

"Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern." Matteus 13:44

Vi har alla konstiga och motsägelsefulla önskemål gällande vad priser borde vara. Vi är upprörda över vad som händer med priset på bensin och mat. Vi tycker inte att de borde gå upp. I reella termer vill vi att de ska sjunka, och de har sjunkit under de senaste 15 åren. Det är väl bra, eller? Det är så världen borde fungera.

Men bostäder, det är tydligen något helt annat. När priserna faller flippar folk helt ut. Det är som världens undergång. Hur är det möjligt att mitt eget hem skulle kunna sjunka i pris?! Det är inte så världen borde fungera. Alla vet att huspriser är menade att gå upp upp upp, hela tiden, utan undantag, i det oändliga.

Detsamma gäller med aktier. Vi vill öppna webbsidan som listar våra portföljer och se priserna bli högre och högre hela tiden. När de faller flippar vi ut och kräver rättvisa.

Men låt oss stanna upp och begrunda hur märkligt detta är. Vilken sorts världsteori insisterar på att hus och aktier alltid går upp i pris, medan bensin och spannmålspriser alltid sjunker? Det är faktiskt obegripligt. Ett pris sätts inte av en naturlag, och prisrörelser är inte heller menade att följa ett förinställt mönster som stjärnornas rörelse. Priser är inget annat än bytesrratios – punkter där köpare och säljare kommit överens. De återspeglar många faktorer, och ingen av dem är bestämda delar av universum.

Så varför förväntar vi oss att vissa ska stiga och vissa ska falla? Allt beror på om du är i en konsuments eller i en producents position. Som ägare av ett hem är vi i själva verket ”producenter” av våra hem; det vill säga, vi innehar dem med förväntningen att någon dag kunna erbjuda dem till försäljning. Detsamma stämmer för aktier. Vi äger dem redan, så givetvis vill vi att priserna ska stiga. Då kan vi sälja dem med vinst.

Å andra sidan, gällande saker vi har för avsikt att köpa, som bensin och spannmål, vill vi att priset ska vara så lågt som möjligt. Vi vill att deras priser ska sjunka. På så sätt sparar vi resurser.

Det som pågår här är alltså egennytta. Tänk på samma situation från synvinkeln hos någon som köper ett hus för första gången. Vill denna person ha höga eller låga priser? Svaret är givetvis självklart. Denna person vill ha det lägsta möjliga priset, så för denna person är en krasch på bostadsmarknaden inte en krasch alls. Det är en välsignelse. Men så fort denna person blir ägare av ett hem ändrar det sig. Nu vill han att priserna skall stiga.

Tänk nu på ägaren av en bensinmack. Om det inte påverkade hur mycket han sålde, skulle denna person vilja att priserna steg eller sjönk? Självklart vill han ta ut de högsta möjliga priserna.

Jag kommer ihåg en gång då jag köpslog med en av dessa outhärdliga bilförsäljare. Jag hade spanat in någon bil och jag sa att jag inte hade råd med den. Han frågade mig hur mycket jag ville betala för bilen. Jag sa 0 dollar. Han tittade på mig som om jag var tokig, men jag sa ju bara sanningen. Jag la till att jag visste hur mycket han ville att jag skulle betala: en biljon dollar. Och han höll motvilligt med. Så hur kommer personen som vill betala 0 dollar och personen som vill få en biljon betalt överrens? Man möts på en punkt i mitten, vid punkten då bilen är värd mer för mig än pengarna jag ger för den, och då pengarna jag ger för bilen är värt mer för honom än bilen. Resultatet kallas priset.

Det är detsamma på alla marknader. Vi kan inse att det är helt absurt att försöka modellera nationell politik efter intressena hos den ena parten i ett utbyte. Att försöka hålla huspriserna höga och stigande lurar förstagångsköparen. Att hålla dem låga lurar den nuvarande ägaren. Att hålla spannmålspriser höga hjälper spannmålsproducenterna men skadar spannmålskonsumenterna. Vissa bensinbolag vill kanske ha höga priser, men konsumenterna hatar dem. Å andra sidan, bensinpriser som tvingas lägre genom lagar kanske glädjer konsumenterna men producenterna kanske skadas så hårt att de måste slå igen. Och det hjälper ju ingen.

Det enda verkliga svaret här är att låta den fria marknaden regera, vilket är ett annat sätt att säga att folk borde få vara fria att komma fram till sina egna förhandlingar om de pris de är villiga att betala eller acceptera för det här och det där. Dessa punkter med överenskommelser borde bli lika flexibla som mänskliga värderingar själva. Det vill säga, vi borde vara fria att få ändra oss, med varje utbyte sett som ett mål i sig, och med ingen bäring på framtida punkter med överenskommelser.

