Euron har tappat mot den amerikanska dollarn i veckor. Oro över de offentliga finanserna i euroländerna Portugal, Irland, Grekland och Spanien, de så kallade ”PIGS”, har visat sig på finansmarknaden.

Grekland ställs inför den svåraste prövningen med sin 10-åriga statsobligation som närmar sig sju procent. Greklands regering uppskattar att budgetunderskottet kommer att uppgå till 12,7 procent av 2009 års BNP. Statens bruttoskuld kommer att uppgå till 113 procent av BNP. Om räntan Grekland tvingas betala för sina skulder fortsätter att stiga kanske landet inte klarar av att fullgöra sina åtaganden.

I ett försök att återfå förtroendet för landet har Greklands regering annonserat att de offentliga lönerna ska frysas, antalet offentliganställda reduceras och skatterna på gas, tobak och större fastigheter höjas. Dessa åtgärder skulle reducera underskottet till åtta procent 2010, men marknaden saknar tilltro till lösningen.

Medan skattehöjningarna orsakar nya problem för grekerna kommer andra problem att kvarstå. Den stora offentliga sektorn har inte reducerats på ett hållbart sätt och lönerna fortsätter att vara på en icke konkurrenskraftig nivå som ett resultat av starka fackföreningar. Dessutom är det inte säkert att regeringen ens lyckas genomföra dessa små kostnadsnedskärningar, då en generalstrejk ju i veckan utbrutit i protest mot dem.

I december 2008 blev det upplopp av relativt små politiska reformer, och då majoriteten av populationen verkar vara mot nedskärningar kanske regeringen inte lyckas undvika att landet går i konkurs.

I åratal har grekiska regeringen uppvisat ett tämligen slösaktigt utgiftsbeteende, och detta förvärrades när Grekland kunde börja betala lägre låneräntor på statsobligationer som en effekt av inträdet EU och EMU.

Greklands låneränta blev subventionerad genom en underförstådd garanti från de starkare euroländerna, som förväntades hjälpa de svagare under svåra tider. Under de första åren med euro blev Greklands låneränta också lägre och närmade sig tysk nivå. Grekland spenderade vilt men betalade inte mer i ränta än ett konservativt land. Alltmedan den grekiska ekonomin med dess röstande medborgare anpassade sig till regeringens spenderande understött av låga räntor.

När den ekonomiska krisen bröt ut blev underskotten större i såväl starkare som svagare euroländer. Starkare länder hade sina egna problem och folk började tvivla på att de skulle hjälpa de svagare i ett krisläge. Dessutom ökade ränteskillnaden på statsobligationer mellan Grekland och Tyskland.

Frågan idag är, kommer de starkare euroländerna att ”lösa ut” Grekland? Den officiella hålningen bland de svagare länderna tenderar att framhålla vikten av solidaritet inom unionen, medan starkare säger att de inte kommer att gå i borgen.

Men hela debatten är vilseledande. Grekland har redan fått borgen av resten av unionen. Europeiska centralbanken accepterar grekiska statspapper som säkerhet för sin låneverksamhet. Europeiska banker kan köpa grekiska statspapper (som nu ger över tre procent högre ränta än tyska statspapper) och använda dessa papper för att få lån från ECB till en procents ränta – en mycket förmånlig affär.

”Eurons framtid är mörk därför att det finns så starka incitament för ansvarslöst handhavande med offentliga medel, inte bara för Grekland utan också för andra länder”

Bankerna köper grekiska papper för att de vet att ECB kommer att acceptera dessa som säkerhet för nya lån. Då räntan till ECB är lägre än räntan från Grekland finns det en efterfrågan på grekiska papper. Utan ECBs acceptans av grekiska obligationer som säkerhet för lån skulle Grekland vara tvunget att betala betydligt högre låneräntor än man gör nu. Grekland har därmed redan fått en borgen.

Övriga euroländer betalar räkningen. Nya euro skapas effektivt genom att ECB accepterar grekiska obligationer som säkerhet. Grekiska lån monetariseras och den grekiska regeringen använder de lånade pengarna för att säkra sitt stöd hos befolkningen.

Priserna börjar stiga i Grekland och pengar flyter ut till andra länder. Det höjer priserna i hela euroområdet och människor ser att priserna stiger snabbare än deras inkomster. Detta är en omfördelning som gynnar Grekland. Den grekiska regeringen får borgen genom en konstant överföring av köpkraft från resten av euroländerna.