Detta passar inte bara in på frihetens behov – alla försök att tvinga priser att göra det här eller det där inkräktar i själva verket på vår rätt att förhandla – det är också väsentligt för en välfungerande ekonomi. Detta på grund av att priserna är starkt influerade av sådan faktorer som resurstillgänglighet, konsumenternas subjektiva värderingar och förhandlingens lönsamhet i ljuset av kostnadsberäkningarna. I slutändan måste bokföringen visa på plus. Priserna som accepteras på marknaden måste upprätthålla detta förhållande. Även inom mega-industrier som olja kan skillnaden mellan inkomster och utgifter var förvånansvärt liten. Även små ändringar av regleringar och skatter kan driva företag, oavsett storlek, i konkurs.

Priser är kritiska för den kloka fördelningen av resurser i en värld med obegränsade behov och begränsade resurser. Priser påverkar sättet vi använder saker på, oavsett om vi konserverar dem eller slänger bort dem. Du kommer märka att högre bensinpriser ändrar sättet du bestämmer var du ska åka och vad du ska göra. Detta är i grunden bra. Högre priser signalerar ett behov att bevara – och utan icke-fungerande mandat från staten. Och från en producents synvinkel bidrar rådande priser med en kritiskt viktig information gällande framtidens vinstprognoser och därför också nutidens investeringsbeslut.

Men vi måste också adressera rättvisefrågan. Vi tror vi vet vad ett rättvist pris är. Men vet vi verkligen det, och vad är egentligen rättvisa när det gäller priser? Det första jag själv kommer att tänka på är liknelsen om skatten på åkern. En ovetande landägare lever varje dag utan att veta att det finns en skatt gömd på bakgården. Någon annan person får kunskap om denna skatt, säljer allt han har, knackar på ägarens dörr och säger nonchalant, ”vet du vad, jag skulle jättegärna vilja köpa din egendom”. Ägaren säljer.

Men låt oss vara tydliga här: ägaren visste inte att det fanns en skatt på bakgården. Inte heller sa köparen ett enda ord om det, för då skulle priset han hade varit tvungen att betala varit skyhögt. Idag kanske folk skulle säga att ägaren råkade ut för en blåsning. Men Jesus säger inte detta. Han upprätthåller att köparen var vis och moralisk. Intressant, eller hur? Finns det rättvisa i detta utbyte? Absolut. Och varför? Eftersom de kom överrens frivilligt. Så enkelt är det.

Det finns inget sätt att observera ett existerande pris på och säga om det är rättvist eller orättvist. Som St. Bernardino – en skarpsinnig ekonomisk observatör – sa,

Vatten är vanligtvis billigt där det finns i överflöd. Men det kan hända att på ett berg, eller på ett annat ställe, är vatten knappt, inte överflödigt. Det må så hända att vatten är högre aktat än guld, eftersom guld på denna plats är mer överflödigt än vatten.

De gamla skolastikerna, efterföljare till St. Thomas Aquinas, höll alla med om att det rättvisa priset inte hade någon fast position. Det beror på handlarnas gemensamma uppskattningar. Luis de Molina summerade denna poäng så här:

Ett pris anses inte som rättvist eller orättvist på grund av sakers natur i sig själv – detta skulle leda oss till att värdera dem efter deras nobilitet eller perfektion – utan på grund av deras förmåga att tjäna mänsklig nytta. Men detta är sättet på vilket de uppskattats av människor, därför får de ett pris på marknaden och vid utbyten.

Nu är det så att det finns sätt att få ett pris att vara orättvist på. Det kan maskera bedrägeri. Priset kan vara ett resultat av eller influeras av en våldshandling, som priskontroller eller beskattning eller begränsningar på tillgång och efterfrågan. Bakom var och en av dessa hittar vi tvång, en grupp människor som befaller eller begränsar på ett sätt som är inkompatibelt med fria val. Enligt mitt förmenande är detta inte rättvist.

Vi kan således avsluta med att, i den omfattning vi klagar på orättvisa bensinpriser behöver vi titta på restriktionerna som beläggs raffinaderierna, eller på utforskningen eller borrandet, eller undersöka vilken roll höga bensinskatter har i att pressa upp priserna bortom vad de skulle vara under förutsättningen att marknaden var fri.

Och för de som tror att alla priser borde röra sig på ett sätt som tjänar deras egna specifika ekonomiska intressen på bekostnad av alla andras, blanda inte ihop din egen agenda med rättvisefrågor. Rådande priser i en marknadsbaserad ekonomi är en reflektion av samarbetande arrangemang som involverar människor med fri vilja.

Jeffrey Tucker är redaktör på Mises.org.

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe

Mises Institute