Eurons framtid är mörk därför att det finns så starka incitament för vårdslös hantering av skattemedel, inte bara för Grekland utan även för andra euroländer.

Några länder befinner sig i samma situation som Grekland. I Spanien närmar sig den officiella arbetslösheten 20 procent, och det offentliga underskottet 11,4 procent av BNP. Portugal annonserade en plan för att privatisera offentliga tillgångar då underskottet ligger på 9,3 procent av BNP. Irlands bostadsbubbla har brustit och underskottet ligger på 11,5 procent av BNP.

Incitamenten för vårdslöst agerande bland dessa och andra länder är tydliga. Varför betala för utgifter genom att höja impopulära skatter? Varför inte ge ut obligationer som kommer att köpas genom skapandet av nya pengar, även om det i slutänden höjer priserna i hela euroområdet? Varför inte flytta ut kostnaden för de offentliga utgifter som är så viktiga för att säkra den politiska makten?

I vårt monetära system är äganderätten i pengar inte tillräckligt fastställd eller värnad, vilket bäddar för en inflationsdrivande kreditexpansion.

Vårt system med papperspengar med obetydliga reserver skapar en ”allmänningens tragedi” som leder till överutnyttjande av resurser.

Ett typiskt exempel på en allmänningens tragedi är överfiskning av haven. Eftersom ett fiskstim är inte någons privata egendom, kommer kostnaden för fisket att gå ut över alla andra fiskare. Om jag inte fiskar så många fiskar så snabbt jag någonsin kan, kommer min konkurrent att fiska dem.

På liknande sätt saknar äganderättigheter i bankdepositioner tydliga definitioner. Banker motiveras att expandera krediter och låta samhället ta kostnaden.

För medlemsländerna i eurozonen kan kostnaderna för vårdslös hantering av statsfinanserna till viss del flyttas vidare. Vilken stat som helst, vars obligationer accepteras som säkerhet av ECB, kan använda denna "tryckpress" för att finansiera sina utgifter. Kostnaden för denna strategi förs delvis över till andra länder när de nyligen skapade pengarna driver upp priserna genom hela den monetära unionen.

Varje regering har incitament att skapa högre underskott än resten av eurozon då kostnaden kan föras över. Följaktligen finns det en inbyggd benägenhet till kontinuerlig köpkraftsförsämring i eurosystemet. Denna överexploatering kan i slutänden resultera i eurons kollaps.

Varje allmänningens tragedi kan lösas genom privatisering av den specifika resursen. Men i stället för privatisering föredrar regeringar generellt reglering.

En sådan reglering skapades för den Europeiska Monetära Unionen. Den kallas för Stabilitets och tillväxtfördraget, och kräver att varje lands budgetunderskott understiger tre procent och att dess statsskuld inte får överstiga 60 procent av dess BNP. Sanktioner fastställdes för att regleringen skulle upprätthållas.

Änny har sanktionerna inte antagits och fördraget ignoreras vanligen. För år 2010 förväntar sig alla medlemsländer utom ett, ett budgetunderskott som överstiger tre procent och den generella europeiska skuldsättningsgraden är 88 procent. Tyskland, det land som var ledande i genomdrivandet av dessa krav, var bland de första med att vägra uppfylla dem.

Vad är eurons framtid? Som vi har sett, uppmuntrar det inbyggda incitamentet i eurozonen till fördärv av valutan, därför att underskottskostnaderna externaliseras. Följaktligen finns det tre huvudscenarier.

A. Stabilitets- och tillväxtfördraget framtvingas till slut. Dessvärre gör ett starkt politiskt motstånd denna möjlighet osannolik.
B. De mer konservativa medlemsstaterna vägrar fortsätta gå i borgen för de mera utsvävande. De ekonomiskt starkare staterna tvingar de svagare att göra bankrutt och lämna den monetära unionen.
C. Länder fortsätter att öka sina underskott i försök att överföra kostnaderna på andra. De anpassar sig till systemets inbyggda uppmuntran till ansvarslöshet och deltar i en spenderartävling, som leder till hyperinflation; och euron rör sig allt närmare en kollaps.

Philipp Bagus
Mises Institute
Översättning: Börstjänaren